Psykologprogrammet

Jag läser till psykolog i Linköping, och kan, även om det var knappt en månad sedan du ställde frågorna, försöka svara på dem utifrån min uppfattning.

Skälen till att jag valde psykologprogrammet är två. Dels har jag under flera år jobbat med barn och vuxna som haft någon form av psykiatrisk problematik. Med åren kom alltfler funderingar kring vad orsaker och behandlingar har för betydelse för dessa individer. Jag träffade regelbunder psykologer och fann att de ofta hade ganska god kunskap omkring dessa frågor. Därför bestämde jag mig för att söka psykologprogrammet. Det fanns också under en ganska lång tid en önskan att få jobba lite mer självständigt och med en lön som jag klarar mig bra på. Att gå omkring med låg lön och ha detaljerade arbetsbeskrivningar var inte särskilt roligt. Därför hade jag sedan innan bestämt mig för att söka en utbildning på universitetet.

Visserligen kommer jag även i mitt framtida yrke få "foga" mig in i organisation och inte tjäna så bra som läkarna, men jag tror yrket är självständigt och jag vet att det ger hyfsad lön (mellan 25 000-35000, tror snittlönen ligger runt 28-29 000).

Jag hade inte läst någon psykologi på uni innan jag sökte programmet. Däremot har jag läst en vårdutbildning på gymnasiet, samt som jag nämnt ovan, jobbat och blivit förkovrad, inom ämnen som ligger psykologin nära. Däremot hade jag drygt 100 p i sociologi mm, vilket underlättade när man skulle ta till sig det "akademiska tänket", som enligt mig präglar psykologprogrammet i stor utsträckning.

Programmet motsvarar definitivt mina förväntningar. Jag är mer än nöjd över att ha valt denna riktning. Utbildningen är väldigt varierande, i den meningen att vi läser många olika former av psykologi, ex utvecklingspsykologi, kognitiv psykologi, organisationspsykologi mm. Förutom att läsa "ren" psykologi, så läser vi också ganska mycket vetenskapsmetod. Inte för att det låter särskilt intressant, men det är väldigt användbart inom psykologyrket. En föreläsare vi hade första terminen menade att jobbet som psykolog väldigt mycket handlar om att hålla sig uppdaterad med den senaste forskning, i och med att psykologer kan ses som en spetskompetens. Det innebär att förutom att arbeta med organisationer eller patienter, så bör man jobba en del med att hålla sig forskningsmässigt uppdaterad. Därför är forsknings- och vetenskapsmetod viktigt. Utbildningen innehåller dessutom en hel del praktiska moment. Från och med termin sex får man börja träffa egna klienter som man behandlar terapeutisk i tre terminer. Man får lära sig samtalsteknik, genomföra olika former av tester, och kan, om man vill , få delta i genomförande av förskningsprojekt, och det mot betalning (ex testa barn och få 100 kr/tim).

Det som skiljer Linköping från många andra psykologutbildningar är att här jobbar man med hjälp av PBL, dvs problembaserat lärande. Det innebär att man jobbar i grupper om ca 5-8 studenter, man träffas en gång i veckan och utifrån ett fall, en bild, en videosnutt tar man fram en frågeställning (ex vilka delar består arbetsminnet av och hur fungerar dessa?). Därefter går man hem och läser en vecka för att sen komma tillbaka och diskutera vad man kommit fram till, samt ta fram ytterligare en frågeställning till kommande gång. Det som är bra med detta sätt att jobba är att man läser det man själv finner är intressant. Jag är själv inte så förtjust i Freud, och det har inneburit att jagi nte läst så mycket Freud, utan istället lagt min energi på teoretiker som intresserar mig.

Vet inte om detta underlättar för dig, men har du fler frågor är du välkommen att återkomma. Annars kanske vi ses i yrket framöver.

Det känns på något sätt som om utbildade psykologer är stympade till en väldigt begränsad marknad, och dessutom inte har ens nära samma befogenheter som de skulle ha haft om de läste läkarprogrammet (samma betygsgräns vad jag vet) och istället gick och blev psykiatriker. liknande arbete, liknande patienter, högre lön, större befogenheter och fler möjligheter.

Bara mina tankar.

Det var den termin som programmet gavs för första gången. SEdan dess har det legat på 1.8..

Det låter som om du missförstått yrket lite. Från psykolognet.se:

För privatpersoner
En psykolog arbetar med enskilda individer och med grupper i livets alla skeden. Det kan handla om råd kring våra barns utveckling, vårt äktenskap eller att vi vill utveckla oss själva eller relationerna till våra närmaste. Många hamnar också i olika typer av krissituationer då stöd av en psykolog kan hjälpa den krisdrabbade tillbaka till ett fungerande liv.

För företag och organisationer
Företag och organisationer som ska utvecklas kan behöva hjälp av en psykolog. Det kan handla om att genomföra en omorganisation, förändra företagskulturen, hantera en kris eller konflikt, hjälpa enskilda individer vidare i sin karriär eller stärka ledare och ledningsgrupper i en utvecklingsfas.

Psykologer fungerar som bollplank, handleder arbetslag, arbetar med mental träning, coaching, stresshantering och konflikthantering. De bidrar helt enkelt till att organisationer kan förena sina krafter för att nå sina mål. Hög psykologisk kompetens är också ovärderlig vid rekrytering och urval.

Här efterfrågas inga psykiatrer, det är psykologens kompentens man vill åt. Läkaren och psykologen kompletterar varandra inom de områden de båda arbetar.

Arbetsmarknaden för en psykolog är minst lika bred som läkarens och spås utökas ännu mer.
Saxat:
Psykologens arbetsområden
Mödra- och barnhälsovård, Förskola, skola och fritids, Individ- och familjeomsorg, Äldreomsorg, Barn- och ungdomspsykiatri, Vuxenpsykiatri, Kroppssjukvård, Omsorg och habilitering, Rättspsykiatri, Försvar, Kriminalvård, Arbetsmarknadsverk, arbetsmarknadsinstitut, Företag, myndigheter och organisationer, Företagshälsovård, Reklam, marknadsföring och public relations, Hälsovård, Idrott, Forskning och undervisning.

Dessutom är utbildningen till psykiater avsevärt längre än den till psykolog. Först måste du utbilda dig till läkare och därefter gå en lång vidareutbildning. Sammanlagt tolv år tror jag det blir. Psykologprogrammet är fem år plus ett års PTP-tjänstgöring och detta räcker utmärkt för den verksamhet psykologen ska bedriva. För att bli läkare krävs vidare 20.00 medan antagningspoängen till psykologprogrammet varierar i landet mellan humana 19.38 och cirka 19.96.
Jag funderar på att läsa till psykolog och personligen ser jag ingen anledning att istället utbilda mig till läkare - ett yrke som ju handlar om människokroppen - eftersom det är psykologi jag är intresserad av.

Jag tackar så mycket för det utförliga svaret!

Nöjet är helt på min sida!

En stilla undran: Tycker du PBL funkar bra som inlärningsmetod i till exempel neuropsykologin? Jag tycker att det låter som att det lätt skulle kunna bli mycket gissningar av alltihop, framför allt eftersom man läser så pass lite neuro som man ändå gör. Det är väl en sak i till exempel utvecklingspsykologin, men just neuron? Det kanske är jag som är negativt inställd till PBL eftersom jag varit med om det då det skötts dåligt, mycket möjligt att en god pedagog kan få det att funka.

Tycker du att du får en heltäckande bild med PBL, eller finns det risk för att man snöar in på en inriktning och missar en annan?

/S.i.S

ps. Hur kan man inte gilla Freud? Det är ju humor när det är som bäst?

Vad gäller lönen och befogenheterna har du rätt, men att psykologer skulle ha få inriktningar att välja på i yrkeslivet kan jag verkligen inte hålla med om, där är det väl snarare tvärtom? Hur många psykiatriker arbetar med annat än vård och forskning?

En av anledningarna till att jag valde att läsa till psykolog var just de stora möjligheter man har att arbeta med olika saker samtidigt som man (i mitt högst subjektiva tycke) har den utbildning som ger bäst grund att stå på när det handlar om att arbeta med människor. Med det inte sagt att andra yrkesgrupper är överflödiga; verkligen inte, men jag tror att man som psykolog har ganska stora möjligheter att förstå lite om mycket - alltifrån neuropsykologi till människan som social varelse.

Och hur trivs du på linjen? Har Piaget, Bronfenbrenner och Vygotsky satt klorna i dig än?

Stort tack.

Jag såg att snittintag på HP till UU var 1.8 förra året, kommer det förändras nämnvärt tror ni? Om inte har jag en chans...

Vad är förresten snittåldern på studenterna, nationellt? Jag har fått för mig att psykolog och präst är de två yrken som har högst snittålder på studenterna, eftersom många kommer från vården eller andra håll innan de börjar. Dessutom kräver ju de flesta psykologprogram arbetslivserfarenhet.

Såg först nu att det kommit en fråga här. Ber om ursäkt jag inte svarat innan.

Nu var det några terminer sedan jag läste neuro, men som jag minns det så funkade det ganska bra. Dock började vi med ett par tre grundläggande föreläsningar om hjärnan och dessa kopplingar till de kognitiva förmågorna (även andra förmågor också förstås), vi fick också göra ett studiebesök på en dissekering av en hjärna. Dessa moment genererade en ganska bra grund att stå på. Det genererade naturligtvis också en del frågor vilket gjorde att fokus i basgruppsläsningen hamnade kring just dessa frågor. Sen hade vi basgruppshandledare som också var kunniga om ämnet vilket gjorde att det blev ganska tydligt om vi spårade ur i våra diskussioner. Men generellt märkte jag inga problem med att läsa neuro i PBL-perspektiv.

Det finns alltid en risk att man landar snett med PBL. Vi får ju i stort sett läsa vad vi vill, så länge vi ligger inom ämnets ramar, det gör ju att vissa av oss kanske föredrar att läsa Freud, medan andra gillar att läsa Skinner och en tredje falang hamnar inom den existensiella traditionen. Och det gör ju att vår kunskap kanske främst ligger inom det område vi intresserar oss av, medan kunskapen inom andra områden kan ses som bristfällig.

Freud ja, har lite svårt för honom, men har ännu svårare för dem som tar honom på blodigt allvar. Inte så att han är helt ute och cyklar. Jag gillar tex hans tankar om jaget, överjaget och detet.