Citat:
Ursprungligen postat av
arthjerna
Nu på senaste tiden har jag varit extremt deprimerad över invandringen, för ungefär ett år sen flyttade jag ner till Stockholm efter ha levt i hela mitt liv i Norrland och jag känner att invandringen äter upp mig. Jag skulle inte identifiera mig själv som en racist, då jag inte har något problem med folks hudfärg eller liknande, men det är muslimer precis överallt. På tåget, på jobbet, i affären... Jag känner mig själv som en minoritet i mitt eget land och som att jag inte hör hemma. Det är inte de Sverige jag växte upp i, och jag förstår inte riktigt vad som hänt för att det ska ha blivit såhär illa
Det som gör mig deprimerad är inte specifikt detta dock, utan det är förståelsen att Sverige aldrig kan återgå till det den en gång var. Sverige och svenskar är något som barn om 100+ år inte riktigt kommer förstå sig på, tanken att det fanns blonda vackra människor med blåa ögon kommer vara en otrolig minoritet och sällsynt. Finns inget för att fixa detta, även om vi lyckas vända och slutar ta in folk och intergrerar dom som är här kommer dom aldrig bli del av vår kultur
Det som i judisk media kallas rasism är inget annat än vit etnocentrism, dvs att identifiera sig med sin grupp och att vilja gynna den (och på så sätt gynna sig själv). En människa behöver, för att gynna sig själv, sin grupp och identifierar sig med den i form av familj, vänner, släkt, klan, folk, ras, art, dvs "rasism" är detsamma som att älska och gynna sin familj i förlängningen. Det rör sig alltså om subversiva propaganda när det slängs med begreppet "rasist".