Snart 26 år, åldersnojan gör mig deprimerad.

Hahahaha vad i helvete. Själv är man 42 och känner mig rätt ung än

Tänkte också så när man var tjugo plus, men när man börjar bli lite äldre så har det släppt för det mesta.

Nästan allt för mig har förbättrats med åldern. Välmående, pengar, makten att göra vad fan man vill. Jobbet blir roligare, även fast man såklart vill jobba lite mindre. Ser mer mogen och manlig ut också, tjejer uppskattar det som fan.

Vad är det som känns jobbigt, att du är helt normal? Det är inte bara du som förändras vet du, alla gör det.

Om du så står på jordens topp, blir den mest fulländade och dyrkade person som någonsin levt, så kommer du ändå att bli 27, 28, 29...

Vill du slippa rynkor i framtiden och se ung ut så råder jag dig att börja nu gå på ansiktsbehandling genast. Därefter kör du produkter varje morgon och kväll och alltid köra SPF solkräm varje morgon (även under vinterhalvåret). Kör ansiktsbehandling var sjätte månad. Kör solglasögon under vår/sommar när det är väldigt soligt.

Drick mycket vatten. Minst 2 liter per dag. Skippa helt och hållet skräpmat, godis, chips.

Du kommer se snyggare och yngre ut.

Se till att också träna minst 4 gånger i veckan.

Kämpa ej emot den naturliga processen livet blir bara jobbigare då, med det menar jag inte att man ska käka skit o sluta träna etc men något som hjälpt mig genom livet är nör jag skaffade mig ett tänk som grundar sig i (stoicicm) jag tror dock alla måste hitta sin egna religion eller filosofi som passar just en själv men kan vara värt o plocka upp lite filosiböcker eller ljudböcker.

Hahaha livet har varit frid och fröjd fram tills nu, hoppas du har levt ett bra ungt liv. Var försiktig med att inte utveckla en förbittrad världssyn, vilket man ser allt för ofta tyvärr. Jag tror det beror på att, ju äldre man blir desto tröttare blir kroppen vilket påverkar ditt psyke negativt. Därför är det viktigt att höja pulsen över 100 så ofta man kan.

Ditt inlägg om något får man åldersnoja av.

Skippa utseendehetsen och bara inse att man för varje år som går träffar en ny gren i fallet ner mot marken som är döden. Det gäller alla. Då blir det lättare att åldras.

Man genomgår olika faser i livet, så är det.

26 är egentligen bara ett tal som består av siffrorna 2 och 6. Du kan vända på dem och du får 62 i den fasen har du planerat din pension. I din 26 fas har du hamnat i läget där du känner att du inte riktigt längre är en ungdom d v s ingen +tonåring .

Du kanske har festat av dig och fundera va tusan ska jag göra nu, bild familj, satsa på karriären…

När du är 35 kommer du inte känna dig ett dugg äldre än du gör när du är 25. Bara mognare. Det är bra att bli äldre. Visst, dörrar stängs hela tiden och det är lätt att tänka på det som kunde ha blivit om man gjorde annorlunda när man var yngre. Men det går inte att ändra på, så det gör absolut ingen nytta att fundera på det mer än nödvändigt.

Åldersnoja vid 26?! Du borde ha en smäll på käften, privilegierade snorunge.

Fast vad har man att förlora på att se ung, snygg och fräsch ut? Jag är ju medveten om att man förr eller senare kommer att dö och att kroppen inte kommer vara lika stark som föregående år. Men att äta bra, träna, dricka vatten kommer troligtvis ge dig betydligt fler år och hälsosamma sådana än om du dricker, röker, äter godis/chips/pizza/hamburgare, dricker läsk, inte tränar och är ute i solen kisandes mot den helt utan skydd mot ansiktet.

Men men, är du tillfreds med att se ut som ett russin vid 40 så är det upp till dig.

Jag kände likadant i din ålder. Det jobbigaste var nog följande:

Den skarpa, skakande dos av verklighet som drabbar dig när någon du är nära dör är hemsk, men det är också tiden dagar, veckor eller månader senare när du glömmer att de är döda och vill ringa dem eller besöka dem och kommer ihåg att de är döda. Det är som om de har dött igen i den stunden.

Att behöva göra ansvarsfulla val och sätta alla dina skyldigheter före det roliga.

Långsamt tappa kontakten med 90% av de människor du bryr dig om. En vän gifter sig här, en vän flyttar dit. Varje gång jag får en chans att besöka hemstaden kan jag inte låta bli att märka att listan över personer jag vill besöka och de som vill att jag ska besöka blir lite kortare för varje gång. Livet väntar inte på oss, och det verkar som att varje dag en eller annan god vän sakta glider mot att bara vara en bekant. Det suger verkligen.

Det är nästan som att livet blir en dålig film som du kan förutsäga replikerna till och alla handlingspunkter. För den delen blir många filmer så mycket mindre intressanta eftersom alla teman och sedvänjor har slagits ihjäl. Ingen vill gå ut och leka. Dina vänner hänger inte runt i grannskapet och väntar på att du ska sluta jobba. Du kan inte ringa någon spontant och umgås direkt samma dag. Varje socialt evenemang planeras motvilligt runt allas scheman och är vanligtvis inte lika roliga som de brukade vara.

Det är vid det här laget som du MÅSTE injicera kaos och humor i detta sorgliga jävla tillstånd annars kommer du att dö långsamt inombords.