Snart 26 år, åldersnojan gör mig deprimerad.

Jag hade min ålderskris när jag fyllde 20 och tonåren tog slut. När jag fyllde 30 fick jag ingen noja alls. Men oavsett vilken ålder en får noja i så går den över och livet fortsätter. Det är normalt med ålderskris i livet.

Du skaffar dig mål och tar ansvar för de.

Jag gjorde inte det som ung vuxen så gör det lite extra nu som lite över 30.

I nästa år har jag sparat och investerat ihop 2 miljoner: då blir det större lägenhet och resa Latinamerika i 2 månader. Kanske jag kan landa en riktig super-babe också när jag har lite mer tid.

Livet leker, du har ingenting att oroa dig över.

Ja du är ju en del av systemet. Jag kan säga vad som räddade mig. Jag hoppade av. Bokstavligen blev en avhoppare från systemet. Flyttade ut i en liten stuga utan el eller vatten. Jag läkte under fyra år. Sedan var jag frisk.

Det där flyttas hela tiden. Som själv nästan 35 så låter 26 ungt och 35 låter definitivt fräschare än 45.

Men kan säga ett den roligaste perioden i mitt liv startade vid 27 och är fortfarande.

Ta inte allt så jävla seriöst. Det är tragiskt med folk som lever ett flitigt liv hela livet.

Vad fan är det med folk nu för tiden? jävla mes!

Förr fick människan jaga och kriga för att överleva och nu sitter ladyboys och grinar över sin ålder vid 26, suck.

Vi återföds och lever tusentals liv i den fysiska världen. Tro mig, du har all tid i världen. Ditt ego ger dig panik som grundar sig i rädsla.

Låter klyscight, men du är i den åldern då nojan känns som värst. Man har nyligen lämnat tonåren med plugg, fester, viss gemenskap osv men tycker inte man kommit nånstans mef familj, karriär, sparkonto osv. Man är suspened i nåt mellanting där man är för ung för mycket men för gammal för mycket, det känns som om inget är anpassat för ens ålder och man passar inte riktigt in i nån "åldersmall".

Fyllde nyss 35 och ska säga att för 10 år sen kände jag mig bra mycker äldre än jag känner mig idag. Jag tropr det handlade för mig om att lite hitta mig själv och min plats, vad vill jag göra, hur ska jag göra det osv. Då var allt rätt oklart och man kände liksom att "är det såhär det ska vara att vara vuxen?", sen började bitarna falla på plats och man inser att 25, 30 eller 35 inte är så jäkla illa. Man är förhoppningsvis typ knappt halvvägs genom livet och med tanke på hur jävla mycket som hänt under de här 35 åren kan jag bara tänka mig vad som kan hända inom 35 år framåt på alla plan.

Du har kommit till insikt. Om några år är du halvvägs till 60, sen går det fort. Efter 60 har du några få bra år kvar.

Du kan inte fatta hur folk bara accepterar att de nu är äldre. Men det är ingen som bara accepterar det. Det är den främsta orsaken till all ångest i världen, men det gå ju inte att göra något åt det.

Gör som alla andra för att slippa tänka på det. Skaffa barn och jobba. Då får du annat att tänka på.

Perspektiv min vän, ditt liv har knappt börjat. För tio år sedan var du 16. För tio år sedan var jag runt 60.
Du kan börja om och starta nytt många gånger om du bara är 26. Ditt liv har bara börjat.

Det beror väl lite på hur man har utvecklats och åstadkommit? Har man t.ex. familj, villa o en chefsposition när man är 26 år så behöver man inte noja. Då har man lyckats.

Men t.ex. har jag själv inte åstadkommit mycket, då jag blev sjuk vid 16 års-åldern. Har haft ångest över det i många år, men när jag blev 40 år, så släppte det äntligen. Jag har inte någon åldersnoja nu, trots att jag är 42 år nu o missat mycket.

Hur börjar man med det? Något tips?

Fick min första ålderskris när jag var 14. Då kände jag mig gammal. Min andra när jag var runt 20 och tredje vid 35.

När jag var 20 så kändes 14 ungt och när jag var 35 så kändes 20 det.

Saken är den att försök få lite perspektiv. Lättare sagt än gjort. Men när jag är 50 så kommer min nuvarande ålder vara "ung". När jag är 75+ blir det nog tuffare, men det tar jag då. Om jag kommer dit dvs.