Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Ninjasun – ditt inlägg är nästan som taget ur en manual för klassiskt umgängessabotage. Rad på rad av känsloord: ”helvete”, ”kontrollerande”, ”rättshaveristisk värld”. Men väldigt lite substans. Kriminologin beskriver det här mönstret: när sakbevis saknas så öser man på med affekt, generaliseringar och ”alla säger samma sak”. Det kallas narrativinflation – höj volymen tills ingen vågar ifrågasätta. Det har lurat så många så bra hittills, eller hur?

Blockeringar på mobilen? Det är faktiskt inget bevis alls på vem som gör vad. Barn i lojalitetskonflikt gör precis det som den starkare parten i hemmet förväntar sig. Forskningen är glasklar: barnets ”egna ord” kan bli just det vuxna vill höra. Därför skriver domstolar uttryckligen att barn mår bäst av kontakt med båda föräldrarna, oavsett konflikt. Om socialtjänsten i den lilla staden fungerade skulle de behöva rädda alla barnen från mamman som inte beter sig friskt. Besatt av hämnd på TikTok och så orolig ändå att hennes falska anklagelser kanske kommer att avslöjas?

Din största miss blir att du helt hoppar över det svarta på vitt: att hon i domstolen själv sagt att han är en bra pappa och att det inte funnits skäl att tro annat. Det sabbar hela din berättelse – så du väljer att ignorera det. Retoriskt är det förståeligt, men genomskinligt.

Och här blir det ironiskt: du tror att det stärker din sak att rada upp ”två mammor, fem nummer, sexton år” och kalla det för ”bevis”. Men i själva verket visar du bara exakt den strategi kriminologer pekar på som psykologiskt eftervåld – att hålla fast i storyn till varje pris, även när verkligheten skaver. De mammorna sysslar med psykiskt familjevåld och övergrepp mot barn. Ja, de mammorna påverkar barnen fruktansvärt illa. Läs på.

Normala föräldrar samverkar vänligt med varandra efter skilsmässa, de sköter umgängesschemat noga och de pratar inte skit om den andre föräldern och skrämmer barnen. Normala mammor går vidare i sina liv när pappan lämnar dem.

De snyftar inte i TV och skriver böcker med lögner om tatueringar, kameror, avlyssning, uppe hela natten för sex. De har inte konstigt intresse för BDSM och träffar massor vid sidan om och sedan ljuger de och tar tillbaka sitt samtycke och anklagar för våldtäkter. Det är rejält sjukt. Och dyrt för det lättlurade lilla samhället som tror på hennes krokodiltårar..😇

Så frågan du aldrig riktigt svarar på blir: om han nu är så osund som du påstår – varför behövs då alla dessa känslofloskler istället för konkreta fakta? 😉

Faktan är tydlig, alla ser den utom h och dom vita lättkränkta män som hänger i samma krets

*Barnen vet att han är ute.
* Barnen har fått frågan mer än 1 gång och nej dom vill inte ha kontakt.
* h kontaktar barnet från 4-5 olika mob nr
*året är 2025, hade 16 åringen velat ha kontakt så hade hon kunnat säka upp pappan själv på 1 min
*du skriver saker o ting flera ggr som att dina lögner blir sanning ju mer du upprepar.

Vem gör så?
Vem har så många olika mob nr?
Jag tar med mig popcorn skålen o bevakar nästa rättegång 5 sept. Lycka till
Ang mina känslor, ja jag erkänner här och nu att jag använder vilka ord jag vill använda och jag är ett stort fan i hatkampanjen mot H, nöjd nu ?

Ninjasun – du skriver rakt ut att du är ”ett stort fan i hatkampanjen”. Tack, där föll fasaden. Det du kallar ”fakta” är i själva verket skolboksexempel på grovt elakt umgängessabotage och hämnd: upprepade låtsade frågor till barn, deras svar som formas av lojalitetskonflikt och mammas hat mot pappa som de hör dagligen i flera timmar, och en vuxen dålig mamma som vill och behöver intala både sig själv och andra att barnet ”väljer bort sin pappa”. Kriminologin är tydlig – när en förälder bygger sin strategi på demonisering av den andre föräldern skapas kortsiktig lydnad men långsiktigt trauma hos barnen. Det är psykiskt familjevåld och övergrepp mot barn. Socialtjänsten borde ingripa skyndsamt.

Din stil i alla inläggen är avslöjande: samma stötiga meningar, samma fixering vid popcorn, samma flera fula amatördiagnoser som hos några andra hatiska alias i tråden. Det luktar sjukt nätverk eller bara en dålig person besatt av hämnd men mönstret är ett gemensamt – attack, förlöjligande, noll sakargument. Där spricker trovärdigheten. Helt.

Felet i ditt resonemang är lika enkelt som allvarligt: en pappa som vill ha kontakt med sina barn målas upp som ”förföljare”, medan själva hatkampanjen mot honom framställs som omsorg. Det är inte bara logiskt skevt – det är psykologiskt klassiskt försvarsbeteende för förövare inom grovt psykiskt familjevåld.

Så frågan blir: om du verkligen tror på barnens bästa – varför väljer mamman och du då hatkampanj på nätet istället för att låta barnen själva, i trygg miljö, bygga sin egen relation till båda sina föräldrar? Vem är det egentligen du försöker övertyga – oss, domstolen, eller dig själv? Vi oroar oss. De falska anklagelserna har kostat samhället så många miljoner och så mycket lidande hos barnen och pappan. Det är inte friskt att göra så. Sanningen kommer fram till sist.

Den hatkampanjen du bedriver är långt mer högljudd än mammans.

Gällande koppleriet så finns det teknisk bevisning i form av Swish och sms.

Gällande ”den gode fadern”, så snodde han nyckeln av mamman, så att hon och barnen inte kunde komma in i sitt hem.
Han sa också till barnen att ta farväl av sin mamma, för att de kanske aldrig skulle få se henne igen.


Du snackar om bevis oavbrutet, hosta upp förundersökningen som du säger dig ha kommit över, så kan vi snacka bevis.

Gällande perverterande intressen, så leder Snoris även den ligan, han hade sex med män över halva landet.

Du har rätt i att normala föräldrar kan samarbeta. Så vitt jag förstått det, så fungerar samarbetet utmärkt mellan mamman och pappan till hennes tidigare barn. Snoris samarbete med mamman till hans äldsta barn har ju havererat sedan länge, ser du mönstret?

Som sagt, dina ”bevis” väger lätt så länge du inte kan verifiera dem.

Ditt svammel där du sätter diagnoser på alla som inte köper ditt skitsnack är bara patetiskt och det gagnar inte din sak, det bara tydliggör vilken rättshaverist du är.

Så, popcornen är poppade, när kommer mediastormen som ska rädda Snoris?

Loffelus – du visar tydligt här vad som är din linje: kasta så många smutsiga påhittade anklagelser som möjligt, blanda Swish, sms, sexliv (pappan är tydligen homosexuell plötsligt… vilket nog handlar om dig egentligen), nycklar och popcorn i samma gryta. Det är just det mönstret som gör att seriösa rättsprocesser bygger på bevis, inte på dina rykten, grova ord, dina egna problem eller högljudda känsloutspel. Mobben är verkligen ful med alla dessa alias som skriver så likt varandra..

Fakta i själva domarna säger en annan sak än din hatiska berättelse: socialtjänst och vittnen har beskrivit pappan som en bra och närvarande förälder, utan att finna någon annan anledning att tro något annat. Hovrätten rev dessutom upp stora delar av tingsrättens dom – just för att bevisningen inte höll. Det är en central punkt som du helt hoppar över. Varje gång.

Att mamman ”samarbetar bra med tidigare pappa” är ett klassiskt retoriskt knep: man lyfter en kontrast för att framstå som trovärdig. Men kriminologisk forskning visar att den typen av selektivt samarbete ofta används för att dölja just alienation i den konflikt som pågår. Barnen hamnar mitt i det, med lojalitetskonflikt som följd. Och hon svek även första pappan med otrohet men då lämnade hon för ”en riktig karl” som hon kunde använda och lära upp i sitt intresse för BDSM. Båda papporna blev helt knäckta med tiden. De levde i misär och hon ville ha mer BDSM och multipla män i sitt liv enligt de två böckerna.

Och din enkla slutsats – att den som ifrågasätter allt det märkliga måste kallas ”rättshaverist” – är lika förutsägbar som trött. Att söka resning, påpeka undermåliga utredningar och falska anklagelser är inte haveri, det är en rättsstatlig möjlighet. Och viktigt för att Sverige ska få bukt med mammor som vill hämnas med falska anklagelser och som plågar sina barn.

Så den verkliga frågan är: varför är du så angelägen om att hålla fast vid byrykten och elakheter, när en saklig äkta prövning i domstol är det enda sättet att faktiskt avgöra om det fanns grund eller inte? Om du är så säker på din version – varför inte välkomna det?

Förundersökningen har du rejält med inom om i tråden sedan tidigare, det vet du, du bara löjlar dig som vanligt i enfald. Och jag vet förstås inget om media tar upp den här rättsskandalen. De flesta pappor och barn som drabbas av grovt elakt umgängessabotage med falska anklagelser - de får aldrig stöd och hjälp av myndigheter eller media. Det är så vanligt och de har så lågt människovärde.

Precis - seriösa rättsprocesser bygger på bevis. Seriösa rättsprocesser i detta ärende har bedrivits i tingsrätt och hovrätt. Dom har meddelats och han är dömd för bland annat våldtäkt. Det är alltså bevisat.

Och ja, han har haft sexuella kontakter med män. Sen om han är homo- eller bisexuell, det bryr jag mig inte om. Jag lägger ingen värdering i det. Dock så är det lågt att du svamlar om att mamman ska ha ett bdsm-intresse, bara för att göra ned henne.

Du svingar vilt mot alla som inte ställer upp på att svartmåla offret här, du ställer diagnoser vildare än Sigmund Freud. Vad är det som driver dig? Om du vill förändra situationen för pappor som inte får träffa sina barn - är du säker på att Flashback är rätt forum då? Tror du att det är här du lyckas förändra världen?

I pappans bok "Rättvisan blev en fars" beskrivs sorgligt och detaljerat hur första mamman till hans äldsta barn betedde sig. Hon är intressant för att den aktuella mamman nu på TikTok nog lärde sig oerhört mycket från första mamman hur man hämnas, hatar och plågar sin expartner som lämnar. Pappan lämnade första mamman pga att hon var fysisk våldsam och hade olika problem.

Första mamman är ett skolboksexempel på hur umgängessabotage kan se ut i praktiken. Direkt efter separationen: flytt långt bort till andra sidan Sverige trots att det vara olagligt enligt domen om gemensamt umgänge, stängda dörrar, blockeringar och ett konstant ”nej” från hennes sida. Något kontaktförbud fanns aldrig, men hon agerade som om det fanns – noll umgänge, punkt slut.

Socialtjänstens och polisens roll? Totalt tandlöst. Pappan sökte hjälp, bad om stöd, ville ha fasta tider. Socialtjänsten bollade runt ärendet, höll långa utredningar, men satte aldrig någon verkställbar plan. Vite? Sanktion? Glöm det. När mamman vägrade – så rann allt ut i sanden. Resultatet blev att hennes nej blev starkare än både lagtext och domstolsbeslut. Och barnets bästa. Mammans hat vann.

Och det mest tragiska: barnet själv försökte hålla liv i kontakten. Hemliga lappar, små signaler, en dold glädje varje gång pappan nämndes. Det där är så typiskt enligt forskningen om föräldraalienation – barn som älskar sin pappa men som måste gömma det för att inte svika mamman och mammans öppna hat och hämnd för att pappan lämnat. Man ser en dubbel lojalitet: utåt håller barnet masken, inåt längtar det.

Första mamman utnyttjade varje chans att stärka sin kontroll: pratade illa om pappan, målade upp honom som farlig trots att både polisförhör och domstol aldrig visade något våld mot barnet, eller t o m henne själv trots att hon misshandlade och slog. Hon hade själv orosanmälningar och en dom för misshandel i bagaget, men det blev bortviftat av socialtjänsten eftersom hon var kvinna. Hennes egen historia tvättades ren, medan pappan demoniserades utan grund.

Det här är inte bara en konflikt mellan två vuxna – det är ett svenskt systemfel. Lagen säger tydligt att barn har rätt till båda sina föräldrar. Socialtjänsten ska stötta, domstolen bör döma ut höga viten för den sortens dåliga föräldrar. Men när en mamma spelar på hat och vägrar samarbeta, och myndigheterna inte agerar, blir barnet den stora förloraren.

Och ändå ser man i boken den där glimten – barnet som försöker hitta kryphål för att få vara glad över sin pappa, i smyg. Det är rörande, men också hjärtskärande. För vad lär sig ett barn som måste dölja sin kärlek till en förälder? Jo, att lojalitet och kärlek är farligt.

Så: första mamman visar den nu aktuella TikTok-mamman hur umgängessabotage kan bli totalt när en enskild förälders (oftast mammans) illasinnade vilja väger tyngre än barnets bästa, och när socialtjänst och rättssystem gärna låter bli att sätta ner foten. Resultatet blir att barnets rätt till sin pappa försvinner, trots att lagen säger raka motsatsen.

Men varför ska vi bry oss om lagen när det bara är barn och pappor som skadas? De har så lågt värde.

Loffelus – här blir det lite väl enkelt igen. Har du ingen smart vän som kan hjälpa dig med argumenten? En lagakraftvunnen dom är inte samma sak som att sanningen är ”bevisad för evigt”. Hovrätten strök stora delar, närapå allt, av tingsrättens hysteriska dom och bedrövliga FUP just för att bevisningen inte alls höll, och det är därför resning finns i svensk rätt – för att kunna rätta till fel när nya omständigheter framkommer. Men Sverige har problem med falska anklagelser från hatfyllda föräldrar som inte kan acceptera att de blir lämnade utan vill hämnas. Och med rätt krokodiltårar är det så effektivt i ett korkat litet samhälle.

Påståenden om pappans sexualitet eller mamman som ”offer” är egentligen dina vanliga dåliga och irrelevanta sidospår. Du vill störa/stoppa/förvilla debatten med tjat och påhitt, i någons fula intresse. Och mammans BDSM-intresse är mycket mycket väl dokumenterat och sannolikt avgörande för hur detta utvecklats och skadar så många. Det centrala i debatten här är att både socialtjänst och vittnen beskrivit honom som en bra och närvarande pappa, och att domstolen uttryckligen konstaterat att det inte funnits skäl att tro något annat. Barnens rätt till honom är därför inte en åsikt – det är fastslaget i domstolsbeslut.

Så frågan kvarstår: om man verkligen tror på barns bästa – varför försvarar man då fortsatt umgängessabotage istället för att låta domsluten följas?

Falska anklagelser om sexualbrott – ett tyst men förödande samhällsproblem

Falska anklagelser om sexualbrott sopas ofta under mattan som ”enstaka fall” – men bildens kant är inte alltid sann. Internationell forskning visar att bara en liten andel av anmälningarna är bevisligen falska; rigorösa studier pekar på ungefär 2–8 procent. Samtidigt är antalet anmälda sexualbrott just i Sverige mycket högt. BRÅ:s statistik rapporterar över 25 000 anmälda sexualbrott under 2024 (en ökning med 7 % jämfört med 2023). Om bara 5 % av dessa var falska skulle det innebära över tusen oskyldigt anklagade varje år.

Men det är bara toppen av isberget. Endast en bråkdel av alla anmälningar leder till åtal. Det har till och med sagts att bara omkring 10 procent av alla våldtäktsanmälningar går till åtal. Resterande 90 % avskrivs ofta utan att grundligt värderas. Bland dessa avskrivna finns naturligtvis många berättigade anmälningar – men också ett sannolikt mycket stort mörkertal falska eller grundlösa påståenden som aldrig utreds fullt ut. Dessutom förekommer falska påståenden utanför rättssystemet, t.ex. i vardagliga vårdnadstvister eller på sociala medier, där de används för att misskreditera någon utan rättslig prövning.

Fler falska anklagelser än vi vågar erkänna. Faktum är att falska anklagelser om sexualbrott inte är så ovanliga som tystnaden antyder. Även om de exakta siffrorna diskuteras, pekar samstämmig forskning på att några procent av fallen är bevisat falska. I Sverige anmäldes alltså tiotusentals sexualbrott 2023–2024. Med så höga antal fall blir även en liten procentandel falska fall allvarlig. Utöver det bevisat falska finns de avskrivna anmälningarna, där ingen saklig bevisning hittas – här är osäkerheten stor. Om de internationella rapporterna stämmer kan kanske upp till en tredjedel av de avskrivna fallen vara osanna eller grundlösa, även om detta aldrig prövas i domstol. Det betyder i praktiken att tusentals fall varje år kan ha fabricerade förlopp utan att det upptäcks.

Statistiken talar sitt tydliga språk: enligt en genomgång över domar och mediarapportering skrivs endast ungefär en tiondel av alla anmälda våldtäkter åtalas. Resten förblir nedlagda — i oklarhetens gråzon. Trots detta möts falska anklagelser nämligen sällan av motåtgärder. Rättssystemet lägger locket på i form av sekretess och tystnad när förundersökningar läggs ner, vilket gör att verkliga omfattningen av falska anklagelser förblir okänd.

Förödande sociala konsekvenser. För den som blir felaktigt utpekad finns ofta inget sätt att återställa sitt rykte. Även om polisen lägger ner förundersökningen eller åtal aldrig väcks, lever skuggan av anklagelsen kvar hos vänner, kollegor och på internet. Konsekvenserna är ofta förödande:
* Förlorat arbete eller karriärmöjligheter. En misstanke om brott kan räcka för att bli av med jobbet eller utesluten ur yrkesnätverk.
* Förstörda familje- och vänskapsband. Relationer drabbas när oskyldiga anklagas; även välmenande vänner kan vända sig bort. Falska anklagelser har ofta till syfte att förstöra kontakten med barnen.
* Social utstötning och ryktesspridning. Speciellt i sociala medier, t ex Tiktok och Facebook, kan falska anklagelser snabbt spridas och förstärkas, vilket ger livslånga stämpeln ”anklagad för sexualbrott”.
* Allvarlig psykisk ohälsa. Många som drabbas beskriver långvarig ångest, depression och stress. I extrema fall överväger vissa självmord när de inte ser någon utväg.

Ett tragiskt exempel kan illustrera konsekvenserna: En ung man blev offentligt anklagad för våldtäkt av en kamrat trots att han nekade till brottet. Han berättar att han tvingades söka psykiatrisk vård för att hantera stressen – han kände sig utpekad och kunde inte längre bo kvar i sin hemkommun på grund av stämningen mot honom. Hans historia är inte unik. Rättssäkerhetsorganisationen RO berättar att de regelbundet får samtal från förtvivlade män (och deras familjer) som satt sig själva i karantän eller hamnat i långa psykologiska kriser efter att ha förvägrats sina rättigheter i möten med polis och socialtjänst. Den sociala skadan av en falsk anklagelse är alltså enorm – den kan krossa ett liv även om rättvisan i praktiken skulle senare visa att personen var oskyldig. Och det sker nästan aldrig i Sverige.

Rättssystemet sviker de oskyldigt anklagade. Trots tragedin bakom varje falsk anklagelse lämnas systemet nästintill oförändrat. I Sverige råder nästintill immunitet för den som sprider osanna anklagelser. Brottet “falsk tillvitelse” (att medvetet lämna osanna uppgifter till myndighet) kan ge upp till två års fängelse, men fällande domar är ytterst ovanliga. Man kan undra varför. Som RO påpekar: den enda kvinnan som dömdes för falska anklagelser i det uppmärksammade fallet i Örebro förstod inte ens att hon begått ett brott – många anser det helt i sin ordning att lämna falska uppgifter om sina före detta partners, pappor, syskon eller vänner. Det signalerar att det är riskfritt att använda falska anklagelser som vapen i vårdnadstvister, på arbetsplatsen eller i mobbning; konsekvenserna för anklagaren är praktiskt taget obefintliga.

Sveriges poliser och åklagare är dessutom inte särskilt villiga att se kritiskt på misstänkta fejkanmälningar. När en förundersökning läggs ner med hänvisning till bristande bevis, råder sekretess. Den som blivit falskt anklagad får sällan någon upprättelse – i praktiken går dessa män och kvinnor fria, men med ett socialt plåster för livet. Detta underminerar självfallet hela rättsapparatens trovärdighet. Hur ska människor kunna lita på rättsprocessen om möjligheten att anklaga falskt nästan är att betrakta som straffritt?

Ett aktuellt vårdnadsmål. För att illustrera problemets allvar räcker det att nämna det pågående offentliga fallet i i den lilla lättlurade staden. Där har en mamma använt systemet för att stoppa pappan från att träffa sina barn. Pappan förnekar brott – han säger att han aldrig hotat eller skadat någon, utan bara längtar efter umgänge med barnen. Hans advokat påpekar att kontaktförbudet mot honom baseras helt på ”anklagelser och rädsla, inte på verifierade bevis”. Två vittnen har till och med vittnat att mamman ska ha ”erkänt … att hon hittat på anklagelserna för vårdnad/pengar”. Trots detta hålls kontakten mellan pappan och barnen helt avskuren. I stället för att utreda misstankarna objektivt låser sig rättsväsende, socialtjänst och lokalmedia i tystnad – barnen drabbas, pappans liv ställs på paus, och lögnerna cirkulerar vidare i samhället till mammans belåtenhet. Det är ett konkret exempel på hur rättssäkerheten sätts ur spel när falska anklagelser tillåts härja.

Dags för ärlighet och åtgärder. Falska anklagelser är visserligen ovanliga jämfört med det stora mörkertalet av faktiska sexualbrott, men deras konsekvenser är katastrofala. De verkliga offren för sexualbrott måste självklart skyddas – men ingen vinner på att vi blundar för att en rätt stor del av anmälningarna är förfalskade, särskilt i vårdnadstvister. Tvärtom hotar denna tysta konflikt hela samhällskontraktet.

Så vad måste göras? För rättsstatens och offrens skull behövs öppenhet och handlingskraft:
* Utreda falska anklagelser bättre. Avskrivna sexualbrottsanmälningar bör kartläggas och analyseras för att identifiera systematiskt falska påståenden. Rättssäkerhetsorganisationen efterlyser just en sådan undersökning av nedlagda fall – vi behöver veta hur många som verkligen är grundlösa för att komma åt dem.
* Införa verkliga konsekvenser. Lagen om falsk tillvitelse måste tillämpas strikt. Det är oacceptabelt att sprida lögner om grova brott utan påföljd. Fällande domar bör bli mindre undantag och fungera avskräckande. I dag är straffet på pappret upp till två år, men i praktiken dras jurister ofta till slutsatsen att ”ingen skulle väl ljuga om sådana anklagelser” – en inställning vi måste ändra.
* Ökad transparens i brottsstatistiken. Myndigheterna måste redovisa hur många sexualbrottsärenden som faktiskt tas vidare till åtal och varför så många fall skrivs av. BRÅ kan, i samarbete med polis och åklagare, publicera statistik på redovisningsnivå. Utan insyn riskerar medier och medborgare att bara gissa – och ofta hamna i fel slutsatser. Det är dags att siffrorna får talspråk, inte hålls hemliga.
* Skydda de oskyldigt anklagade. Officiellt stöd och rådgivning bör finnas för dem som drabbats. De behöver psykologiskt och juridiskt stöd för att kunna återgå i livet utan skam. Rättssäkerhetsorganisationen poängterar att de felaktigt utpekade ofta lämnas ensamma med sina domar. Samhället bör erbjuda dem återupprättelse, samhällsservice eller åtminstone offentlig ursäkt när anklagelser avskrivs.

En rättsstat i obalans. Falska anklagelser är mer än bara enskilda tragedier – de urholkar förtroendet för rättssystemet och försvårar kampen mot verkligt sexualiserat våld. När alla vet att vem som helst kan bli måltavla för ett rykte som sprids fritt i medierna, kommer fler att tveka att anmäla även riktiga brott. Då sviks både de utsatta och principen om att alla är lika inför lagen.

Vill vi verkligen leva i ett samhälle där en anklagad aldrig får rent mjöl i påsen, och där lögner löner sig? Ska vi acceptera att oskyldiga människor får sina liv förstörda utan att rättssystemet ingriper? Svaret måste vara nej. Det är hög tid att bryta tystnaden, belysa problemet och vidta nödvändiga åtgärder – till gagn för både verkliga offer och oskyldigt anklagade.

Vad är det för rättegång 5 september?
Ömmar så för C 🙏 jag har också haft en sjuk stalker efter mig som fick ett fängelsestraff till slut, tack och lov hade vi inga gemensamma barn.

Det är så sjukt att C fortfarande blir utsatt av snoris, samhället måste börja ta det här på större allvar.

Vill sända jättevarma kramar till C och barnen, vi ser C och är med henne!!!

Gold94 – det intressanta är att du ständigt utgår från egna heta känslor och kanske egna eller påhittade erfarenheter istället för vad som faktiskt finns dokumenterat i just det här fallet. Domstolen har svart på vitt slagit fast att pappan är en bra och närvarande förälder, att det inte finns någon anledning att tro något annat. Det är inte påhitt, det är domslut. Samtidigt vägrar mamman att följa beslutet om umgänge via tredje part – det är alltså hon som bryter mot lagen och därmed skadar barnen.

Att kalla en pappa för ”stalker och förföljare” bara för att han via advokater vill utöva sin lagstadgade rätt till kontakt med sina barn är inte fakta, sant eller någon sorts omsorg – det är en rätt korkad demoniseringsteknik. Forskning om grovt umgängessabotage visar tydligt att det är just denna typ av svartmålning som långsiktigt skadar barn mest.

Och visst, man kan sända ”varma kramar” till sig sjäv, eller andra, på nätet, men verklig värme för barnen handlar inte om likes och hjärtan när man snyftdansar på TikTok varje dag – det handlar om att de får tillgång till båda sina föräldrar. Som domstolen beslutat. Och som besatta mamman vägrar pga sitt hat efter alla dessa år.

Så frågan blir enkel: om bevisen säger att han är en bra pappa – varför väljer man då att fortsätta en hatkampanj på nätet istället för att låta barnen få leva i den balans som lagen faktiskt redan har slagit fast?

Nej, domstolen har inte slagit fast att pappan är en bra vårdnadshavare.

Domstolen har gett mamma C ENSAM vårdnad!
Barnen vill INTE träffa våldtäktsmannen som har sålt deras mamma!

Du behöver psykvård liksom snoris, be han sluta förfan att förfölja dom.

Men det kommer snoris inte göra, ber till gud att han åker in igen så familjen får lugn och ro ett tag iallafall.