Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

en undran. den här tråden handlade från början om brotten H är dömd för. Hur har den kunnat ändrats till snack om barnen. om H är oskyldig. och vilken roll C spelat. det är ju inte det den handlade om. utan att H är dömd,och skulle det visa sig vara fel så kan man starta en tråd om det. just nu är den här tråden en dåres försvars tal. H är dömd. Domaren har dömt. sen är det bra med det.

Skvallermaj, det handlar fortfarande om de brott som pappan dömts för, om de baseras på falska anklagelser och en dålig polisundersökning. Både mamman och pappan har barn som berörs illa. Så du tycker inte det hör till ämnet?

Det är lite kul hur du skriver som om en dom vore ”slutet på filmen” – tack och hej, klart slut. Men alla som följt rättsfall vet att så funkar det inte. Domar kan vara fel, därför finns både hovrätt, HD och nya fakta, t ex mamman avslöjar sig och resning. Historien är full av exempel på folk som suttit inne i åratal innan sanningen kommit fram.

Att du säger ”papoan är dömd, punkt” säger egentligen mer om ditt eget behov av enfaldig enkelhet än om rättens faktiska tyngd. Det är ett bekvämt retoriskt trick: luta sig mot auktoritet (”domaren har sagt det”) istället för att ens kika på om det finns nya bevis som ruckar bilden. Skrämmande.

Och barnen kommer in i diskussionen just för att deras berättelser och relationer användes i processen – det går inte att låtsas som om de inte påverkas av hela cirkusen.

Så den riktiga frågan blir: om det en dag visar sig att domen faktiskt vilade på fel – vill du verkligen vara den som sitter kvar och säger ”äh, jag orkade inte ens tänka tanken, domaren hade ju redan bestämt”? 😉

Jag tycker att det är fascinerande att åtminstone EN människa gillar Snoris. En riktig kämpe, dessutom. Visserligen tjatig om samma saker om och om igen, men han ger inte upp iallafall. Jag hoppas att Snorkråkis har vett att uppskatta supporten. Väntar med spänning på att resningen och det mediala genombrottet snart ska komma! *poppar popcorn.

Jo, man kan kalla det tjat – men kanske är det snarare envishet när man vägrar ge upp inför ett system i Sverige som uppenbart haltar illa. olikt andra länder, t ex Danmark. Sverige kallar sig en rättsstat där alla är lika inför lagen, men i vårdnadstvister blir pappor andra klassens föräldrar. Och jag vet inte om just det här fallet kan bli medialt uppmärksammat eller få juridisk resning (svårt), men möjligen kan det ske eftersom de falska anklagelserna lyckades så väl pga kass polisutredning, okritisk lokaltidning och lättlurad domstol i liten stad (trodde på ovetenskaplig normaliseringsteori och struntade i att samtycke tydligt fanns i mammans egna BDSM-hobby). En bra pappa krossades totalt och förlorade allt pga mammans hämnd för att han till sist lämnade henne och en hemsk relation.

Forskning visar att hundratusentals pappor och barn i Sverige systematiskt missgynnas (ofta totalt blockerade från varandra utan sådan här spektakulära falska anklagelser och konstig fängelsedom), även när de är lika lämpade vårdnadshavare och inte utgör någon som helst fara från sina barn, tvärtom. Socialtjänsten lyssnar oftare på mammans elaka hämndversion, domstolarna följer slentrianmässigt socialtjänsternas rekommendationer och umgängessabotage pågår utan konsekvens, som i det här fallet. Pappor tvingas bevisa långt mer än mammor, medan barnen förlorar en kärleksfull förälder på vägen. Det här är en sorts psykiskt familjevåld och eftervåld som mamman utsätter barnen och deras pappa för. Det är alltså verkligen ingen underhållning som du ska käka popcorn till om du är en klok människa.

Det är alltså inte popcornunderhållning – det är barns liv som formas och pappors rätt att skilja sig från en destruktiv partner. När någon vägrar sluta prata om detta är det inte för egen prestige, utan för att rättssäkerhet faktiskt betyder något. Om vi accepterar att kön, inte bevis, avgör barns och pappors framtid – då har vi i praktiken lämnat rättsstaten bakom oss.

Så den verkliga frågan blir: tycker du på allvar att barns rätt till båda sina föräldrar är något man ska skratta åt och reducera till underhållning?

Skvallermaj, det är precis det som blir skevt, enfaldigt och bara elakt skvaller i din argumentation. Du skriver ”bara dömd för våldtäkt mm” som om det vore en självklarhet och inte en juridisk bedömning byggd på just den bevisning som låg på bordet då. Men rättsfall är inte statiska – därför får nya uppgifter betydelse. Att avfärda dem med ”vem som helst kan fixa efteråt” är mest en bekväm ursäkt för att slippa granska vad som faktiskt stämmer. Tror du verkligen på det själv?

Du hänvisar till att du ”tror mer på C än H” trots motsägelser och trots att hennes egna uttalanden underminerar hennes berättelse. Det är helt mänskligt – vi väljer gärna den version som stärker den bild vi redan byggt upp. Psykologer kallar det bekräftelsebias. Men i en rättsstat ska inte tro och känsla väga tyngre än bevis. Så vem är det egentligen som är liten och sjuk?

Och att säga ”låta C vara ifred” klingar ihåligt när hon själv väljer att gång på gång gå ut offentligt, skriva bok, tala i media, posta på TikTok. Man kan inte i åratal både driva ett offentlig snyft-story och samtidigt kräva immunitet från kritiska frågor. Jag fick igår se ännu fler skärmdumpar som visat hur hon unde relationen drev på inom BDSM och med sina telefoner planerade och krävde olika sexakter med multipla män. Hon var på inget sätt normaliserad och kuvad, det var precis tvärtom i verkligheten. Det borde polisen förstått om de granskat ordentligt. Något åtal borde aldrig ens väckts.

Så kanske är den riktiga frågan inte om H är ”sjuk”, utan varför du är så mån om att slippa en öppen diskussion om bevis och motsägelser? Är det rädslan för att den berättelse du håller fast vid inte skulle tåla ljuset från en oberoende granskning?

Finns det någon bild på denne Håkan i dopat tillstånd?
Jag gillar att skratta åt patetiska dopade sillmjölkar.

Du fattade inte - det är inte barnens situation som är underhållande, det är resningen och allt spännande som du säger ska komma fram via media som jag ser fram emot.

Barnen har det nog bra som de har det, ditt svammel gällande det, skiter jag högaktningsfullt i, då jag inte för en sekund tror att Snoris ens är en duglig pappa. Man kan inte vara så usel och misogyn och samtidigt vara en bra pappa. För att du nu inte ska behöva rasa ut i papegojsvammel - jag vet att han hatar kvinnor. Vet.

Loffelus, du illustrerar precis problemet. Du säger att barnen ”har det nog bra” och att du ”vet” att han hatar kvinnor. Men på vilken grund? Det där är inte fakta, det är förutfattade meningar. Dina påhitt och enkla önskningar.

Att avfärda bevis, domsmotiveringar och mammans samtycke, BDSM-driv och motsägelser som ”svammel” är just det som gör att fel kan leva kvar i systemet. Och att sätta etiketten ”misogyn” på en pappa som kämpat för kontakt med sina barn är ett bekvämt sätt att slippa diskutera sakfrågan: varför får pappor i Sverige så ofta stå utan barn trots att forskning visar att barn mår bäst med båda föräldrarna?

Att kalla det popcornunderhållning när en människa försöker få upprättelse efter en tveksam process med högst sannolikt falska anklagelser säger egentligen mer om ditt eget fula lilla behov av underhållning än om rättssäkerhet. Så det är alltså jag som inte fattar... jo, tjena...

Så den riktiga frågan blir: vad är mest skrämmande – en envis pappa som inte ger upp, eller ett rättssystem där din ”okunniga tro” väger tyngre än faktiska bevis och barns rätt till båda sina föräldrar?

Alltså, här ser vi ett typexempel på hur två helt olika destruktiva mönster kolliderar – och barnen blir de stora förlorarna.

Psykologin och rollerna: Pappan är ingen ängel. Han har sannolika problem med kontroll, känsloreglering och viss rigiditet. I relationen har det sannolikt funnits ömsesidiga gränsöverskridanden, tjatsex och maktspel. Det verkar ha varit någon sorts osund ojämlik BDSM, möjligen driven av mamman, vilket polisen misslyckats med att förstå. De vuxna verkar ha lyckats hålla detta helt utanför barnens tillvaro. Polisen förhörde barnen noga och de hade inte märkt något. Och barnen tyckte mycket om sin pappa innan mamman började skitsnacka om honom.

Men mamman då? Jo, hon är knappast något offer i alla delar som hon låtsas och lyckats visa upp, nog snarare tvärtom. Hon har konsekvent agerat med manipulation, faktiskt eget tjatsex, hot om falska anmälningar och sedan domen systematiskt ha motarbetat barnens umgänge med sin pappa, trots domen om barnens rätt till umgänge med sin pappa. Det är skolboksexempel på föräldraalienation: använda barnen som vapen, bygga upp skräck, vägra medverka till tredje part trots domstolsbeslut. Det är i praktiken psykisk barnmisshandel och en sorts eftervåld och hämnd mot pappan som valde att lämna henne.

Sexologin: Det är viktigt att skilja på frivillig BDSM och påtvingade beteenden. I frivilliga sammanhang gäller förhandling, safeword och respekt. Här ser vi raka motsatsen: tjat, övertalning och total frånvaro av eftervård. Att mamman haft sexuella BDSM-preferenser och fantasier om gruppsex redan innan betyder inte att hon inte kan ha blivit utsatt när hennes alla fantasier skulle bli verklighet. Sexfantasier bör ibland bara vara just fantasier. Men det betyder inte heller att alla hennes senare påhittade anklagelser håller (tatuering, kameror och avlyssning återfinns inte i polisens förundersökning). De hade samtycke båda två. Hon har uppenbarligen selektivt valt bort fakta – som meddelanden där hon själv styrt upplägg och bekräftat trygghet.

Alienationen och barnen: Det mest skadliga här är dock det pågående umgängessabotaget. Barnen har aldrig sett några övergrepp, inga blåmärken, inga rättsintyg, inga vittnen. Men ändå beskriver de nu "rädsla" – en rädsla som ligger farligt nära indoktrinerad skräck. När en förälder konsekvent målar upp den andre som farlig blir barnen fängslade i en berättelse som inte är deras egen. Det bryter ner deras lojalitet, trygghet och framtida relationer. Samhället borde skydda barnen från detta men det görs inte i den lilla staden.

Slutsatsen: Vi har alltså en pappa som brustit i empati och respekt, men som trots det har en genuin vilja att ha kontakt med sina barn. Och vi har en mamma som driver en hämndkampanj med falska tillvitelser och använder systemet för att radera barnens pappa.

Båda bär ansvar – men på olika sätt.
* Pappan måste bevisa att han kan hantera sina egna brister, men inget tyder på att han är annat än en god pappa och han bör få umgänge med barnen skyndsamt (enligt nuvarande domslut som mamman saboterar) med särskilt stöd för honom och barnen. Efter allt det hemska de går igenom.
* Mamman måste konfronteras med sitt alienerande beteende som bevisligen är minst lika skadligt som allt hon påstår sig skydda barnen från. Hon behöver stöd för att sluta med det och komma vidare och bete sig som en sund skild förälder.

Barnen har rätt till båda föräldrarna. Men inte till lögner, manipulation eller psykisk krigföring.

Kråkan behöver professionell vård, det är synd att han inte dömdes till rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivning...det hade kanske hjälpt honom lite mer på sikt och i framtiden.

Nja, du är nog verkligen ingen som kan göra diagnoser eller se vårdbehov, inte på nåt sätt… Gold94 – att kalla någon ”sjuk” för att slippa bemöta fakta är en gammal avhumaniseringsteknik.

Sanningen är att domar i Sverige ofta byggs på könsstereotyper och undermåliga utredningar. Forskningen visar entydigt att barn mår bäst av kontakt med båda sina föräldrar, och att umgängessabotage skadar långsiktigt. Inget har framkommit som visar att han är annat än en bra pappa. Inget utom mammans elakheter och snyftande på TikTok.

Så kanske borde vi fråga oss: handlar det verkligen om vård – eller är det bara enklare för dig, helt utan kompetens, att sätta stämpeln ”sjuk” än att se bristerna i systemet och konsekvenserna för barnen?

Nja, du är nog verkligen ingen som kan göra diagnoser eller se vårdbehov, inte på nåt sätt… Gold94 – att kalla någon ”sjuk” för att slippa bemöta fakta är en gammal avhumaniseringsteknik.

Sanningen är att domar i Sverige ofta byggs på könsstereotyper och undermåliga utredningar. Forskningen visar entydigt att barn mår bäst av kontakt med båda sina föräldrar, och att umgängessabotage skadar långsiktigt. Inget har framkommit som visar att han är annat än en bra pappa. Inget utom mammans elakheter och snyftande på TikTok.

Så kanske borde vi fråga oss: handlar det verkligen om vård – eller är det bara enklare för dig, helt utan kompetens, att sätta stämpeln ”sjuk” än att se bristerna i systemet och konsekvenserna för barnen?