Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Adina, du vet mycket väl att "våldets normaliseringsprocess" inte är någon juridiskt giltig bevismodell i något land – det är en svensk psykologisk teori som inte ens bevisats, inte ett rättsligt beviskrav. Eva Lundgren säger själv, svart på vitt, att det är hennes tankar bara. Hon sparkades från Uppsala universitet för att hon fuskade med sin feministiska forskning. Att luta en dom på det, som tingsrätten gjorde, är inte rättvisa – det är könsideologi långt åt vänster. Och det vet du.

När du försvarar en sådan dom, trots att hovrätten friar från grov våldtäkt just för att samtycke förelåg, handlar det inte om rättssäkerhet. Det handlar om ditt behov av att kvinnor alltid ska ha tolkningsföreträde – även när bevis saknas. Det är inte rättssäkerhet eller jämställdhet. Det är motsatsen, vilket du gillar.

Att du trycker på teorier om hur kvinnor ”inte vågar säga nej” säger mer om din gamla patriarkala människosyn än om den här mannens skuld. Du vill inte ha rättvisa. Du vill ha kontroll. Och i din värld är varje man som lämnar en kvinna ett potentiellt hot som måste krossas. Otäckt. Och vilken skada det orsakar av många farlig obildade och lättlurade yrkesmänniskor inom soc, polis, åklagare, domstol och skola. Det skadar hela vårt samhälle, med skattemedel dessutom.

Men rätten borde döma på bevis. Inte på bitterhet. Inte på hämnd. Och inte på ej bevisade vänsterteorier som bekräftar din syn på män som skyldiga tills motsatsen bevisats.

Ninjasun, det du kallar lögn är ju ordagrant citerat ur hovrättens dom. Men du läser inte för att förstå – du letar efter något att slå med. När fakta skaver skriker du "du är Håkan!" som om det vore ett argument. Det är inte det. Det är ett försvar för din ilska. Förstår att det är jobbigt och gör ont när falska anklagelser, övergrepp mot expartner och barnen avslöjas. Så mycket som de skadats.

Att ett barn varit "tryggt" när pappan satt i fängelse säger inget om sanningen – bara om hur djupt lojalitet kan manipuleras när kontakt bryts helt. Barn tystnar inte av frid. De tystnar av att tvingas välja sida. Makt, kontroll, hämnd och umgängessabotage.

Och det är vad du försvarar – inte trygghet, utan kontroll och hämnd när en pappa lämnar för att han inte står ut med hennes BDSM-lekar och otrohet. Inte barnets rätt, utan mammans ensamrätt. Du kallar det skydd. Men det luktar bara elak hämnd och utnyttjade enfaldiga myndigheter, rättsväsende, lokal slasktidning och mobb i en småstad. Och vänsteraktivistiska advokater som tjänat pengar. Och du vet det.

Podden som tar upp fallet säger att domen är en av de första som just använder ordet nornaliseringsprocess så den kan ju då bli prejudicerande

Att pappan lämnade?

Du är så sjuk att popcornen åker fram här.

Varför bodde pappan då kvar i bostaden med mamman o barnen när han anhölls?

Hejja mammorna, hejja barnen hoppas dom aldrig behöver träffa spermadonatorn igen.
Pellejöns snorkråkan .
För någon pappa tycker jag inte han är värd att bli kallad

Adina, du verkar gilla ord som låter psykologiskt djupa men juridiskt tomma. Normaliseringsprocessen må vara ett tankeverktyg i vissa stödinsatser – men när det smygs in i svenska rättssalar som bevisersättning, då har vi lämnat rättsstaten och klivit in i känslostatens farozon. Det finns inga rättsfall i något annat land som dömer utan teknisk bevisning – bara på hur någon kan ha känt. Men det är just det du försvarar?

Varför? Kanske för att du finner tröst i storyn: en kvinna som inte behöver ta ansvar, bara ha en tolkning. Men då måste vi våga säga det: du kämpar för en bild där "känsla slår fakta", där varje konflikt i efterhand kan översättas till könsideologiskt förtryck och stereotyper – bara det paketeras i rätt vokabulär. Det är inte jämställdhet. Det är bekväm makt.

Barns rätt till båda föräldrarna blir i det läget oviktig. Och då har man förlorat både empati och rättskänsla. Det borde oroa dig – inte lugna.

Ninjasun, du blandar bostad med kärlek, ironi med argument och ilska med logik – och undviker det viktigaste: barnets rätt till båda sina föräldrar. Varför gör du det? Så mycket hat du visar...

Ja, pappan bodde kvar ett tag efter att han gjort slut till sist med mamman. Det är inte unikt. Det är vanligt i Sverige vid praktiska separationer med barn, gemensam bostad, ont om pengar och tröga bostadsmarknader. Att fortsätta dela hem betyder ju inte att man är ett par – det betyder att man försöker få vardagen att fungera tills en lösning hittas och man kan flytta isär. Det vet de flesta som har barn och verklighet i livet. Det vet nog du med.

Att vråla ”hejja mammorna” (sic!) och kalla honom ”spermadonator” är inget argument – det är bara könsideologiskt fånigt skrik. Det visar på ditt förakt, inte alls på fakta. Och kanske ett visst obearbetat agg mot pappor i allmänhet? Förstår du hur fel och osant det är? Manshat..

I boken "Rättvisan blev en fars" redogör pappan för ett vanligt, aktivt, närvarande föräldraskap som avbröts först efter konflikten om mammans BDSM och ständiga hemliga otrohet. Inga bevis lades någonsin fram för att han var farlig för barnen, tvärtom. Men ändå bröts banden. Och det du hyllar, att barn aldrig mer ska få träffa sin pappa, är just det som kallas fulaste umgängessabotage, manipulation av barn, kontrollbehov och hämnd. Så bete sig inte en klok förälder, oavsett kön. Även mammor har ansvar och måste kunna bete sig schysst. Det är skadligt. För barnen.

Vill du diskutera rättssäkerhet, beviskrav, barns behov och umgängessabotage – då är vi många som gärna lyssnar. Men du kan bättre än att gång på gång loffelusigt skriva ”snorkråka”. Tror vi? För barnens skull.

[quote=ExtremaMitten|91965055]
Adina, du verkar gilla ord som låter psykologiskt djupa men juridiskt tomma. Normaliseringsprocessen må vara ett tankeverktyg i vissa stödinsatser – men när det smygs in i svenska rättssalar som bevisersättning, då har vi lämnat rättsstaten och klivit in i känslostatens farozon. Det finns inga rättsfall i något annat land som dömer utan teknisk bevisning – bara på hur någon kan ha känt. Men det är just det du försvarar?

Varför? Kanske för att du finner tröst i storyn: en kvinna som inte behöver ta ansvar, bara ha en tolkning. Men då måste vi våga säga det: du kämpar för en bild där "känsla slår fakta", där varje konflikt i efterhand kan översättas till könsideologiskt förtryck och stereotyper – bara det paketeras i rätt vokabulär. Det är inte jämställdhet. Det är bekväm makt.

Barns rätt till båda föräldrarna blir i det läget oviktig. Och då har man förlorat både empati och rättskänsla. Det borde oroa dig – inte lugna.
[/QUOTE
Finns fall där män fått mildare straff för att deras partner haft ett inflytande över deras agerande som de inte klarat av att stå emot så nog tas det hänsyn till psykologisk påverkan i rättsalar

Här är min genomgång av domen från Norrtälje tingsrätt i mål B 788-22 (2023-02-15). Jag belyser både juridiska brister och psykologiska mekanismer – och pekar på tydliga indikationer på moralpanik, rättsosäkerhet och möjliga falska anklagelser i en konfliktfylld separation med vårdnadsinslag.

1. Från samtycke till skuld – utan teknisk bevisning

Tingsrätten dömer pappan för grov kvinnofridskränkning, koppleri och sexuella övergrepp – men vad bygger det på? Inte teknisk bevisning: Det finns inga skador dokumenterade, inga medicinska utlåtanden, inga vittnen till övergrepp. Istället bygger hela domen på:

* målsägandens berättelse,
* hennes vänners stödjande utsagor,
* och domstolens antaganden om makt, psykologi och "normalisering av våld".

Det är en dom som flyttar fokus från "vad som kan bevisas" till "vad som kan kännas". Det är ett glidande rättsläge – och ett hot mot rättssäkerheten.

2. Eva Lundgrens ideologi som rättsverktyg

Tingsrätten lutar sig tungt på teorin om "våldets normaliseringsprocess", hämtad från Eva Lundgren – en forskare vars idéer sedan länge är omstridda och aldrig prövats som rättsligt beviskrav. Radikalfeminister inom förvaltningen hoppas att detta ska sprida sig till andra domstolar.

Här används teorin för att förklara varför kvinnan upprepade gånger:
* stannar kvar i relationen,
* söker sexuell närhet,
* försvarar mannen offentligt,
* undertecknar gemensamma handlingar,
* uttrycker kärlek –
och ändå påstås ha varit "utsatt och utan reell möjlighet att säga nej".

Det är en farlig logik: vad hon gör spelar ingen roll, eftersom allt tolkas som tecken på hur nedbruten hon är. Det är ett cirkelresonemang där skuld alltid antas – aldrig bevisas.

3. Från frivillig sexualitet till brott – i efterhand

Relationen har tydliga inslag av samtyckt BDSM, rollspel, gruppsex och dominanslekar – något som båda parter erkänt och dokumenterat i chattloggar, sms och video. Dessa aktiviteter pågick länge med målsägandens godkännande, ibland på hennes initiativ.

I domen vänds dessa frivilliga handlingar till övergrepp – utan att det tillförs någon tydlig gräns för när samtycket upphörde. ”Att målsäganden själv deltagit aktivt, ibland haft initiativet, inte lämnar utrymme för tvivel om att det förelegat samtycke under stora delar av relationen – ändå anser domstolen att vissa gränser passerats, eftersom hon påstått att hon inte ’kunde säga nej’.” (sammanfattning)

Här uppstår frågan: När omvandlas frivilligt sex till övergrepp i rättens ögon? Om svaret är "i efterhand, beroende på hur den ena parten känner", då är inte längre lagen det som avgör – utan känslan.

4. Koppleri utan offer – moralpanik i ny förpackning: Pappan döms för koppleri efter att ha organiserat tre sexuella möten där mamman och en tredje man haft sex mot ersättning.

Hon:
* deltog frivilligt,
* visste vad mötet gällde,
* tog emot pengar,
* använde pengarna till shopping.

Ingen tvångs- eller hotbild finns. Ändå döms han. Det är alltså inte brottets faktiska konsekvens som avgör – utan att det ser ut som prostitution. Ett moraliskt ställningstagande har blivit rättsligt verktyg.

5. Barnen saknas i domen – men används som argument i media

Det mest anmärkningsvärda är att trots att relationen handlar om familj, barn, samboende, separation och kontaktförbud – nämns barnen inte alls i domens rättsliga överväganden. Ingen barnpsykolog har hörts. Ingen utredning om barnets bästa redovisas.

Samtidigt har både socialtjänst och media byggt mycket av bilden kring "barnets skydd från faran" – utan att det bevisats att något barn utsatts för något överhuvudtaget.

Det är klassisk föräldraalienation i rättslig skepnad: en vuxens berättelse om rädsla och hot blir barnets verklighet – utan att barnets egen röst prövas.

6. Sannolika brister i polisens och socialtjänstens underlag

Domstolen verkar helt ha förlitat sig på:
* målsägandens anmälan (ibland via vän),
* polisens tolkningar av sms,
* socialtjänstens tidigare utredningar (där flera lagts ner),
* ett psykologutlåtande med låg transparens,
* ingen teknisk utredning kring flera av anklagelserna (t.ex. handstil, skador, metadata).

Det är allvarligt. I mål där familj, barn, frihet och sexualitet står på spel, ska inte antaganden ersätta bevis.

Domen B 788-22 är inte enbart en rättslig bedömning – den är en moralisk berättelse om en man som inte passar in. En man med udda sexliv, stark vilja och känslomässigt komplexa relationer. När den relationen kraschar används lagen för att göra honom till det monster man i efterhand vill att han ska ha varit.

Det saknas hårda bevis. Det finns starka motiv för konflikt, skuldprojektion och vårdnadsstrategi. Och det finns en domstol som valt att tro – istället för att pröva.

Det borde oroa varje människa som tror på rättsstaten. För när bevis ersätts av berättelse, blir ingen längre trygg. Tingsrätten är oerhört inkompetent här. Det blir en sorts korruption.

Tack Adina – du lyfter ett relevant ämne, men blandar ihop två helt olika saker. Sannolikt medvetet och med dolt motiv? Misandri. Att psykologiska faktorer kan tas upp i en rättssal är inte detsamma som att ersätta beviskrav med teorier. Det du syftar på är när en tilltalad åberopar nedsatt förmåga till självkontroll, t.ex. i fall av medberoende, psykisk sjukdom eller beroendeställning – vilket prövas med professionella utredningar, ofta från rättspsykiatrin. Det är något helt annat än att i stället för bevis använda allmänna begrepp som ”normaliseringsprocessen” för att förklara och "bevisa" bort frånvaro av samtyckesvägran, övergreppstecken eller teknisk bevisning. Den lilla stadens tingsrätt är rent inkompetent och borde anmälas. Farligt för samhället när ett sådant okunnigt näste uppstår.

Problemet är alltså inte att psykologisk kontext diskuteras. Problemet är att i vissa sexualbrottsmål har svensk rätt börjat tumma på principen om bevisat uppsåt och handling, och i stället fällt personer för vad de "borde förstått" i relationer där det tidigare funnits ömsesidigt, samtyckt sex – ibland inom BDSM – och där ingen faktisk handling tydligt visats.

Det är en rättspolitisk glidning. Och den bygger inte på etablerad vetenskap eller europeisk rättstradition – utan på könsideologiska modeller som inte ens används i våra nordiska grannländer. Det borde oroa dig – inte försvaras i svepande formuleringar.

Att skydda verkliga offer är avgörande. Men att urholka beviskraven för att uppnå det – är att ersätta rättssäkerhet med känslojuridik. Och det drabbar barn, relationer, och även kvinnor – när osäkerheten gör att färre vågar prata, anmäla eller lita på systemet.

Det var inte den lilla stadens tingsrätt som gav domen efter överklagan

Ja, mycket riktigt, så fungerar det alltid i Sverige - domstolen i den lilla staden kallas tingsrätt och deras inkompetenta korrupta dom överklagades till en annan domstol, kallad hovrätt, där det blev en dom (där det mesta ströks av den tidigare konstiga domen i tingsrätten). Detta överklagades till Högsta domstolen som mycket sällan tar upp domar, och de fastställde i vanlig ordning hovrättens dom. Jag hoppas att du förstår? Eller vad är det du menar? Eller tror du att du behöver utbilda mig om detta? Lustigt.

Du får det att låta som om att domen fälldes av en rätt i en liten by där alla känner alla och tillhör samma lilla frikyrka med gammaltestamentlig syn på relationer och sex och dömde utifrån detta