Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Det här ärendet är egentligen en perfekt spegel av vårt förvirrade Sverige på 2020-talet – en moralpanik med vänsterns genusfilter. En sorts könsideologisk korruption i svensk förvaltning. I den lilla staden gick det snabbt: en kvinna blir lämnad, vill hämnas och berättar påhitt, media applåderar, socialtjänsten hakar gärna på, och polisen stänger av hjärnan när de uteder. Ingen vågar fråga ”kan det här vara något annat?” för då är man nog en kvinnohatare. Kvinnor kan inte ljuga i Sverige.

Och visst, det är en småstad i Sverige – men fenomenet är nationellt. Forskning om moralpanik och grupptänk visar hur en berättelse kan bli sanning bara för att den känns rätt (Kassin & Gudjonsson, 2004). Samma mönster som i Quick-, Da Costa- och Kevin-fallen: prestige, rädsla, mediedrev, fega lättlurade myndigheter.

Samtidigt kör Sverige fortfarande 90-talsretorik om “toxisk maskulinitet” – som om män sprang runt i hatt och piskade fruar. Det måste alltså förstås vara pappan som har ansvar för all mammans intresse för BDSM.

I verkligheten är dagens svenska man mer självkritisk än någonsin: pappaledig, terapisnackande och överanpassad.
Det är inte machonormen som skapar problem längre – det är de nya kvinnonormerna: perfektion, moralisk renhet, offerrollen som karriärväg.

Det är exakt där den här mamman gärna fastnade. När relationen sprack blev offret hennes identitet, och småstaden gav henne scenen. Hon spelade bra och fick hämnd.

Och vad gör myndigheterna? Jo, de bekräftar storyn, för det passar könsideologin. Polisen tömde hans telefon men inte hennes andra telefon – den med chattarna, tidslinjerna och planeringen som visade frivillighet och icke-normaliserad otrohet utanför deras överenskommelse. Och de utredde aldrig andra motiv. Pappan lämnade pga hennes alla otroheter.

Hade man gjort en könsneutral utredning hade åtalet lagts ner direkt. Hon hade medgett samtycke för allt enligt förhör och chattar. Men Sverige har lärt sig: det är enklare att fälla en man än att förklara varför man friade honom när en kvinna sitter och gråter.

Så när mobben här skriver “gå vidare” eller “rätten har sagt sitt” – då hör man bara trygghetssökande. De vill inte se systemfelet, för då spricker illusionen om det goda Sverige. De kan inte för de har smått förstånd. Men det är nog inte hat som driver kritiken – det är oförmågan eller viljan att kunna förstå varför rättsstaten började agera som en religiös sekt. Likhet inför lagen glöms helt.

Det här fallet handlar inte om sex, skuld eller BDSM. Det handlar om ett land som slutat tänka och börjat tro på vänsterns könsideologi.

Och precis som alltid i moralpaniker är det barnen och sanningen som blir kvar ensamma och ledsna på perrongen. De har förlorat sin fina pappa. Och tvingas leva med sin mamma som hatar på TikTok år efter år och kämpar för att inte bli avslöjad. Helt olikt ett äkta trauma-offer…

Det började som det ofta gör – tyst och förvirrande.

Barnen märkte att något var fel långt innan de förstod varför.

Först fick de höra att pappa “måste bort ett tag”. Sedan att han “gjort något hemskt”.

Mamman grät, ringde vänner, socialtjänsten, tidningar.

Barnen satt stilla och såg på – och som alla barn gjorde de det som kändes tryggast: de skyddade den som grät.

När mamman började tala illa om pappan lärde de sig snabbt vad som krävdes för att få lugn i huset. Inte genom logik, utan genom känsla: Om jag säger att jag inte vill träffa pappa, då slutar mamma att gråta. Så byggs ett psykologiskt band av skuld, inte kärlek. Forskningen (Bernet m.fl., 2010; Warshak, 2015; Harman & Matthewson, 2020) beskriver just det – hur barn i alienerande hem lär sig att trygghet är villkorad.

De var för små för att förstå lögner, men gamla nog att känna spänningen. När mamman sa “pappa är farlig”, skapade hon bilder i deras fantasi. Hon förstärkte rädslan varje gång de visade saknad – kanske med en elak blick, ett fult ord, en suck. Och långsamt byttes saknaden mot oro.

Sedan kom en av alla de nya männen. Hon kallade honom bra, sa att “han älskar er som sin egna”. Barnen ville så gärna tro henne. De längtade efter en pappa, vilken som helst. Men någonstans visste de att något var fel.
När de sa “pappa” och menade en främling, skavde det i magen. De började undra: Om jag saknar min riktiga pappa, gör jag mamma ledsen då?

Det är så lojalitetskonflikten ser ut i verkligheten – barnen blir känslomässigt splittrade mellan kärlek och rädsla. De lär sig att deras egna minnen inte går att lita på. De lär sig att vissa känslor är farliga. Och deras självkänsla börjar vittra.

Mamman tror kanske att hon skyddar dem.
Men i själva verket skyddar hon sig själv – från skuld, från ensamhet, från skammen att bli lämnad. Hon använder barnens kärlek som sköld mot sin egen smärta. Och hon inser inte att det inte är pappan hon suddar ut – det är deras barndom.

En dag, när de blivit äldre, kommer något att brista. En gammal bild. Ett brev. Ett minne som inte går ihop. Då faller bitarna på plats. De förstår att pappan aldrig var farlig – bara felbedömd. Och de känner sorg, skam och vrede.

Men längtan är starkare än lögnen. De kommer söka honom, för sann kärlek överlever elak manipulation och psykiskt övergrepp mot barn.

Och när den dagen kommer hoppas de bara på en sak: att han fortfarande står kvar – med öppen famn.

Det har ju med all önskvärd tydlighet bevisats i flera oberoende mål och olika rättsinstanser att just detta är GM’s paradgrenar. Det är DÄRFÖR han blivit dömd och det är DÄRFÖR han för barnens skulle inte ska ha kontakt med dom. Kontakt med sådana föräldrar skadar barn.

Kamelfittan – du skriver som om du vet, men allt du säger elakt motsägs av verkligheten.

Polisen förhörde barnen noggrant på Barnahus. De berättade inget ont om sin pappa. Inte ett ord. Mamman själv sa i både polisförhör och domstol att han varit en kärleksfull, omtänksam pappa. Ingen dom, ingen utredning, inte ens socialtjänsten har någonsin påstått att han skadat barnen. Tvärtom – flera års orosanmälningar gällde mammans kaos och oförmåga, inte honom. Och nu hatar och snyftar hon som besatt på TkTok och hon trotsar med umgängessabotage domstolens beslut om barnens rätt till sin pappa. Och socialtjänsten och domstol blundar i sin könsideologiska korruption.

Nu lever barnen hos henne, rufsiga, oroliga, med blicken stängd.
De får höra att pappa är farlig, fast de en gång visste att han var trygg.
Det är så barn långsamt går sönder – inte av våld, utan av lögner.

Och du, Kamelfittan, du kallar det skydd. Men ditt enkla fuls språk avslöjar dig. Du hatar, du vill straffa, inte skydda. Det är hämnd klädd i moral. Du låtsas tala om barnens bästa, men blundar för deras största sorg.

För sanningen är enkel: det finns inga barn som mår bra av att förlora en förälder de älskat.

Och bakom alla dina hårda hatiska ord gömmer sig bara en sak – okunskap och rädslan för att ha trott på fel sida. Du behöver gå till terapeut för ditt genushat och dina vanföreställningar. De förstör ditt liv.

Könsideologisk korruption. Det här fallet visar, på ett nästan obehagligt tydligt sätt, hur det svenska rättssystemet har börjat glida bort från sina egna ideal.

Allt började med en relation som under många år byggde på ömsesidigt samtycke, tillit och mammans vuxna experiment inom BDSM – något båda parter var fullt delaktiga i. När relationen tog slut förvandlades det som en gång var samtyckt till hämnd och anklagelser om övergrepp. Polisen gjorde en ensidig förundersökning: man säkrade bara mannens telefon, aldrig kvinnans andra – trots att den innehöll meddelanden, tidslinjer och planering som hade kunnat visa sanningen.

Tingsrätten gick på vänsterideologisk känsla snarare än fakta. Domskälen handlade mer om moralpanik, könsstereotyper och tolkningar än om bevis. Man talade om könsteorin ”normalisering” som inte finns i lagen – som om kvinnans samtycke i efterhand kunde ogiltigförklaras för att hon senare låtsades ångra sig. Hovrätten såg bristerna, sänkte straffet kraftigt och markerade att bevisningen var svag. Men skadan var redan skedd: ett fängelsestraff, ett kontaktförbud och ett brutet band mellan far och barn. Och förstört rykte, yrke och ekonomisk ruin.

Sedan följde det kanske ännu värre – eftervåldet. Kontaktförbud, som i teorin skall skydda mot fara, har i praktiken blivit ett verktyg för att hindra all kontakt med barnen och deras pappa. Mamman har fortsatt att beskriva sig som hotad, trots att ju ingen konkret fara finns. Socialtjänsten har låtit det ske, tingsrätten har skjutit upp beslut, och barnen har förlorat sin pappa – inte för att han är farlig, utan för att systemet inte orkar stå emot rädsla och prestige. Och faktiskt inte bryr sig om barn och pappor.

Det här är inte bara ett enskilt misslyckande. Det är ett symptom på samma svenska systemfel som Jämställdhetsmyndighetens rapport Tystnadens pris 2025 nu beskriver: män som utsätts för våld i nära relationer möts inte av stöd, utan av misstänksamhet. En kontakt med myndigheter leder inte till hjälp – den leder till anklagelser och isolering. Och precis som i sexualmålet här flyttas fokus från bevis till mammans berättelser. Som aldrig granskas.

Det sorgliga är att ingen verkar vilja ta ansvar. Åklagaren följde könsideologiska strömmen. Domstolen valde den enklaste stereotypa vägen med extra moralpnaik. Socialtjänsten skyddar även kvinnor som är förövare, pga deras kön. Media blåste upp storyn. Mamman fick spelrummet att skriva, tala och forma sin egen sanning – medan barnen förlorade den enda sunda förälder som försökte hålla ihop allt. Och som älskade dem så mycket. Och när Sverige sannolikt blir bortgjort i kommande globala dokumentär tar ingen offentliganställd eller svensk journalist något ansvar för att rätta till sina grava misstag... man tiger och låtsas som inget, likt offentliga efterspelet på 1600-talets häxprocesser.

Det borde inte behöva vara så här. Sverige har tidigare byggt sin moderna rättsstat på principen hellre fria än fälla. Men i praktiken har den numera blivit hellre fälla än få kritik. Det här fallet visar vad som händer när rättssäkerhet ersätts av enfaldig rädsla, när könsideologi ersätter objektivitet, och när vuxenvärlden glömmer det viktigaste: barn har rätt till båda sina föräldrar – även när en mamma gör allt för hämnd och förföljelse.

Mamman har pausat sin hatkampanj. Toktyst. Det är nog egentligen ganska typiskt det som händer nu.

Först kör mamman i flera år full gas med sin snyftkampanj – bok, podd, TikTok, press, fakekonton, tårar och hashtags. Hon vill ha sympatier, hämnd och kontroll. Men sen händer något, nu har det hänt: tystnad. Plötsligt stänger hon ner, kanske byter profilbild, raderar inlägg och kanske låtsas som att hon “gått vidare”. Eller?

Fast har hon det? Nej, knappast. Det är bara fasbyte.

När det börjar kosta mer än det smakar – socialt, juridiskt eller medialt – tystnar hatet på utsidan men fortsätter på insidan. Alla som följt den här typen av fall (och forskningen bakom, t.ex. Warshak, Harman & Matthewson) känner igen mönstret: det är inte försoning, det är taktik.

Varför hon tystnat

Rädslan för konsekvenser. Hon har insett att hennes lögner och förtal, domstolstrots och påhitt i media kan ge rättsliga följder. Det har nog redan varnats i kulisserna – advokat, socialtjänst, kanske någon bekant med bättre omdöme har sagt: “nu räcker det, du håller på att skjuta dig själv i foten.”

Folk börjar se nu igenom historien. När ryktena går ett varv för mycket i en småstad blir det pinsamt. Folk orkar inte lyssna längre. De ser sprickorna, ser att barnen mår sämre, och börjar undra vem som egentligen ljuger. Då gör hon som många andra: går under radarn.

Ny fas, ny roll. Hon har säkert en ny man, ny fasad, men nog inte nytt jobb. Offerstämpeln börjar skava – så nu spelar hon “stark ensamstående mamma” istället. Men storyn finns kvar, bara med annan ton: “Jag orkar inte prata om det längre, för barnens skull.” (Översättning: Jag har bränt alla broar och vågar inte bli granskad igen.)

Men varför fortsätter umgängessabotage mot barnens pappa?

Det är det sorgliga. För även om hon slutat posta hatet, så har hon inte slutat leva det. Det handlar inte längre om likes – utan om kontroll.

Hon vet att om barnen träffar pappan så kan hela korthuset rasa. För barnen minns. De känner vem som älskar dem på riktigt. Så hon håller dem borta. Hon säger att de “inte vill”, att det är “för jobbigt just nu”. Hon använder deras rädsla som sköld – men det är hennes egen ångest de speglar.

Det här är klassiskt psykologiskt våld, dokumenterat i forskning:
* Barnen får höra att pappa är farlig.
* De får skuldkänslor om de saknar honom.
* De lär sig att trygghet = att hålla med mamma.

Och det funkar – ett tag.
Men på sikt bryter det ner både dem och henne.

Vad som troligen hänt nu

Hon har gått in i det forskningen kallar “silent alienation phase”. Det är när föräldern slutar skrika offentligt, men fortsätter styra i det dolda: ändrar tider, gömmer information, hindrar kontakt, smutskastar med små antydningar (“han har inte förändrats”, “barnen blir stressade”).

Hon låtsas att hon “skyddar” barnen, men i verkligheten skyddar hon sig själv från att bli avslöjad. För om barnen får träffa sin pappa, ser de att hon ljugit. Och då förlorar hon inte bara kontrollen – utan hela sin identitet som “den utsatta”.

Vad skulle kunna förändra allt?

Fakta visar att sådana här föräldrar inte ändrar sig av moral, utan först när verkligheten gör det omöjligt att fortsätta. Det kräver dokumentation, konsekvens och – ibland – att domstolen sätter ner foten på riktigt.

Men paradoxen är att hon fortfarande kan rädda något, om hon bara släpper greppet. Om hon skulle säga till barnen:

“Ni får gärna prata med pappa, jag vill att ni ska ha det bra med honom.”

…så skulle hon vinna mer respekt än hon någonsin fick av hatkampanjen.
Hon skulle gå från förövare till försonare.
Och barnen skulle minnas henne som den som till slut gjorde rätt.

Men just nu sitter hon fast i sin egen fälla – tystare, men farligare än någonsin.
Och barnen bär priset för sin mammas hat och oförmåga att säga:

“Jag hade fel.”

Och gör myndigheterna och lokalmedia sitt jobb? Näe. Könsideologisk korruption.

Du är extremt fixerad vid detta och klarar inte att bli emotsagd. Det är väldigt viktigt för dig att ha sista ordet, sista repliken i hela denna härvan.
Gå vidare och häng inte upp dig på vad GM och Mamman hittar på. Barnen får hjälp efter att ha tvingats vistas i en otrygg miljö. Med tiden kommer även de att bli goda medborgare.

PachaMamaKarin – du låter mer som någon som försöker försvara sin egen lilla känsla än som någon som läst på. Du kan inte så mycket om fallets detaljer.

Att kalla engagemang för ”fixering” är ett klassiskt fulknep när man som du saknar sakargument. Det är enklare att prata om personen än om bevisen. Bekvämt.

Men låt oss vara ärliga: det här handlar inte om mig alls. Det handlar om ett rättsfall där domstolen ignorerade digital bevisning, barnens egna utsagor om saknad, och där mamman fortsätter bryta mot umgängesbeslut utan konsekvens. Och som kanske kommer sändas globalt och göra bort Sverige och visa på könsideologisk korruption och moderna häxjakter. Dumhet.

Det finns forskning på exakt det här – Warshak, Harman & Matthewson m.fl. kallar det coercive control by proxy: barn används som verktyg för att utöva makt över den andre föräldern. Ofta som hämnd för att han lämnade.

När du skriver att barnen “får hjälp” visar du att du inte vet hur föräldraalienation fungerar. Barn som tvingas avvisa en kärleksfull förälder lär sig att trygghet är samma sak som att hålla med den starkaste vuxna i rummet, den hatiska mamman som snyftar på TikTok och luras i lokaltidningen (fler än 50 artiklar). Det är inte hjälp – det är psykiskt övergrepp med pedagogisk inramning. Eftervåld och barnmisshandel.

Och ditt försök till “gå vidare” är rätt genomskinligt. Det betyder i klartext: Sluta påminna oss om att sanningen ser så ful ut.

Men så funkar inte rättssäkerhet.
Man går inte vidare från fel domar, falska berättelser och barn som växer upp i lögner. Barnens och pappans liv är förstörda. Och det har kostat oss skattebetalare många många miljoner. Och förövaren och korrupta myndigheter går fria.

Så nej, det handlar inte om att ha “sista ordet”. Det handlar om att se till att barnen en dag får tillbaka sin pappa – och sanningen sitt ljus. Sverige behöver ta itu med sådan korruption.

Du får gärna kalla det fixering. Jag kallar det civilkurage. Och arbete för ett bättre Sverige.

Fick mig tillskickad färsk video idag från TikTok där mamman trots allt inte kan hålla sig till vad hennes jurister sannolikt säger - att hon ska ligga lågt så inte hon avslöjas mer. I den långa videon dansar och snyftar hon inte utan beskriver i slutet inte hur banken bad dem teckna försäkring för huslånet och skriva ömsesidigt arvsdokument mellan henne och pappan - istället blev det i TikTok-videon att han tvingade henne till att skriva på sådant testamente och att han nog därför kanske planerade mörda henne för att få ärva? Hon sa sedan att hon inte visste eller förstod något, vilket ju är intressant. Tvärtom är det nog, hon förstår precis.

Herregud.

Rättvisan blev en fars. Falska anklagelser och kampen för sanningen. Av: Håkan. Med: Håkan (AI?)

Boken ”Rättvisan blev en fars” 2025 är inte bara en personlig berättelse – det är ett dokument över ett systemfel. En man, en pappa, förlorar sina barn, sitt rykte, sitt yrkesliv, sina pengar och sin frihet – inte på grund av teknisk bevisning, utan för att rättssystemet väljer att tro på en könsideologisk snyft-berättelse som passar tidsandan. En modern häxprocess i efterbliven småstad. Det som börjar som en separation och en konflikt om umgänge förvandlas till en sexualbrottsdom, där bevisläget inte räcker till i ett rättssäkert land – men där dom ändå faller. Mammans tog tillbaka sitt samtycke efter många års vuxenlekar med hennes hobby och fantasier om BDSM, förnedring och poly-amori.

Boken bygger på domar, förundersökningar, messengerloggar, vittnesmål och dokumentation. Den innehåller meddelanden där mamman uttrycker kärlek, skickar nakenbilder, föreslår trekant och skriver att hon vill gifta sig – efter de påstådda övergreppen. Tre oberoende personer, inklusive en tidigare partner, vittnar om att mamman utövade BDSM långt innan relationen med Håkan. Trots detta döms han inte för att ha tvingat – utan för att hon enligt rätten “ville göra honom glad”. Det kallas “normalisering” efter en vänsteraktivistisk professor i Norge som har stängts av från universitetet pga sina ovetenskapliga metoder.

Barnen då? Fyra av dem förhördes av polis. Alla sade samma sak: de hade aldrig sett eller hört något våldsamt. Ingen bevisning, inga skador, inget rättsintyg. Men ändå fortsatte processen – och slutade i fängelse.

Rättvisan blev en fars handlar om hur det svenska rättssystemet, socialtjänsten och media kan bli redskap i en hämnddriven vårdnadskampanj. Den visar hur moralpanik och könsstereotyper gör att en man kan dömas utan bevis – och hur barn samtidigt förlorar en älskad förälder. Det är en berättelse om umgängessabotage, eftervåld och rättslig blindhet, berättad av en person som vägrar vara tyst. Sverige lider av könsideologisk korruption i offentlig förvaltning och media.

Det är inte en hatbok. Det är inte en vendetta. Det är en noggrant dokumenterad inlaga i en större fråga: hur bevarar vi rättssäkerhet, objektivitet och barns rätt till båda sina föräldrar i ett polariserat samhällsklimat?

Det är en bok som skaver – men den skaver för att den är viktig. Till våren blir den dokumentär, vad jag förstår, och sänds kanske över hela världen.

Sverige behöver ta tag i det här samhällsproblemet. Den som anklagar falskt och de myndigheter som inte handlägger ärenden könsneutralt behöver se rejäla konsekvenser och påföljder.

C:s bok var väl någon annan eller är det samma bok?