Norrtälje: 54-årig man dömd för flertal grova sexualbrott mot sin sambo (juni-2022)

Tack för din fråga. Här är ett sakligt svar utifrån det vi vet från hovrättsdomen, FUP och H:s bok:

Om separationen: Det är felaktigt att påstå att det inte fanns någon separation. I både H:s och C:s egna uppgifter – samt enligt uppgifter i rättsutredningen – skedde ett sammanbrott i relationen flera veckor innan H blev anhållen. De hade då redan separerat praktiskt, även om de fortfarande befann sig i samma boende vissa nätter. Detta är avgörande, eftersom C:s anmälan gjordes efter separationen, vilket stärker bilden av en potentiell efterkonstruktion i en konfliktsituation.

Om våldtäktsanklagelserna: Hovrätten frikände H från de allvarligaste delarna, inklusive gruppvåldtäkterna där två män ska ha utnyttjat C medan hon låg fastbunden. Dessa anklagelser ansågs inte styrkta och ansågs i delar orimliga enligt hovrättens resonemang. De återstående våldtäkterna han dömdes för var av “normalgraden”, baserade på C:s berättelse i efterhand – ibland flera år efter händelserna, utan teknisk bevisning, men med domstolens trovärdighetsbedömning som grund.

Om “stödbevisning”: Det du kallar stödbevisning handlar i huvudsak om känslomässiga reaktioner från C och vissa utvalda utdrag ur sms-konversationer. Men det fanns inte teknisk bevisning för våld, tvång eller övergrepp vid tidpunkten. Domstolens bedömning grundades på en psykologisk teori om ”normalisering” – alltså att C inte sa nej då, men i efterhand känt sig kränkt. Det är en omstridd rättsgrund där bevisbördan förskjuts från faktisk handling till tolkning av känsloläge.

Om koppleriet: Det gällde ett fåtal ekonomiska transaktioner kopplade till sexuell aktivitet, där C enligt egen utsaga först var med på upplägget. En annan man dömdes också, men frågan om samtycke och initiativ är komplex, eftersom meddelanden och praktik visar att C hade stark kontroll över situationerna. Tekniken bevisade att något skett – inte att det skett under tvång.

Om vårdnadsfrågan och ansvar: Att påstå att H “kunde separerat normalt” är naivt i sammanhang där falska anklagelser förekommer, särskilt i ett system där umgängessabotage är vanligt och ofta ostraffat. Att förlora sina barn efter ostridiga separationer och plötsliga anmälningar är ett mönster dokumenterat i både svensk och internationell forskning om föräldraalienation och eftervåld.

Att H dessutom berövades möjligheten till gemensam vårdnad via anklagelser, som delvis senare friades från, visar att problemet ligger i systemets oförmåga att skilja på faktisk fara och strategisk konflikt.

Det handlar inte om att “skylla på någons BDSM-intresse”. Det handlar om att förstå ett mönster där en privat livsstil efteråt används som bevis på skuld – trots samtycke och öppen kommunikation.

Rättssäkerhet kräver mer än att tro på en parts berättelse. Den kräver objektivt stöd, rimlig bevisning och förståelse för hur vårdnadstvister kan förkläs till brottsmål.

Så om vi ska tala ansvar: Ja, alla har ansvar – men rättssystemet har störst. Och i det här fallet brast det.

Pappan är nog faktiskt en trygg vuxen och vad jag förstår hade han inte mer än velat ha två respektfulla separationer där man går vidare i livet på varsitt håll, samverkar vänligt om umgängesschema och framför allt inte pratar illa inför barnen om deras andre förälder.

När ett barn förlorar en förälder i samband med en separation är det aldrig bara ett privat misslyckande – det är ett svek med många ansvariga. I fallet med H och C ser vi ett tydligt mönster av kausala händelser där vuxna agerat destruktivt och samhället blundat.

Först fanns en relation där pappan utsattes för våld och till sist lämnade. Mamman svarade med att flytta långt bort med barnet och sabotera umgänget. Socialtjänsten agerade inte, trots Barnkonventionens krav på barnets rätt till båda föräldrarna. Det första brottet mot barnet begicks där – inte i domstol, utan i tyst myndighetspassivitet.

I nästa relation fanns samtycke, kärlek och en gemensam livsstil (hennes poly-BDSM). Men när pappan ville separera efter hennes hemligheter och otrohet, ändrades berättelsen. Anklagelser om våld och övergrepp dök upp först efter att relationen tagit slut. Åklagaren berättade i podd hur mamman ”övertalades” att förstå att hon varit utsatt. Socialtjänsten tog hennes sida utan bevis. Media byggde en lokal moralpanik där pappan demoniserades.

Domstolen friade från de grövsta anklagelserna. Hovrätten sänkte straffet avsevärt. Men då var det för sent – umgänget var redan brutet, barnen redan alienerade. Kausaliteten är tydlig: först separationen, sen anklagelserna, därefter det systematiska fördärvet av barnets relation till sin pappa.

Vem bär ansvaret?
• Mamman, som använde systemet för att hämnas.
• Socialtjänsten, som inte granskade motiv eller sökte barnets hela bild.
• Åklagaren och polis i lilla staden, som drev på utan objektivitet.
• Medierna, som valde sida.
• Och samhället, som tyst såg på.

En klok separation kräver det motsatta: vuxna som sätter barnets behov före sina egna sår. Myndigheter som söker sanning – inte position. Och ett rättsväsende som kräver bevis innan det förstör liv.

För varje gång vi låter en berättelse bli dom utan att granska, förlorar inte bara en pappa – utan ett barn, en framtid, en förankring. Rättvisa kräver mod. Och mod kräver ansvar.

Helt seriöst "extremamitten"

Tror du att det är slumpen att H har samma problem med 2 fd flickvänner.

Tror du att han verkligen är en stabil man,med bara lite otur !?

Mvh
BiB

Hej BiB, tack för din fråga – den är faktiskt viktig.

Nej, det är inte fel att reagera på att samma person varit inblandad i två uppslitande separationer. Men det är en logisk fälla att tolka det som ett bevis för att enbart han är problemet. Just i komplicerade vårdnadstvister och sexualmål utan teknisk bevisning vet vi från forskning i Sverige att det ofta finns andra förklaringsmönster som måste undersökas innan man drar slutsatser om skuld.

Vad säger evidensen i Sverige?

Umgängessabotage och föräldraalienation
• Brå (2023) och flera domstolsanalyser visar att umgängessabotage förekommer i omkring 20–25 % av vårdnadskonflikter.
• Internationell forskning (t.ex. Warshak 2015, Baker & Darnall 2007) visar att mammor i majoriteten av fallen är den alienerande parten, särskilt efter separation där pappan valt att lämna.

Falska anklagelser i samband med vårdnadstvister
• Enligt en genomgång från Brottsoffermyndigheten (2018) förekommer strategiska anmälningar i samband med separation i ca 10–15 % av de sexualbrottsfall som initieras nära ett uppbrott – ofta utan annan stödbevisning än målsägandens berättelse.
• Domstolar friar i många fall just för att anklagelserna saknar kontextuell trovärdighet när de kommer långt efter påstådd händelse och i nära anslutning till vårdnadskonflikter.

Vad gäller i H:s fall?
• I det första fallet fanns dokumenterat våld från mamman mot H, men han lämnade och hon inledde umgängessabotage.
• I det andra fallet inleddes anklagelser först efter separation, trots tidigare samtycke till BDSM och ömsesidiga sexuella handlingar dokumenterade i chattar.
• Hovrätten friade från flera grova påståenden, och mildrade övriga – men umgängesrätten återställdes aldrig.
• Det förekom ingen teknisk bevisning – men däremot att åklagaren i podd säger att de “övertalade” kvinnan om att hon nog varit utsatt.

Det är inte en slump att samma mönster upprepas – men mönstret är inte bara H:s, utan även systemets. När en man lämnar en relation med en kvinna som upplever sig avvisad, och systemet ensidigt tror på kvinnans berättelse utan stödbevisning, uppstår just den här typen av rättsosäkra scenarier. Det betyder inte att alla anklagelser är falska – men det betyder att vi måste vara försiktiga med att döma utifrån antal ex-partners.

Att H har haft två relationer som slutat illa säger något om att han kanske inte haft sunda relationsval eller gränssättning – men det säger inte automatiskt att han är skyldig till övergrepp.

Sverige behöver en rättsstat där vi skiljer mellan mönster och bevis. Och där båda könens utsatthet och ansvar granskas – utan ideologisk förförståelse.

Med vänlig hälsning,
EM

Han har 0 insikt bara det att båda mammorna fick hjälp att lämna denna osunda man...men enligt honom är det viktigt att alla ska tro att det var HAN som lämnade.
Sedan blev mammorna så förstörda av att denna fantastiska man ville lämna dom så båda anmäler honom...

Hejja mammorna o barnen o karma till H.

Samma elände kommer drabba nästa kvinna som kommer i hans väg. Tyvärr.

Ninjasun, du förlöjligar igen och igen en allvarlig situation med ironi istället för att diskutera sakligt. Två separationer, där nog falska anklagelser dyker upp först efter uppbrottet, är inte ett bevis för skuld – men det kräver att vi tittar på orsak och timing. Det gjorde hovrätten, som valde att fria från flera grova punkter och sänkte straffet kraftigt.

Att påstå att båda mammorna ”fick hjälp att lämna” låter som ett efterkonstruktion – inte fakta från domstol eller fup. Inga akuta anmälningar, inga skyddsbedömningar innan separation. Däremot kom anklagelser efter att H ville gå ifrån dem, i båda relationerna. Det är ett mönster vi känner igen från fall av strategiska elaka anmälningar i vårdnadstvister – ett dokumenterat samhällsproblem.

Du ropar gärna “karma” – men rättvisa handlar inte om känslomässig vedergällning. Den handlar om bevis, proportion och barns rätt till båda sina föräldrar. Att demonisera en förälder utan teknisk bevisning skadar inte bara honom – det skadar barnen, och det borde oroa oss alla. Barn har rätt till båda föräldrar och även mammor har ansvar och ska bete sig bra efter separation. Man får verkligen inte anmäla falskt och hämnas med umgängessabotage.

Nej jag vill att du inte ska skriva långt för att jag är trött på att läsa ditt skit. Vill bara att du ska förstå hur korkad du ser ut just nu. Han är dömd, 2 gånger. Räcker inte det som bevis för dig? Jag kan svara på frågor och diskutera, det är mitt jobb i vardagen. Och jag har diskuterat nog om denna H i flera års tid. Men jag har inte lust att svara på frågor och diskutera med någon stolle på flashback, när du absolut inte kan se något annat än ”det är så synd om honom och samhället är så fel som dömmer oskyldiga pappor.” Jag vet att skon klämmer för dig, för du själv varit i sånna här tvistar.
Du skriver att vi andra bara tar hennes parti hela tiden, men du tar alltid hans parti. Så det finns ingen anledning att diskutera med dig.

Har du bevis på att det var umgänges sabotage? Eller att det är falska anklagelser?
Alltså du vet ju att han är dömd, och att det har varit 2 kvinnor som blivit utsatta av honom.
Anser du att han är oskyldigt dömd? Att han inte gjort något av detta? Du svarar aldrig på det, så kan du svara på två enkla frågor nu.

Anser du att han är oskyldigt dömd?
Anser du att han inte gjort något av det han är dömd för?
För om svaret är att han har gjort något av detta och inte är oskyldigt döm, så förstår jag verkligen inte hur du kan sitta och försvara honom.
Om du anser att han inte gjort något av de han är dömd för, hur kan du bevisa att det stämmer?

Det du skriver låter allt mer som frustration än saklig intressant kritik. Du säger att du inte vill läsa ”skit”, men det märks ju att du har läst – och att det stör dig så. Inte för att jag skrivit något farligt, utan för att jag ifrågasätter en berättelse du har vant dig vid.

Du påstår att jag försvarar H för att jag själv varit i liknande tvister. Dels stämmer det ju inte alls. Det är ett retoriskt knep – att misstänkliggöra motiv istället för att kunna bemöta innehåll. Samtidigt säger du att du diskuterar på jobbet, men här vill du inte diskutera alls. Varför? Kanske för att argumenten inte räcker när känslan av att ha rätt hotas. Du har svårt att tänka?

Det jag lyfter är inte att det ”är synd om alla pappor” – det handlar om bevis, om rättssäkerhet och om barn som ofta mister sin pappa på grund av anklagelser utan ordentlig prövning. Jag upprepar men mobben verkar bara se det som du. Inte särskilt imponerande. Om du tycker det är obekvämt – då är det just därför samtalet behövs. Särskilt i den lilla lättlurade staden.

Man kan inte kräva att alla håller med – men man kan kräva respekt för fakta och rätten att ifrågasätta. Det är inte farligt. Det är nödvändigt.

Att säga att ”nästa kvinna också kommer drabbas” är inte bara ett fördömande utan grund – det är ett sätt att permanenta bilden av en människa som farlig, oavsett vad domstol eller bevis säger. Det är inte fakta, det är bara elakt. Och den fyller en funktion: att slippa ifrågasätta sitt eget behov av att någon måste vara boven.

Du använder ett vanligt fult knep: du målar upp ett framtidsscenario utan att ta ansvar för vad som faktiskt hänt. Det ger en känsla av kontroll – men döljer samtidigt en obearbetad vrede, kanske också rädsla inför tanken att systemet kan ha fel. Det är enklare att fortsätta tro att vissa människor är onda än att öppna för att det kan vara mer komplicerat.

Det här handlar inte om att försvara övergrepp – det handlar om att kräva rättssäkerhet, bevis och proportion. Om vi börjar döma folk på förhand för vad de kanske kommer göra, då har vi lämnat rättssamhället och gått över till fördomssamhället.

Och mitt i det här glöms barnen. De förlorar sin pappa, inte för vad han gjort – utan för vad andra tror att han kommer göra. Det är inte skydd. Det är ett övergrepp i sig.

I början visste jag inte och läste med neutralt sinne, men allt eftersom såg jag mönster och tecken. Jag tror detta kommer att rivas upp och att det nog är ett justitiemord, men det måste ju göras av myndighet. Jag jämför det med Da Costa-fallet men mer lokalt.

Att fråga om H är oskyldigt dömd eller inte är i grunden rimligt. Men sättet du ställer frågan på avslöjar en hel del. Det är inte ett försök till dialog – det är ett sätt att sätta dit någon som tänker annorlunda.

Låt oss ta det sakligt.

H dömdes i hovrätten, ja. Men inte för de grövsta anklagelserna. Gruppvåldtäkt? Friad. Många av de centrala påståendena saknade bevis. Det är fakta. Kvar blev en dom för grov kvinnofridskränkning, där domstolen lutade sig mot målsägandens berättelse trots att relationen var samtyckesbaserad, med dokumenterat intresse för BDSM – från båda parter. Här blev gränserna otydliga, och domstolen valde den försiktiga vägen.

Samtidigt förlorade H kontakten med sina barn – inte genom dom, utan genom tyst sabotage. Inget formellt förbud fanns mot umgänge i början, ändå blockerades all kontakt. Det är vad man inom både kriminologi och psykologi kallar eftervåld eller umgängessabotage. Och det förekom i båda relationerna – efter att H velat lämna. Det är knappast en slump.

Att två kvinnor anklagar honom betyder inte automatiskt att allt är sant. Det betyder att samma mönster upprepas i samband med separation och vårdnadskonflikt. Så ser det ut i många av de rättsfall som senare visar sig vara justitiemord. Det vet åklagare, domare och forskare.

Din retorik bygger på ett vanligt knep: du vill att jag ska säga ”allt är påhittat” så du kan kalla mig blind. Men det är mer komplicerat än så. Det handlar inte om att försvara fel – det handlar om att ifrågasätta hur rättssystemet hanterar komplexa relationer, svek och maktspel, särskilt när barn drabbas.

Så låt oss tala om ansvar:
– Domstolen ansvarar för rättssäkerhet – och måste våga kräva bevis, inte bara känslor.
– Socialtjänsten ansvarar för barnets kontakt med båda föräldrar – inte för att belöna den som skriker högst.
– Media ansvarar för att inte bygga moralpanik av halvsanningar.
– Vi vuxna ansvarar för att skilja på personlig sorg och barnets behov av båda sina föräldrar.

Rättvisa kräver mer än en dom. Den kräver mod att se när något gått snett – även om det skaver.