2006-06-26, 01:28
#1
Det här inlägget skapades från början som respons till tråden http://www.flashback.org/showthread.php?t=336858, men när det hela till slut blev så långt tänkte jag att den kanske förtjänar en egen (klistrad?) tråd.
Okej, det absolut första jag vill gå in och rätta är att buddhismen avsäger all form av kärlek. Denna missuppfattning hade även jag när jag fick lära mig om buddhismen i skolan. Faktum är att kärlek är en mycket viktig grundsten i buddhismen.
Låt mig först förklara lite grunder och vanliga missuppfattningar.
Enligt buddhismen är den externa världen (jorden, universum, etc.) lika med den interna världen (våra psyken). Vi är alla sammankopplade på detta sätt. I grund och botten är det vanskligt att tänka dualistiskt som "du" och "jag" därför att vi är alla del av något större. Dock kan vi inte uppfatta detta därför att vi är för "instängda" i vårt tänkande, och alltså upplever vi oss som enskilda psykiska processer. Detta medför givetvis att budddhismen menar på att våra psyken inte består endast av signalsubstanser och elektriska signaler, utan befinner sig "någon annanstans". Detta är en i allra högsta grad levande debatt bland psykologer och forskare världen över. I vårt sekulariserade Sverige lutar vi dock åt att psyket är detsamma som våra signalsubstanser. Värt att nämna är att den andra sidan självklart inte förnekar att det finns korrelation mellan psyket och hjärnan.
Denna externa/interna värld som vi befinner oss i kallas "Samsara", och då man dör återföds den mentala processen som man kallar sig "jag" i Samsara. Notera att jag sade återfödelse och inte reinkarnation, då det finns en viktig distinktion mellan de båda. Reinkarnation förutsätter att varje människa/varelse har en kärna, eller "grundsjäl", som återföds om och om igen, medan återfödelse avsäger sig detta helt. En mental process är inte densamma som i ett tidigare liv precis som man inte är samma person som man var för tio år sedan. Vi är ett flöde av ständigt föränderliga medvetna och omedvetna tankeprocesser.
Vart man föds avgörs av ens karma, utom för mycket högt utvecklade utövare, som har inflytande i detta själva. Karma är allt bagage man har med sig från tidigare liv. Det handlar inte om belöning och straff, då detta förutsätter att det finns någon att bedömma detta, utan handlar helt enkelt om att varje handling har sin konsekvens. Kommer den inte nu så kommer den när de karmiska förutsättningarna är rätt, i detta eller i kommande liv. Karma från hundratusen år sedan kan verkställas. Ofta finns det ouppklarad karma mellan personer som återföds i varandras närhet under många liv, fast i olika positioner gentemot varandra. En mor-son kan bli två goda vänner i ett senare liv, eller älskare eller fiender. Buddhorna rekommenderar personer att inte försöka klura på karma då dess kompexitet kan göra en sinnessjuk.
Förutom att återfödas som människa kan man återfödas i en mängd andra gestalter och tillstånd. Förutom den uppenbara, som är djur då, så kan man bl.a. återfödas på diverse gudalika nivåer, men även åt andra hållet, i helvetslika tillstånd av paranoia, fruktan och smärta. Det finns även några lager där emellan. Vart man hamnar beror på ens karma. Har man åsamkat extremt mycket smärta (Hitler t.ex) så får man räkna med att få uppleva en hel del av detta. Efter eoner (eller kalpas, som det även kallas) så är det dåliga karmat förverkat och man kan återfödas i en högre existens. Föds man som djur är man även där ganska körd, då det är svårt att som djur utföra några "godhjärtade" handlingar. Man får hoppas på att man någon gång på ett beundrandsvärt vis försvarar sina ungar så att detta i kombination med latent liggande karma kan svepa upp en i en högre existens. Detta är en av anledningarna till att buddhister är så snälla mot djur. Man diskriminerar heller inte mot mindre lyckligt lottade med motivation att de har förtjänat det från tidigare liv, resonerade man så och tog sig en närmre titt skulle man nog se att vi alla har en hel del dåligt karma i garderoben.
Som tidigare nämnt kan man också återfödas i diverse gudalika tillstånd. De lägsta är änglalika av subtil form, de fyra högsta är Brahma-nivåer (som hinduerna strävar efter), formlösa existenser som inte på något vis går att förklara med mänskliga ord. De är helt odefinierbara. För att hamna här behövs förutom rätt karma även avancerad koncentration (meditation alltså). Hamnar man här så är man kvar här i många eoner, något som upplevs som "evighet" av den som befinner sig där. Den som befinner sig den högsta Brahma-nivån när universum förstörs och skapas på nytt (typ Big Bang) upplever sig ofta som en skapargud och tror att det är han som är grundaren till allt. Alla gudalika tillstånd är riktigt trevliga att befinna sig i, men en dag kommer de att ta slut, och då är det inte lika soft längre. Och då kommer vi in på dukkha.
Dukkha har ofta översatts med ordet "lidande", inte minst i svenska läroböcker. Detta är delvis rätt, men inte helt. Dukkha menar även på den värkande känslan av otillfredsställelse som förföljer oss genom livet. Att bli gammal, att bli sjuk, och döden är dukkha. Men även att vilja ha men inte få är dukkha. Att ha och förlora är dukkha. Att vara i närheten av det man hatar eller ogillar är dukkha. För att summera: ALL VIDHÄFTELSE ÄR DUKKHA (smaka på den haha). Vi försöker fylla det här tomrummet vi har inom oss med materiella saker, men aldrig blir vi nöjda. Då vill vi ha mer och mer. Kanske funkar det ett tag, men denna lycka är förgänglig, den varar aldrig. Och är verkligen att sturebratsen med designkläder, lyxbilar och vindsvåningar på Östermalm lyckliga på riktigt?
Personifieringen av all dukkha i våra psyken kallas "Mara", och är det som håller Samsara samman.
Okej, jag kommer tillbaka till dukkha, men nu är det på hög tid att vi pratar lite om Buddhor. Som sagt så är all vår återfödelse, alla våra existensplan och alla våra tillstånd vi kan befinna oss bundna till Samsara. Vi befinner oss "inuti" Samsara. MEN, enligt buddhismen, så finns det ett tillstånd utanför detta, och detta är den så kallade totala Verkligheten. Nivåerna under Brahma-nivåerna blir redan där oförklarbara, men det här är verkligen helt omöjligt att förstå, trots att det ligger precis framför våra näsor. Den här Verklighetsmedvetenheten är vad buddhismen handlar om. Eller nja, det finns lite olika tankar kring detta, men jag kommer till det. Har man sett den ultimata Verkligheten så är man "Upplyst", eller en Buddha. Att vara en Buddha är det bästa tillståndet man kan nå, och man ser igenom allting. Vill man veta något om ett ämne så vet man det. Man blir "omniscient", allvetande. Man är överallt på en gång. Man har även zoomat ut tillräckligt för att se att vi alla (våra mentala processer vi kallar "jag") är delar av en och samma enhet, och man talar mer i "vi" än "jag". Buddhor är aspekter av varandra, och det finns väldigt, väldigt många buddhor. När en upplyst person dör fortsätter denna existera på extremt subtila nivåer vi inte kan förstå, och agerar härifrån för att på bästa vis vara till gagn för mänskligheten (= lära ut Dharma för att få resten att nå Buddhaskap de med).
Målet med buddhismen är alltså inte att "slockna".
När skolböcker pratar om Buddha som person menar man oftast på Buddha Gotama Shakyamuni. Han är den första personen som blev upplyst på den här planeten. Ni vet, han som föddes som prins med namnet Siddhatha men stack och körde sitt eget race och allt det där. Ni kan historien, om inte så kan ni kolla upp den. När han satte sig ner för att meditera sig fram till den ultimata verkligheten så blev Mara skitförbannad, då hans (jävligt dumt ord, men vad ska man göra) existens var hotad (Mara=Samsara) och försökte först locka honom med frestelser. Detta gick icke, så då anföll han med allt han hade. Traditionellt avbildas detta oftas som en bild på Buddha där han sitter fridfullt medan monster och vilda djur anfaller honom utan resultat. I buddhistiska länder tänker sig gemene man att detta var vad som faktiskt hände, men det ska snarare ses som symboliskt för all rädsla, hat och girighet, ja all dukkha som gav sig på ett sista försök att hindra honom från upplysning. Det gick inte.
Det börjar bli dags för att förklara skillnaden mellan de olika grenarna av buddhism, men först tar vi det här med nirvana.
Som sagt så är all vidhäftelse dukkha. Att vara fäst vid saker och ting är dukkha. Men bara för detta betyder det inte att man inte kan glädja sig åt det som finns. Kärlek, vänskap, en värmande solstråle i ansiktet, allt detta är ju fantastiskt, och ingen säger att man ska förneka sig detta. Att fästa sig vid det är dock att be om dukkha. Allt är förgängligt, även de högsta Brahma-nivåerna. Har man gått den långa och svåra vägen till att till slut göra sig av med alla vidhäftelser, även vidhäftelsen att inte vilja ha några vidhäftelser, då är man bara att gratulera. Det är ett tillstånd av obeskrivlig frihet och lycka, och det är detta som kallas Nirvana.
Detta är vad Hinayana/Theravadabuddhister söker. Har man nått till detta statiska Nirvana kallas man för Arhat, och återföds ej mer i Samsara, åtminstone inte på väldigt, väldigt länge.
FORTSÄTTNING FÖLJER
Okej, det absolut första jag vill gå in och rätta är att buddhismen avsäger all form av kärlek. Denna missuppfattning hade även jag när jag fick lära mig om buddhismen i skolan. Faktum är att kärlek är en mycket viktig grundsten i buddhismen.
Låt mig först förklara lite grunder och vanliga missuppfattningar.
Enligt buddhismen är den externa världen (jorden, universum, etc.) lika med den interna världen (våra psyken). Vi är alla sammankopplade på detta sätt. I grund och botten är det vanskligt att tänka dualistiskt som "du" och "jag" därför att vi är alla del av något större. Dock kan vi inte uppfatta detta därför att vi är för "instängda" i vårt tänkande, och alltså upplever vi oss som enskilda psykiska processer. Detta medför givetvis att budddhismen menar på att våra psyken inte består endast av signalsubstanser och elektriska signaler, utan befinner sig "någon annanstans". Detta är en i allra högsta grad levande debatt bland psykologer och forskare världen över. I vårt sekulariserade Sverige lutar vi dock åt att psyket är detsamma som våra signalsubstanser. Värt att nämna är att den andra sidan självklart inte förnekar att det finns korrelation mellan psyket och hjärnan.
Denna externa/interna värld som vi befinner oss i kallas "Samsara", och då man dör återföds den mentala processen som man kallar sig "jag" i Samsara. Notera att jag sade återfödelse och inte reinkarnation, då det finns en viktig distinktion mellan de båda. Reinkarnation förutsätter att varje människa/varelse har en kärna, eller "grundsjäl", som återföds om och om igen, medan återfödelse avsäger sig detta helt. En mental process är inte densamma som i ett tidigare liv precis som man inte är samma person som man var för tio år sedan. Vi är ett flöde av ständigt föränderliga medvetna och omedvetna tankeprocesser.
Vart man föds avgörs av ens karma, utom för mycket högt utvecklade utövare, som har inflytande i detta själva. Karma är allt bagage man har med sig från tidigare liv. Det handlar inte om belöning och straff, då detta förutsätter att det finns någon att bedömma detta, utan handlar helt enkelt om att varje handling har sin konsekvens. Kommer den inte nu så kommer den när de karmiska förutsättningarna är rätt, i detta eller i kommande liv. Karma från hundratusen år sedan kan verkställas. Ofta finns det ouppklarad karma mellan personer som återföds i varandras närhet under många liv, fast i olika positioner gentemot varandra. En mor-son kan bli två goda vänner i ett senare liv, eller älskare eller fiender. Buddhorna rekommenderar personer att inte försöka klura på karma då dess kompexitet kan göra en sinnessjuk.
Förutom att återfödas som människa kan man återfödas i en mängd andra gestalter och tillstånd. Förutom den uppenbara, som är djur då, så kan man bl.a. återfödas på diverse gudalika nivåer, men även åt andra hållet, i helvetslika tillstånd av paranoia, fruktan och smärta. Det finns även några lager där emellan. Vart man hamnar beror på ens karma. Har man åsamkat extremt mycket smärta (Hitler t.ex) så får man räkna med att få uppleva en hel del av detta. Efter eoner (eller kalpas, som det även kallas) så är det dåliga karmat förverkat och man kan återfödas i en högre existens. Föds man som djur är man även där ganska körd, då det är svårt att som djur utföra några "godhjärtade" handlingar. Man får hoppas på att man någon gång på ett beundrandsvärt vis försvarar sina ungar så att detta i kombination med latent liggande karma kan svepa upp en i en högre existens. Detta är en av anledningarna till att buddhister är så snälla mot djur. Man diskriminerar heller inte mot mindre lyckligt lottade med motivation att de har förtjänat det från tidigare liv, resonerade man så och tog sig en närmre titt skulle man nog se att vi alla har en hel del dåligt karma i garderoben.
Som tidigare nämnt kan man också återfödas i diverse gudalika tillstånd. De lägsta är änglalika av subtil form, de fyra högsta är Brahma-nivåer (som hinduerna strävar efter), formlösa existenser som inte på något vis går att förklara med mänskliga ord. De är helt odefinierbara. För att hamna här behövs förutom rätt karma även avancerad koncentration (meditation alltså). Hamnar man här så är man kvar här i många eoner, något som upplevs som "evighet" av den som befinner sig där. Den som befinner sig den högsta Brahma-nivån när universum förstörs och skapas på nytt (typ Big Bang) upplever sig ofta som en skapargud och tror att det är han som är grundaren till allt. Alla gudalika tillstånd är riktigt trevliga att befinna sig i, men en dag kommer de att ta slut, och då är det inte lika soft längre. Och då kommer vi in på dukkha.
Dukkha har ofta översatts med ordet "lidande", inte minst i svenska läroböcker. Detta är delvis rätt, men inte helt. Dukkha menar även på den värkande känslan av otillfredsställelse som förföljer oss genom livet. Att bli gammal, att bli sjuk, och döden är dukkha. Men även att vilja ha men inte få är dukkha. Att ha och förlora är dukkha. Att vara i närheten av det man hatar eller ogillar är dukkha. För att summera: ALL VIDHÄFTELSE ÄR DUKKHA (smaka på den haha). Vi försöker fylla det här tomrummet vi har inom oss med materiella saker, men aldrig blir vi nöjda. Då vill vi ha mer och mer. Kanske funkar det ett tag, men denna lycka är förgänglig, den varar aldrig. Och är verkligen att sturebratsen med designkläder, lyxbilar och vindsvåningar på Östermalm lyckliga på riktigt?
Personifieringen av all dukkha i våra psyken kallas "Mara", och är det som håller Samsara samman.
Okej, jag kommer tillbaka till dukkha, men nu är det på hög tid att vi pratar lite om Buddhor. Som sagt så är all vår återfödelse, alla våra existensplan och alla våra tillstånd vi kan befinna oss bundna till Samsara. Vi befinner oss "inuti" Samsara. MEN, enligt buddhismen, så finns det ett tillstånd utanför detta, och detta är den så kallade totala Verkligheten. Nivåerna under Brahma-nivåerna blir redan där oförklarbara, men det här är verkligen helt omöjligt att förstå, trots att det ligger precis framför våra näsor. Den här Verklighetsmedvetenheten är vad buddhismen handlar om. Eller nja, det finns lite olika tankar kring detta, men jag kommer till det. Har man sett den ultimata Verkligheten så är man "Upplyst", eller en Buddha. Att vara en Buddha är det bästa tillståndet man kan nå, och man ser igenom allting. Vill man veta något om ett ämne så vet man det. Man blir "omniscient", allvetande. Man är överallt på en gång. Man har även zoomat ut tillräckligt för att se att vi alla (våra mentala processer vi kallar "jag") är delar av en och samma enhet, och man talar mer i "vi" än "jag". Buddhor är aspekter av varandra, och det finns väldigt, väldigt många buddhor. När en upplyst person dör fortsätter denna existera på extremt subtila nivåer vi inte kan förstå, och agerar härifrån för att på bästa vis vara till gagn för mänskligheten (= lära ut Dharma för att få resten att nå Buddhaskap de med).
Målet med buddhismen är alltså inte att "slockna".
När skolböcker pratar om Buddha som person menar man oftast på Buddha Gotama Shakyamuni. Han är den första personen som blev upplyst på den här planeten. Ni vet, han som föddes som prins med namnet Siddhatha men stack och körde sitt eget race och allt det där. Ni kan historien, om inte så kan ni kolla upp den. När han satte sig ner för att meditera sig fram till den ultimata verkligheten så blev Mara skitförbannad, då hans (jävligt dumt ord, men vad ska man göra) existens var hotad (Mara=Samsara) och försökte först locka honom med frestelser. Detta gick icke, så då anföll han med allt han hade. Traditionellt avbildas detta oftas som en bild på Buddha där han sitter fridfullt medan monster och vilda djur anfaller honom utan resultat. I buddhistiska länder tänker sig gemene man att detta var vad som faktiskt hände, men det ska snarare ses som symboliskt för all rädsla, hat och girighet, ja all dukkha som gav sig på ett sista försök att hindra honom från upplysning. Det gick inte.
Det börjar bli dags för att förklara skillnaden mellan de olika grenarna av buddhism, men först tar vi det här med nirvana.
Som sagt så är all vidhäftelse dukkha. Att vara fäst vid saker och ting är dukkha. Men bara för detta betyder det inte att man inte kan glädja sig åt det som finns. Kärlek, vänskap, en värmande solstråle i ansiktet, allt detta är ju fantastiskt, och ingen säger att man ska förneka sig detta. Att fästa sig vid det är dock att be om dukkha. Allt är förgängligt, även de högsta Brahma-nivåerna. Har man gått den långa och svåra vägen till att till slut göra sig av med alla vidhäftelser, även vidhäftelsen att inte vilja ha några vidhäftelser, då är man bara att gratulera. Det är ett tillstånd av obeskrivlig frihet och lycka, och det är detta som kallas Nirvana.
Detta är vad Hinayana/Theravadabuddhister söker. Har man nått till detta statiska Nirvana kallas man för Arhat, och återföds ej mer i Samsara, åtminstone inte på väldigt, väldigt länge.
FORTSÄTTNING FÖLJER
)
