Ni som har familj hur ser ni på oss som lever ensamma?

Jag funderar ofta på om ensamheten är självvald eller inte. En del människor verkar vara skapta för att leva ett gott liv på egen hand, andra verkar bara utstötta och olyckliga. Väldigt många verkar befinna sig någonstans på den skalan.

Jag tänker ofta på hur det känns att inte ha barn, dvs att veta att man inte kommer lämna något spår i den här världen när man själv försvinner. Vet flera som valt bort bar och familj, men som hamnar i grubblerier när de är medelålders, och inser att de kommer bli väldigt ensamma, väldigt snart.

Men framför allt tänker jag att det måste vara skönt att få äga sin egen tid helt och hållet, och att i de fall det är självvalt, så är det ett ganska starkt att vara så beslutsam, och veta vad man vill ha. Många bildar nog familj för att "det är så man gör", utan att fundera över vad man egentligen vill.

Allt och alla kommer att försvinna när jorden går under. De flesta är ensamma och dör ensamma, även de som har barn. Kolla in valfritt äldreboende.

Poängen med att få barn är sprida sina gener, inte att någon ska hålla mig i handen när jag dör.
Sedan är det mest i sverige vi är så sjuka i huvet att vi dumpar våra föräldrar när vi flyttar hemifrån.

Jag funderar ofta på om ensamheten är självvald eller inte. En del människor verkar vara skapta för att leva ett gott liv på egen hand, andra verkar bara utstötta och olyckliga. Väldigt många verkar befinna sig någonstans på den skalan.

Jag tänker ofta på hur det känns att inte ha barn, dvs att veta att man inte kommer lämna något spår i den här världen när man själv försvinner. Vet flera som valt bort bar och familj, men som hamnar i grubblerier när de är medelålders, och inser att de kommer bli väldigt ensamma, väldigt snart.

Men framför allt tänker jag att det måste vara skönt att få äga sin egen tid helt och hållet, och att i de fall det är självvalt, så är det ett ganska starkt att vara så beslutsam, och veta vad man vill ha. Många bildar nog familj för att "det är så man gör", utan att fundera över vad man egentligen vill.

Både och. Avundsjuk på att kunna sova till 10, spela tvspel till 4 och att inte ha ansvar. Samtidigt vore jag otroligt ledsen om jag aldrig fick en familj och fick testa på det här livet. Det är något jävligt speciellt när man får sin son att skratta så hab kiknar.

Men det är ju samma när man är singel, då drömmer man om förhållandet där man går på mysiga middagar och åker på resa tillsammans. När man väl är i ett förhållande saknar man att få jaga nya ligg, sakna att slippa ansvaret att vara social och allt det där. Tror att när allt kokar ner får man bara bestämma sig för något och köra. Kolla inte på amerikansk film där allt är en evig saga och rosa moln.

Koka man ner det tycker jag trots allt synd om folk på 40+ som inte har barn. Det känns lite som ett misslyckande.

Ja, att lämna spår efter sig och att inte bli ensam på ålderns höst är ju en fin tanke men knappast något som verkar hända i dagens moderna samhälle där många snarare slutar frånskiljda och ungarna har flyttat till andra sidan landet eller utomlands. Farsgubben får skrumpna ensam på hemmet.

Ja, att lämna spår efter sig och att inte bli ensam på ålderns höst är ju en fin tanke men knappast något som verkar hända i dagens moderna samhälle där många snarare slutar frånskiljda och ungarna har flyttat till andra sidan landet eller utomlands. Farsgubben får skrumpna ensam på hemmet.

Tycker ni synd om oss, eller kan ni ibland kanske avundas oss som inte behöver ta hänsyn till partner och barn? Jag skulle aldrig orka leva familjeliv, jag är för individualistisk av mig. Känner ingen avund för de som lever familjeliv. Kan snarare tänka hur orkar ni?

Jag kan möjligen skänka en tanke till dina rakryggade förfäder som skapade familjer i nöd, ofärd och fattigdom. Nu har deras gener nått en återvändsgränd pga. en bortklemad ättling som "inte orkar". Det såg de nog inte komma...

Har andra roligare saker på hjärnan.

Tycker ni synd om oss, eller kan ni ibland kanske avundas oss som inte behöver ta hänsyn till partner och barn? Jag skulle aldrig orka leva familjeliv, jag är för individualistisk av mig. Känner ingen avund för de som lever familjeliv. Kan snarare tänka hur orkar ni?