Hur gick det för er, som vart av med allt under krisåren på 1990-talet?

Hur mycket köpte du huset för? Och hur mycket är det värt idag? För jag gissar att typ alla som klarade sig igenom krisen sitter på ett antal miljoner kronor i värdeökning i sin bostad idag, även om det mer är ett generaliserande än en konstaterad sanning.

Vet en del som blev schackmatt. T ex en som med sin dåvarande tjej jobbade på Saab i Trollhättan. I den by, område där de ville köpa hus, så fick de inte låna till att köpa ett befintligt hus, däremot bygga ett nytt. När det kraschade,arbetslöshet och banken tog huset då blev det brakförlust. Åtminstonde en bit in på 2000talet hade han utmätning men fick behålla det han jobbade övertid. Såg honom sist runt 2012 ca. Körde då en extremt rostig passat från tidigt 90tal och såg ångestfylld ut.
En annan tjomme byggde hus i Stockholm samtidigt som han borgade för sonens köp tillsammans m tjejen för br i Stockholm. Husbygget drog ut på tiden, sprack mellan son o tjej..Behöver jag säga att det gick åt hvete? Blev existensminimum resten av livet. Om huset citat: Det köptes av en j-ka invandrare! Tror det var av kronofogden. Med dessa skräckexempel i bakhuvudet så har jag aldrig levt som luftfylld storpotät!

Jag var med under krisen men klarade mig bra igenom den då jag helt saknade lån, och flyttade in i en billgig lägenhet 1989, som jag i och för sig förlorade 500 sek på(Men det var inte mycket pengar ens då).
Hade turen att ha kvar min anställning under hela den tiden, så det gick ingen nöd på mig.
Men hade bekanta som förlorade desto mer: Damen som köpte min lägenhet 1989 för 90 K: Lämnade tillbaka den till föreningen 1993 för 0 sek.
Bekanta som köpte en stor central lägenhet(I en mellanstor stad) 1989 gick isär 1991 men fick fortsätta bo ihop tills de sålde lägenheten 1994(Med 300 K förlust).
Däremot en f.d klasskompis råkade riktigt illa ut, nybyggd kåk ny bil etc. Han fick gå ifrån allt det och hustrun försvann. Han gick bort rejält nergången 2004 bara 38år gammal.

Fast dom där lägenheterna som gavs bort gjordes väl i utbyte mot att mottagaren också tog över lånen?

Det var ju betydligt högre räntor på 90-talet än idag men köpte man hus så innebar det ändå en trygghet att binda räntan. Den rörliga flög ju genom taket vid ett par tillfällen. Dock kunde man bara binda bottenlånet medan toppen var rörlig så det gällde att hyvla av den först.
Jag och min sambo köpte hus strax innan kuwaitkrisen och juggekriget och vi blev rådda att binda räntan på 5 år vilket vi gjorde. Vi bedömde att månadskostnaden var acceptabel.

Flera år senare separerade vi och då var den värsta krisen över så jag köpte ut henne och gjorde bra vinst när jag sålde ytterligare några år senare.
Jobb hade jag hela krisen för jag har en lite speciell teknisk utbildning som arbetsgivare efterfrågade.
En bekant till mig hade betydligt högre lån och rörlig och det gick inte så bra men han repade sig efter några år.

Kan ju även vara intressant att veta att även om det låter billigt med en lägenhet för en tiondel så mycket pengar som de kostar idag, så var låneräntan betydligt högre också.

Har för mig att jag betalade runt 13% på mina lån och det fanns dessutom ingenting som hette "amorteringsfritt" på den tiden utan lånet skulle vara avbetalt på en viss tid.

Grannen under hade köpt sin 3:a kontant typ 30 år tidigare och betalade då lika mycket för den som jag skulle betala i månadskostnad 40 år framåt, helt bisarrt egentligen..

Hmm... Jag vet ärligt talat inte hur det fungerade när första ägaren sålde för en krona. Men några år senare när lägenheten hade haft ett par tre ägarbyten så var det inte tal om att ta över några lån. När vår generation flyttade hemifrån runt millennieskiftet så började det väl så smått att bli lite brist på lägenheter här i stan. Man kunde inte bara knalla in på kommunala bostadsbolagets kontor och välja och vraka bland lediga lägenheter i valfri stadsdel. Men det fanns i alla fall alltid ett sätt att snabbt och enkelt hitta bostad: Hosta upp ett par tusenlappar och köpa en lägenhet i det lite mindre populära "problemområdet".

Gick bankerna med staten i ryggen och tog över ägandeskapet av ett hus med tvång om man inte kunde betala lånen? Som skedde mängder med folk i USA under 2008-krisen, men typ ingen i Sverige.

Nej: Givetvis de lån som BRF hade, men inte några privata lån den summa du betalade var priset för BR.
Själv köpte jag en lägenhet i en brf. under rekonstruktion 1997 för 6000 ursprungliga köparen hade betalat 360 000 för den 1991.
Så det var en hal del som förlorade pengar, och då skall du veta att räntnivåerna för bolån var 12-14% för konsumptionslån som de blev överförda till var snarare runt 25%. Vilket blir en häftig summa på ett par hundra tusen.

Vad menar du med "normal"? Varför är 7,5 procent "normal"? Senast räntan var över 7 procent var 1995 eller 26 år sedan.

Riksbanken har som mål att hålla inflationen på 2 procent, vad är det som motiverar en bolånsränta på nästan 4 gånger inflationen?

Under en period på 90-talet var räntan på 500%
Den steg inte med 500% utan den låg på 500%
Förstår du skillnaden mellan att öka 500% och att vara 500%

Edit:
Sorry, det var nog egentligen den du citerade4 som jag skulle ha citerat.
My bad!

Visst är det svindlande? Vi sålde en trea i ett sekelskifteshus mitt i Vasastan (Stockholm) för 350 000kr 1992. Helt absurd om man sätter det i relation till dagens kontext!

/AI