Hur gick det för er, som vart av med allt under krisåren på 1990-talet?

Bankerna var ju otroligt sugna på att låna ut pengar på slutet av 80-talet - början av 90-talet. Jag köpte en omvandlad hyresrätt till BR 1987, och bankkillen ville att jag skulle låna upp till lägenhetens marknadsvärde ("du borde köpa en ny bil också") men jag vägrade eftersom jag inte vill ha onödiga lån. Han tyckte jag var korkad som inte passade på att låna mera och blev förbannad. Samma sak när jag bytte upp mig -94, jag ville ta lånet på så kort tid som möjligt, men banken tyckte att jag skulle ta det på tre ggr så lång tid. Så bankerna har en stor skuld i det hela som hetsade till överkonsumtion.

Hade köpt hus några år innan krisen, 1987. Räntan var hög redan då, 14%, och jag övertog lånet. Lånesumman var 470000 kronor. På 80-talet var det svårt att få lån, så de flesta övertog andras lån när man köpte hus eller lägenhet.

Lånet var bundet, men när jag skulle skriva om det, omkring 1990, tog jag och gjorde om lånet till rörligt lån. Tanken var att snabbt försöka amortera av lånet. Men jag hade ingen hög lön, den var cirka 12 000 kronor per månad innan skatt.

När spekulationerna mot kronan av bland annat finansmannen Soros skedde på hösten 1992 var jag utomlands. Jag läste i de utländska tidningarna att svenska räntan var 500%. Statsminister Bildt ville kaxigt försvara kronans värde. Hans idéer kostade många av oss mycket pengar. På kvällarna satt jag i hotellrummet och räknade på hur länge jag kunde betala lånet innan jag skulle gå i konkurs. Inte en kul upplevelse!

Räntan på huslånet blev inte så orimligt hög, men den låg på 24% i cirka ett halvår som max. Därefter sjönk den sakta.

Naturligtvis låste jag inte lånet på denna höga nivå, som alla "ekonom-experterna" tyckte man skulle göra. Jag betalade och levde snålt och jobbade mycket extra. Alla inkomster gick till att amortera av lånet. Det blev till att köra en risig bil några år till och leva med gamla kläder och möbler. Efter lite amorteringar blev lånet rimligare. Men det var en jobbig tid. Som tur var kunde man dra av räntor på deklarationen. Men de sänkte det avdraget till 30% i början på 90-talet.

Min erfarenhet av detta blev att vara mycket försiktig med lån. Räntor kan stiga snabbt. Jag förstår därför inte hur folk kan ta så höga lån och inte amortera av dem så mycket de kan. Det är lite självskadebeteende i mina ögon. Det bästa är att ha så lite lån som möjligt!

Var det inte Göran Persson som brukar säga "Den som står i skuld är inte fri"?

Märkte inte ett skit då jag bodde utomlands under 90-talet... men jag kommer ihåg hur alla gnällde och klagade när jag ringde hem.

Enkelt. Ett enormt förtroende för det ekonomiska. Gäller inte bara nya generationen utan stora delar av den gamla, som sluppit problemen.

Man har helt enkelt inte sett några moln på himlen och det är alltid saker som sedan överraskar. Corona-restriktioner fanns för folket inte på kartan. Inte de kraftiga prishöjningarna på el och drivbränsle heller (pga att folk är dumma i huvudet).;

Nej, det är troligen en generationsfråga. Många i min ålder och även mina föräldrars generation är försiktiga med pengar. Många hade en fattig uppväxt efter kriget fram till 70-talet. Jag kommer ihåg att i skolan pratade man om de två flickorna: Spara och Slösa och hur de levde sina liv. Lärarna framhöll flickan Spara som ett föredöme. (seriewikin.serieframjandet.se/index.php/Spara_och_Slösa)

Det jag märker i unga generationer är en förväntan om att alla deras behov skall omedelbart tillfredsställas. De förväntar sig en framgångsrik partner, ett bekvämt och modernt boende, ny bil, nya märkeskläder, vackra välartade barn samt varje år solsemestrar utomlands och skidsemester i fjällen.

Ifall de känner att de saknar något blir de upprörda. Håller inte partnern måttet byts den ut! Saknar de något materiellt lånar de pengar till konsumtion. Var det inte några för ett tag sedan som ville lämna tillbaks ett adoptivbarn från Ryssland för det inte var vad de tänkt sig?

Den äldre generationen är nog mer van att vänta och spara till det de behöver. Att ta lån till konsumtion är en big no-no! Den äldre generationen är inte heller i allmänhet så curlade och bortskämda som de yngre. Javisst, det fanns "morsgrisar" förr men folk i allmänhet hade det fattigare än nu. Det var inte alls samma välstånd som nu.

Jag tror all information fanns tillgänglig i god tid. Många visste att coronan var på gång i januari-februari 2020. Men ändå åkte många på alpsemester...

Många vet att energipriserna var på väg upp. Elpriset i Europa är cirka tre gånger högre än kol- eller gaspriset. Alla vet att kol skall fasas ut. Verkningsgraden på kol- eller gaskondenskraftverk utan fjärrvärme är cirka 30 procent. Med ett högt elpris blir inte värmepumpar speciellt lönsamt för uppvärmning jämfört med andra bränslen.

Vanligt folk är inte dumma. Det är en sak att ha informationen tillgänglig. Att agera och göra andra val kräver intresse och vilja. Där brister det förmodligen hos oss alla.

Svensken vet detta om elpriserna nu ja. Slutet på 2020. Dessa priser har de inte räknat med de senaste 20 åren. Först nu känner de av att miljöpolitik drabbar dem hårt, i synnerhet om de bor i hus på landet.

Avseende Corona reagerade svensken först rätt och klokt genom att inte hetsa upp sig. Men det började han snart att göra han också. Svensken räknade dock inte med restriktionerna inklusive permitteringarna som kostar, är inflationsdrivande.

Svensken tittar alldeles för mycket på TV. TV gör honom aldrig beredd. Det är ju propaganda-tv hela tiden