Fem skånska syskon hölls isolerade från omvärlden

De hade en fastighet till där hästarna och alla katter fanns så hon kanske av något skäl var skriven där, kan ju finnas skäl till att det måste finnas någon som verkar bo på en fastighet för att få sophämtning osv.

Såvitt jag förstod så hade hästarna varken skydd eller mat där de gick. Blev det inte avlivning också? Sköter man sina djur så illa, och får barnen omhändertagna pga en massa olika orsaker, då är det inget ställe jag ens skulle placera min ev hamster på.

Det är inte ett beteende från ett barn som saknar tryggheten hos sina vanvårdande föräldrar. Det är beteendet hos en ung vuxen som ihärdigt bekämpar vad hon ser som ett stort rättsövergrepp.

Samma domar som media skriver om finns redan postade i tråden. I de domarna finns en version från socialtjänsten och en annan version från föräldrarna (och det barn som är gammalt nog att ha rätt till en åsikt). De båda versionerna skiljer sig åt, socialtjänsten har en version och föräldrarna/barnet har en annan. Du och de flesta andra i tråden tror villkorslöst på socialtjänstens version. Jag gör det inte. Det är möjligt att den är korrekt, men min erfarenhet från att ha läst många andra LVU-domar är att socialtjänstens version av händelserna som regel är överdriven och vinklad. En särskild varningsflagga för mig är att socialtjänstens ansökan i mycket bygger på väldigt detaljerade anekdoter (kan inte äta en banan) och i övrigt består av svepande och generella påståenden. Det får mig att misstänka att socialtjänsten har ryckt händelser ur sitt sammanhang för att bygga ett case som inte är helt överensstämmande med verkligheten. Jag kan ha fel, men jag tror inte det.

Sanningen brukar ligga någonstans emellan två olika extremer. Den här familjen är givetvis inte fri från synd. Men den är antagligen inte heller så illa som socialtjänsten försöker ge sken av.

Det är det som är vården. Barnen ska bli "normala". Exakt hur onormala de var i ursprungsläget vet vi ju inte (se ovan) men möjligheten finns att barnen redan kände sig ganska normala och därmed sparkar bakut vid alla försök att normalisera dem i riktning som de finner onormal. I sådana fall har socialtjänsten en uppförsbacke som givetvis inte underlättas av att barnen får ha kontakt med sina föräldrar.

Ett lösryckt omnämnande av ett barn som saknar sin katt är ett typexempel på en sådan där misstänkt detaljerad anekdot som jag nämnde ovan. I verkligheten har vi ingen som helst bild av vad de tre yngsta barnen vill och inte vill eftersom de inte har rätt att uttala sig om sin egen framtid och vi bara vet det som socialtjänsten har valt att nämna om deras inställning och åsikter.

Det äldsta omhändertagna barnet är däremot över femton år och har laglig rätt att agera själv i rättsprocessen. Hon har genomgående, även ett halvår efter omhändertagandet, kämpat hårt för att få komma hem igen. Trots att hon flyttats till en annan del av landet, fått helt andra livsbetingelser och haft i princip ingen kontakt alls med sina föräldrar. Det är inte ett beteende från ett barn som saknar tryggheten hos sina vanvårdande föräldrar. Det är beteendet hos en ung vuxen som ihärdigt bekämpar vad hon ser som ett stort rättsövergrepp.

Vad är din agenda här: att socialtjänsten har begått ett fel och borde placera barnen tillbaka till dessa föräldrar?
Barn har inte alltid koll på vad som är bäst för dom. Det är därför vi har myndigheter som skall tillvarata barnens intressen. Det blir ibland fel, det vet vi. De är inte felfria på något sätt. Men just detta ärende känns som rätt hanterat. Kan inte föräldrarna tillgodose barnens intressen i det mest basala, vilket faktiskt inte skett här, då får de överlämna vård och fostran till människor som klarar av det.

Tyvärr kanske det inte blir så, då grundtanken i lvu ärenden är att omhändertagna barn så snart som möjligt ska återförenas med sina föräldrar.

Och nu har Ystads kommun öppnat upp för att föräldrarna ska få träffa sina barn i "verkligheten.", dvs inte bara via telefonkontakt.
Och kanske är det ett första led i att föräldrarna får tillbaka vårdnaden..

(Troligtvis inte, men om man får lov att vara subjektiv och lägga sina egna erfarenheter av lvu, så har jag sett ett fall där barnet flyttat ihop med sina rena föräldrar, som kort därefter börjar missbruka igen och ungens helvete startade om på nytt - där ser jag ett problem med socialen; att föräldrars "rättigheter" över att få tillbaka sina barn är viktigare än barnens mående. Men som sagt, det är bara ett fall som jag upplevt och jag kanske har fel; soc kanske oftast har godkänt barnperspektiv)

Den här fäblessen för att ta socialtjänstens uppgifter på fullt allvar och sedan extrapolera fritt utifrån dem är för mig ganska fascinerande. Ni måste verkligen älska att förfasa er.

Det kan givetvis vara så att föräldrarna är regelrätta monster. Men indicierna tyder inte på det (t ex att det inte fanns något att åtala dem för straffrättsligt).

Problemet med både socialtjänsten och de flesta debattörer i den här tråden är att ni inte är barncentrerade utan föräldracentrerade. Det är inte bara mot lagen att vara det, det är även direkt kontraproduktivt. Det är nämligen så att även mycket dåliga föräldrar kan vara det minst dåliga alternativet för barnen. Har man bara fokus på föräldrarna märker man inte sådana saker. De som får lida för det är givetvis barnen, som blir negligerade och i förlängningen vanvårdade ytterligare en gång.



Det är inte ett liknande fall. Föräldrarna i länken har fått betala böter för att de vägrar underordna sig skolplikten och utbildningsnämnden instruktioner. Föräldrarna i tråden har med utbildningsnämndens uttryckliga tillåtelse hemskolat sina barn.



Eftersom du är så styv i korken antar jag att du har källor som backar upp dina påståenden? Själv har jag letat bland forskningsartiklarna men inte hittat något som är direkt i överensstämmande med det du påstår. Men eftersom du bevisligen har lyckats bättre så kan du väl dela med dig av några länkar?



Socialtjänsten har rätt att begränsa kontakten mellan barn och föräldrar om kontakten kan "störa vården". Det handlar alltså bara indirekt om att skydda barnet mot obehag eller motsvarande. Faktum är att föräldrarnas rätt till kontakt med sitt barn som regel brukar övertrumfa barnens obehag inför eventuella kontakter. Barn som blivit misshandlade eller sexuellt utnyttjade av sina föräldrar tvingas regelmässigt att både prata med och träffa sina föräldrar (tills de blir tillräckligt stora för att effektivt vägra).

Barnen i den här tråden faller inte in i den kategorin. Här handlar det istället om att barnen ska "vårdas" till att bli något annat än de uppfostrats till av sina föräldrar. Om de fortfarande ser upp till sina föräldrar och vill hem till sina föräldrar så innebär det att all kontakt med föräldrarna är ett stort hinder för att vårdplanen ska kunna genomföras. Av den anledningen har socialtjänsten gjort sitt yttersta för att bryta kontakten mellan barn och föräldrar. Hade barnen avskytt sina föräldrar och gjort allt för att undvika kontakt med dem hade begränsningarna troligtvis inte alls blivit lika drakoniska.

Vad är din agenda här: att socialtjänsten har begått ett fel och borde placera barnen tillbaka till dessa föräldrar?
Barn har inte alltid koll på vad som är bäst för dom. Det är därför vi har myndigheter som skall tillvarata barnens intressen. Det blir ibland fel, det vet vi. De är inte felfria på något sätt. Men just detta ärende känns som rätt hanterat. Kan inte föräldrarna tillgodose barnens intressen i det mest basala, vilket faktiskt inte skett här, då får de överlämna vård och fostran till människor som klarar av det.

Tyvärr kanske det inte blir så, då grundtanken i lvu ärenden är att omhändertagna barn så snart som möjligt ska återförenas med sina föräldrar.