Fem skånska syskon hölls isolerade från omvärlden

Det smärtar mig att behöva säga det, men du är helt ute och cyklar. Det finns ingen skillnad skillnad mellan insatsarbete och förebyggande arbete i socialtjänstlagen. De är rent juridiskt sett ett och samma.

Om du fortfarande tror att en utredning bara kan startas efter en anmälan så kommer du få svårt att hantera SoL 11 kap. 1 §
"Socialnämnden ska utan dröjsmål inleda utredning av vad som genom ansökan, anmälan eller på annat sätt har kommit till nämndens kännedom och som kan föranleda någon åtgärd av nämnden."

Som jag har nämnt tidigare har socialtjänsten heller inga juridiska rättigheter att göra hembesök. De kan be om att få besöka folk, men de kan aldrig kräva det. Det enda tillfället då socialsekreterare kan forcera sig in hos folk är när de redan har fattat ett LVU-beslut och tar sig in i folks bostäder med polishandräckning för att hämta barnen. Då brukar de passa på att se sig om ordentligt för att hitta några smaskigheter att skriva i utredningen. Det är för övrigt precis på det viset det har gått till i det här aktuella fallet. Det är inte så svårt att se i domstolsprotokollen att en stor del av socialtjänstens utredningsmaterial kommer just ifrån tillfället då de med polisens hjälp var och hämtade barnen. Vilket är helt naturligt, de hade inte utrett något innan de tog barnen och det fanns inte mycket att utreda efter man tagit och isolerat barnen eftersom det då inte längre fanns någon familj att utreda. Ergo blir hela utredningen den ögonblicksbild man fick vid omhändertagandet.

Märkligt att det fungerade då bägge föräldrarna verkar vara 100% etniska svenskar.

"Det smärtar mig" att du måste vara så nedlåtande i ditt sätt att bemöta det jag skriver. Men du kanske kan förtydliga hur du menar att socialtjänsten skulle ha kunnat agera tidigare utan att de haft några uppgifter eller information om dem?

Och jo, det är stor skillnad på insatsarbete och förebyggande arbete. En insats är alltid biståndsbedömd och utredd. Förebyggande arbete är inte det, det kan handla om ex. öppen gruppverksamhet, eller familjecentraler som vänder sig till allmänheten eller en viss grupp (föräldrar, anhöriga till missbrukare etc.)

Socialtjänsten signalerar att föräldrarna är högst olämpliga för barnen. Ändå vill man "återförena familjen så snart som möjligt": Hur hänger det ihop, kan jag fråga mig:

Citat: Barnen som har isolerats från samhället har inte fått träffa sin mamma och pappa sedan omhändertagandet den 29 augusti 2018, enligt HD och Sydsvenskans uppgifter. Så skadliga är föräldrarna för barnen, anser socialtjänsten. Samtidigt säger lagen att svenska myndigheter nu ska arbeta för att återförena barnen med föräldrarna – så fort som möjligt.

(Resten av texten nedan är bakom betalvägg).

https://www.hd.se/2019-06-04/foraldr...a-barnen-sedan

På vartenda socialkontor i vårt avlånga land finns det en bunt soc-tanter (nästan alltid tanter) som arbetar på individ- och familjeomsorgen (eller något snarlikt namn) och har som arbetsuppgift att utreda om föräldrar brister i omsorgen om sina barn. Det är det enda de gör hela dagarna.



Det är förvisso sant att varje omhändertaget barn är ett stort misslyckande för den inblandade socialtjänsten, en familj som inte hjälptes med enkla och billiga insatser i hemmet istället för ett radikalt ingripande och ett livslångt trauma. Men det begriper inte den tidningsläsande allmänheten. Och ärligt talat tror jag inte att särskilt många socialsekreterare begriper det heller. Många socialsekreterare tycks mäta sina framgångar i hur mycket de "hjälper" barn, hjälper i bemärkelsen hur mycket insatser de administrerar. Lite insatser på ett tidigt stadium känns i det ljuset mindre imponerande en mycket insatser på ett sent stadium. Det finns förstås bra socialsekreterare också. Men min erfarenhet är att många resonerar ungefär på det viset.



Lyssna på dig själv och fråga dig varför du håller på och griper efter halmstrån. Är det så viktigt för dig att försvara bilden av socialtjänsten som de goda och föräldrarna som de onda?

Givetvis har inte föräldrarna skaffat pass till barnen för att luras bättre. Hade de velat lura någon bättre hade de kunnat börja med att inte påstå att barnen gick på en distansutbildning de inte gick på. Det är både mycket enklare att kontrollera och mycket mer relevant att kontrollera än huruvida barnen har pass eller inte. Och, nej, om man är Frtizl-typen som murar igen fönster och spärrar in barnen bakom stängsel (vilket vissa i tråden har påstått i någon sorts ambition att bräcka socialtjänstens redan ganska tillspetsade anklagelser) så lämnar man inte barnen vind för våg för att åka runt i världen och roa sig. Hade de gjort så hade barnen rymt för länge sen. Och det har de inte gjort. De har tvärtom krävt att få komma hem till sina föräldrar igen.



Ojojoj. Barn som blir underkända i skolan har alltså försumliga föräldrar och bör bli placerade på barnhem? Nu har jag visserligen läst en LVU-ansökan där socialtjänsten anklagade föräldern för att inte läsa tillräckligt mycket böcker för sitt barn (i ärlighetens namn ska sägas att det bara var en av många anklagelsepunkter och antagligen mest stod med som allmän svartmålning). Men risken är att det blir väldigt fullt på barnhemmen med sådana ambitioner. Om inte annat så för att många av våra nya svenskar inte är så väldigt bra på att ge sina barn rimliga utbildningar.



Nu spekulerar jag bara, men det skulle ju kunna bero på att föräldrarna inte har gjort något brottsligt och att socialtjänstens anklagelser är överdrifter och förvrängningar.

På vartenda socialkontor i vårt avlånga land finns det en bunt soc-tanter (nästan alltid tanter) som arbetar på individ- och familjeomsorgen (eller något snarlikt namn) och har som arbetsuppgift att utreda om föräldrar brister i omsorgen om sina barn. Det är det enda de gör hela dagarna.



Det är förvisso sant att varje omhändertaget barn är ett stort misslyckande för den inblandade socialtjänsten, en familj som inte hjälptes med enkla och billiga insatser i hemmet istället för ett radikalt ingripande och ett livslångt trauma. Men det begriper inte den tidningsläsande allmänheten. Och ärligt talat tror jag inte att särskilt många socialsekreterare begriper det heller. Många socialsekreterare tycks mäta sina framgångar i hur mycket de "hjälper" barn, hjälper i bemärkelsen hur mycket insatser de administrerar. Lite insatser på ett tidigt stadium känns i det ljuset mindre imponerande en mycket insatser på ett sent stadium. Det finns förstås bra socialsekreterare också. Men min erfarenhet är att många resonerar ungefär på det viset.



Lyssna på dig själv och fråga dig varför du håller på och griper efter halmstrån. Är det så viktigt för dig att försvara bilden av socialtjänsten som de goda och föräldrarna som de onda?

Givetvis har inte föräldrarna skaffat pass till barnen för att luras bättre. Hade de velat lura någon bättre hade de kunnat börja med att inte påstå att barnen gick på en distansutbildning de inte gick på. Det är både mycket enklare att kontrollera och mycket mer relevant att kontrollera än huruvida barnen har pass eller inte. Och, nej, om man är Frtizl-typen som murar igen fönster och spärrar in barnen bakom stängsel (vilket vissa i tråden har påstått i någon sorts ambition att bräcka socialtjänstens redan ganska tillspetsade anklagelser) så lämnar man inte barnen vind för våg för att åka runt i världen och roa sig. Hade de gjort så hade barnen rymt för länge sen. Och det har de inte gjort. De har tvärtom krävt att få komma hem till sina föräldrar igen.



Ojojoj. Barn som blir underkända i skolan har alltså försumliga föräldrar och bör bli placerade på barnhem? Nu har jag visserligen läst en LVU-ansökan där socialtjänsten anklagade föräldern för att inte läsa tillräckligt mycket böcker för sitt barn (i ärlighetens namn ska sägas att det bara var en av många anklagelsepunkter och antagligen mest stod med som allmän svartmålning). Men risken är att det blir väldigt fullt på barnhemmen med sådana ambitioner. Om inte annat så för att många av våra nya svenskar inte är så väldigt bra på att ge sina barn rimliga utbildningar.



Nu spekulerar jag bara, men det skulle ju kunna bero på att föräldrarna inte har gjort något brottsligt och att socialtjänstens anklagelser är överdrifter och förvrängningar.

Märkligt. Som jag länkade till i går till 1177 Vårdguiden, där står att BVC-besök är frivilliga och kostnadsfria.

Jag finner denna kommentar oerhört intressant. Varför säger föräldrarna detta? Det är väldigt märkligt att säga att man har ett "fullgott samarbete" med socialtjänsten. Särskilt som man bevisligen inte har det.

Extra märkligt blir det om man betänker att mamman tidigare har sagt till Sydsvenskan: "Man överdriver och hittar på saker" (https://www.sydsvenskan.se/2019-06-0...ittar-pa-saker). Men det citatet kommer från Sydsvenskans initiala granskning och mamman gjorde alltså det uttalandet innan detta blivit ett mediadrev.

Att de har ändrat inställning och dragit ned sina mediakontakter till ett minimum skulle kunna tyda på att de skäms och vill dra sig undan offentligheten. Men det är i sådana fall ett väldigt konstigt val av kommentar att gömma sig bakom. Varför skulle man insistera på att samarbetet med socialtjänsten fungerar bra?

Jag kan egentligen bara komma på en rimlig förklaring till det här märkliga beteendet och det är att föräldrarna är livrädda. Och då menar jag inte livrädda för media utan livrädda för socialtjänsten. Jag misstänker starkt att när det här briserade i medierna så blev föräldrarna kontaktade av socialtjänsten som sa något i stil med att för barnens skull skulle de säga så lite som möjligt till media, det är till och med möjligt att socialtjänsten uttryckligen har gett dem den märkliga formuleringen att svara alla journalister med.

Jag har aldrig varit inblandad i något socialtjänstfall med så här mycket mediaexponering, så jag kan inte säga om den typen av hot som jag föreslår ovan brukar förekomma. Men socialtjänsten är generellt sett inte för fina för att hota folk. Det är svårt att bedöma hur vanligt det är, men det förekommer definitivt. Oftast handlar det om att man försöker tvinga föräldrarna till någon form av insats för barnet eller bara mer behjälplighet vid utredningen och hotet man för fram är vanligtvis kontaktbegränsningar eller snarare löftet om lättnader i desamma. Det är väl också det man kan tänka sig har hänt i det här fallet. Föräldrarna har fått veta att om de sköter kontakterna med media på ett bra sätt så visar det att de "tar sitt föräldraansvar" och då kan socialtjänsten, i sin stora godhet och mildhet, låta dem ha lite mer kontakt med sina barn.