Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

tja sover dåligt just nu tyvärr , har sådana perioder i bland i mitt liv
och va en hård vecka förra veckar med mycket jobb

ingen semester här ännu på ett tag

Är det ljusa sommarnätter som förstör sömnen? Fint av dig att du orkar jobba ändå. Ännu bättre om du klarar det utan sömnmedel och för mycket substanser. Kämpa på! Semestern kommer.

Svenska sommaren är så vacker, men man får resa utomlands ibland för att inte bli hemmablind och glömma hur fint det är här.

nej gillar sommarnätterna mycket , sömnen kommer i otakt för att jag pressar mej i bland med jobb och allt som måste göras , använder ytterst lite av de sömnmedlet jag har på recept , just nu går de dessutom inte att få tag på , på apoteket

jo jag har några veckor kvar till innan ledigheten , ska ut i naturen i år och tälta , fiska och bara njuta av tystheten i urskogen , längtar verkligen !!

Härligt! Jag avundas dig. Skulle också behöva lite avskildhet i naturen. Som förmodligen alla moderna storstadsbor.

jo jag njuter där bland mossa och stigar , att tillbringa ledighet där laddar upp mina inre batterier typ , försöker verkligen vara utan dator och mobil , en gräns på 1 time per kväll och bara några korta enstaka samtal per vecka med mobilen , stänger ner och bara är i lugnet

brukar dock fota en del på mina äventyr och antingen bara slappa på stället och om det blir enformigt till slut så ger jag mej ut på lite små äventyr jag tänkt igenom noga

just att leva helt utan tid , borde fler människor pröva på .

åka utomlands och ha en stressig semester i 2v där man måste hinna med precis allt , nja du är mer slut när du kommer hem än innan du åkte , ofta

Känner mig så ledsen ikväll efter en lååång dag. Jag vet inte riktigt exakt varför, men jag tänker väldigt mycket på hur mitt liv varit. Jag fick alltid ta sådant stort ansvar för att alla i min familj skulle må bra. Jag var yngst i syskonskaran, men fick ta hand om mina föräldrar och Storebrorsan så att dom skulle må bra. På bekostnad av att jag inte mådde bra, dvs. Det var mkt tungt. Tänker på allt det jag gjorde för att hålla ihop familjen. Jag har en klump i halsen nu, och tårarna strömmar nerför mina kinder. Kan inte hjälpa det...

*kramar om* Mmm det låter väldigt jobbigt, du ställde upp för alla hela tiden och var tvungen att växa upp innan din tid och fick inte vara barn och bekymmersfri och så kommer känslan "Jag tröstar alla men vem ska trösta mig?" Låter ensamt och som att du blev bortprioriterad och att du inte fick den kärlek/omtanke som du förtjänade ♥

Tack för stödet, jjujju ♥ Kram till dig. Du förstår.

Är alltid här om du vill prata ut! :* Det är normalt att man ibland får tillbaka dom här jobbiga känslorna från barndomen, och lika ont gör dom varenda gång också...det viktiga är att man pratar med någon för då känns det bättre när man känner att man delar med sig och någon förstår en. Sen ska man inte skuldbelägga sig själv heller, man väljer inte sin familj och heller inte sin barndom. Det viktigaste är att man bearbetar dessa känslorna och trauman så att ens liv blir mer harmoniskt för annars kommer dom här minnena komma tillbaka då och då till och från och dra ner en varje gång. Dock lättare sagt än gjort, helt sjukt hur sånt kan förstöra ens liv och sätta så djupa spår i en Tänk om man kunde trycka på en knapp och sudda ut sin barndom!

vet att du verkligen inte haft det lätt i livet , efter att ha läst din blogg rätt noga
chockad över att du tagit dej igenom livet levande , och samtidigt ser jag att det lyser en styrka över dej inte många andra har !!
ja hur går man vidare och ja hur glömmer man allt det fruktansvärda du fått utstå ??
har inget bra svar tyvärr

vad tror du själv skulle behövas för att kunna gå vidare ? jag ser två olika Cherrybeat när du skriver , den ena veckan en rätt glad tjej för att andra veckor vara fullständigt förtvivlad ?
jag har läst och blivit lurad i detta ett antal gånger , typ sett att nu är du på gång att må bättre , men
det visat sej vara , så fel

helt ärligt så har jag aldrig sett något värre än det du upplevt , och så klart det sätter enorma spår i själen för lång tid frammåt eller för resten av livet på dej .

som sagt , fokusera och fundera över vad som krävs , för att livet ska kunna vända till det bättre för dej , skriv en önskelista typ , för när orden står där synligt så är det lättare att se och fokusera på det viktigaste och det lättaste att ta tag i först


STOR tröstkram på dej mitt i bland alla tårar , du är ALDRIG ensam i detta

Sådana här berättelser imponerar stort, mitt i allvaret och sorgen. Har hört dom förr många gånger och det är vanligare än man tror att ansvaret läggs på en enda individ att axla en hel familjs konflikter och börda. Men att ta ansvar lönar sig i längden även om man var tvungen att bära det i en situation då man ännu inte var mogen, eller i fel roller. Din tid att vara lycklig kommer är jag övertygad om.

Gråt och sörj så länge du vill. Ge sen kärlek, värme och belöning till dig själv. Vilket i detta sammanhang betyder: sköt om dig själv och låt dig själv förtjäna att utveckla alla talanger du har - kreativa, intellektuella, sociala, praktiska? Undvik genvägar till belöning som förstör din hälsa och tänk långsiktigt och ta ett litet steg i taget varje dag.

Du kan bli din egen mamma/pappa/storebror/storasyster, om ingen var det till dig som ung, men om du fick ha den rollen själv.

Ta gärna hjälp av konstruktiv litteratur på vägen. Rekommenderar även här Johan Cullbergs böcker.

Körde all-in med en tjej , och jag la upp en stor hemlighet och allt hon bara hade behövt göra är lyssna på en låt.
Men hon vägrade, och jag försökte övertyga henne via sms och hon blev jättearg.
Någon dag efter ringer en av mina chefer och säger jag inte borde kontakta henne mera.
Jag friade till henne och spottade ut hemligheten samtidigt, så får jag inget jävla svar.
Risken är att bli av med jobbet , att bli av med allt runt omkring.

Har gått många dagar nu, och känner att det suger enormt mycket med livet.
Jag brukar vara enormt noga med kärlek, och jag har inte hållit på och sliskat mig.
Jag förklara bara att jag älskade hennes själ och ville dela något vackert.

Men istället så blir jag betraktad som en lögnare och dåre.

Jag förstår att de kommer att komma fram sanningen tillslut men min hälsa är fuckad nu.
Finns ingen att prata med och jag klarar liksom inte av att äta duscha eller sova just nu.

Jag är en vuxen man en riktig jävla krigare på 30 år som varit med om de värsta mardrömmar ni kan tänka er.
Ändå så har jag grävt upp mitt gosedjur ifrån förrådet.
OCh tittar på ett porträtt ifrån min katt som dog förra sommaren, vilket var min enda vän och min livslust förra året.
Jag hade krigat i 5 år för att få hit honom , sen fick han cancer och jag var tvungen avliva honom.
Jag hatar sommaren !
jag hatar att se andra glada och problemfria.
Men alla gånger jag försökt ta mitt liv så överlever jag.

Och jag ljuger aldrig, så jag berättar bara positiva saker för familj just nu för jag tror ändå de inte kan hjälpa mig.
Inte för jag gjort något olagligt men jag tror ändå någon lär ringa polisen och tvinga mig till psyket i vanlig ordning där jag måste spela "normal".

Så hur lägger lever man med dålig sömn och knappt mat.
Psyket har aldrig lyssnat på mig och de ger mig alltid samma skit som jag säger jag inte tål, och de slutar med rullstol och dräggel "varför sa du inte de!?" varje gång...
de kommer också fram att jag inte har ljugit men , ingen lyssnar.

Oskyldigt anklagad konstant.
Varför ha kvar lågan ?