Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Att vara mitt inne i en depression är en sak. Vilket jag kan leva med. Oftast.

Men den här totala oförståelsen från de tre (make, far och mor) som borde känna mig som bäst och ha viljan att hjälpa mig. Den skaver. Tär. Gör ont.

Dom fattar inte. Inte ett dugg.

Det spelar ingen roll vad jag säger. Eller förklarar. De har sin åsikt. (Alla har rätt till sin åsikt. Jag försöker omformulera mig.)

De lever i sin värld. Och tror att min värld fungerar likadant. De vägrar att inse att jag under en depression behöver hjälp med banala saker. De lyssnar inte. Bara antar. Tror gissar.

Bryr sig inte.

Jag ligger i min säng. Sprängande huvudvärk av att jag försöker kväva min gråt. För det spelar ju ingen roll. Ingen tröstar mig ändå.

Jag kände samma symptom i högstadiet men även i gymnasiet. Jag är "lagd åt" utmattning verkar det som, dessutom stresskänslig.

Nu ska jag gå på en 70-timmarsvecka med jobb och 150 timmar minus på sömnkontot. Barn ska tas om hand. Det ska tränas. Det ska lagas mat. Det ska eventuellt liggas (antagligen inte). Sätter på autopilot och bestiger berget.

Någon som är lika taggad som mig på nästa vecka? 🙂

Hål, tomhet, sorg. Jag har inget kvar att hoppas på. Framtiden är mörk. Jag har gett upp, slutat hoppas på att något kan bli bra igen. 8 år och inget annat händer mig än olika former av elände. Jag orkar inte låtsas längre, men ingen bryr sig ändå. De låtsas som ingenting förståss, det är inte möjligt att det inte syns att det inte är bra även om jag ljuger och säger att det är så.

Ser ingen riktig lösning på mina problem. Det finns ingen som vill veta av mig. Alla andra finner kärlek på något sätt, men mig går det inte att tycka om. Jag är varken ful eller otrevlig, men dock för tillbakadragen, speciellt dagar som dessa då allt känns som skit. Hur mycket jag än försöker så duger jag inte. Jag är övertygad om att det är något fel på mig, kanske har jag någon diagnos, men även sådana människor blir älskade. Det är som att det vilar en förbannelse över mig.

Även om jag återkommer till tankar om självmord så är det inget jag kan göra, även om jag gått så djupt in i tanken att jag vet hur jag skulle vilja göra. Livet ger mig ändå ingenting annat än lidande, ingen som lyssnar, ingen som bryr sig egentligen.

Hade jag inte blivit så vansinnigt dålig av alkohol så hade jag druckit mycket och ofta. Bara suttit framför datorn och lyssnat på musik och skrivit dikter i min ensamhet, så berusad att jag knappt vet vad jag skriver längre. Tanken på att leva så, trots att det bara är misär, är en tröst. Inget annat fungerar ju ändå?

Känner mig rätt ofta ganska så jävla pissed off på mig själv och nu är just sådan stund. Det handlar om livsval och beslut, som jag aldrig kommer kunna förlåta mig själv för. Livet tog en dramatisk vändning när jag gick med på att låta mig medicineras. Sedan dess är allt mycket sämre. Hade jag bara vetat hur sjuk jag skulle bli efter hand, så hade jag aldrig ha gått med på det...

Känns som jag lever och dör varje dag. Men jag blev trots allt medelålders och det är ju inte alla som blir det. Har bränt alla broar och gissar att jag är ökänd, så man kan ju undra vad det spelar förr roll att gräva en ännu djupare grav med provocerande inlägg här. Måttligt provocerande.

Jag satt i rummet och läste och läste och läste. Jag försökte bara förstå livet. Från alla vinklar. Samtidigt i rummet bredvid satt dom andra och ljög för varandra om hur bra dom hade det. Dom ljög fortfarande om hur lyckliga dom var. Jag tyckte synd om dom. Hur kan dom ha fastnat där? Varför kom dom aldrig längre?

Hej!

Ytterligare en natt med ångest!

Jag har troligtvis levt med en depression sedan tidiga tonåren utan att inse det.
Men det har blivit mer och mer tydligen både hos mig själv och att andra märker det. Är nu 30 år gammal.

Jag har tidigare gjort trådar ang mina sociala problem och min brist på umgänge. Det har ännu inte löst sig och jag har på något sätt intalat mig själv att det är rotten till all ångest men ju mer tiden går desto mer säker blir jag det hade inte förändrat något.

Jag känner en sån fruktansvärd brist på mening, vrf ska man fortsätta kämpa egentligen? Vad är det att kämpa för? Ja jag har barn och föräldrar som älskar mig... men hur länge orkar man leva enbart för andras skull? Sure man kan skaffa sig vänner, ett roligare jobb m.m, eller börja gå på medicin men till vilken nytta i slut ändan?

Jag är egentligen inte självmordsbenägen tror jag, sure jag funderar på hur skönt det hade varit att bara slippa allt dagligen, men jag är en fegis, jag har ännu inte kommit på en metod jag vågar, och jag har noll vetskap hur man skaffar droger eller vapen.

Men till min fråga, vart får folk sitt syfte ifrån?
Jag vill verkligen inte skada mina barn eller föräldrar men hur länge orkar man fortsätta kämpa trotts att man förlorat sin engagemang för precis allt... allt jag gör just nu är bara för att få tiden att gå.

Mvh
Butterbot

Vad sägs om att åtminstone öppna en filosofibok innan du ger dig ut på djupare existensiella vatten?

Människan är inte någonting från början, vi saknar syfte. Vi människor är alltså inte skapta för någonting, vi bara existerar. Först måste vi leva, existera, innan vi kan få en definition, en essens. Detta är centralt i existentialismen, och formulerades av Sartre som ”existensen föregår essensen” för typ åttio år sedan.

Fortsätt lida och kämpa med ditt uppenbarligen suboptimala och ineffektiva tankesätt och livsstil tills du inte orkar längre så kommer du att komma till en punkt där du blir tvungen att göra drastiska åtgärder för att förändra ditt liv, sen om detta resulterar destruktiva eller konstruktiva resultat för dig och din familj återstår att se.

Det handlar bara om tid.

Det här är en mycket rimligt fråga i kontexten också som jag skulle vilja ställa ytterligare en fråga till.

TS: Har du funderat på om du helt enkelt är för okunnig att lyckas erhålla ett svar på vad ditt syfte är i livet?

Jag frågar inte om du är inkapabel för det, utan bara om du i dagsläget inte besitter kunskapen och visdomen att göra det.

Roten till dina problem skulle, snarare än "sociala problem och min brist på umgänge", kunna vara en nedärvd benägenhet till depressivitet och/eller ett trauma i barndom/ungdom som utlöst en depression - som sedan övergått i återkommande depressioner och nu befästs i s.k. dystymi.

Depressionstillstånd skapar hopplöshetskänslor, meningslöshetskänslor och gör att man drar sig undan sociala kontakter på det ena eller andra viset. Det är alltså inte du, din kärna, som gör sig påmind när du känner brist på mening, syfte och engagemang , det är ditt depressionstillstånd.

Du behöver komma under behandling så att livet kan börja kännas lättare och mer meningsfullt. Prata med en läkare om hur du har det och hur långvariga dina problem har varit. Du behöver verkligen bryta dina mönster och påbörja något nytt för din och för dina barns skull.

Du är värd att slippa ha det som du har det - du har haft det svårt länge nu.