Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Jag ger upp jag har insett att jag är trasig och inte går att laga. Dessa panikattacker har förstört mitt liv och jag orkar inte mer nu. Hela mitt liv har varit en orolig period men hanterbart. Dom senaste åren har varit ett helvete med dessa attacker jag kan för fan inte ens gå och handla längre knappt lämna huset. Jag är en ung man, jag var på väg ut i livet sen brast det. Jag har ingenting som känns värt att leva för med dessa attacker, jag vill fan inte. Jag känner sådan skam över min situation. Men viss stolthet känner jag, jag har fan kämpat och det ska inte personer som tror att ångest är påhittade eller bara att strunta i få ta ifrån mig men jag har nu kommit till insikten att jag inte går att laga.


Jag har inte druckit på över ett år men nu vill jag fan ta en öl och försvinna.

Sent svar, går inte in här så mycket. Tack för era fina ord och för att ni bryr er! <3

Känner mig död. Jag saknar motivation och vet inte vad jag ska göra. Det är som om man ska veta vem man är och vad man vill. Kanske är jag bara indoktrinerad i en livsåskådning som inte fungerar som planering. Känner mig så värdelös. Vill jag ens ha ett värde? Vill jag ens leva? Absolut. Jag hoppas jag kommer på vad jag kan göra.

Utbränd av mitt eget tänkande... Jag vill fortsätta, men jag orkar inte; Vill inte vila, men måste. :l

Vill jag ändra mig själv? Vill jag vara fri? Är jag låst? Vad vill jag? Bla bla bla...

Nostalgi är som en tidsmaskin för att gå tillbaka och upprepa det man genom gått igenom. Till vilken nytta ska man göra det då?

Vart är jag på väg egentligen? Jag har ingen koll på någonting; känns det som, men det är fel.

Att söka nya upplevelser lockar inte mig, vad har det för värde liksom? Allt prat om vad man gjort kan man hålla för sig själv. Inte heller behöver man prata om det som kommer, det spelar ingen roll. Vad som egentligen pågår kan man inte få en hel uppfattning av, det blir bara en skev avbildning.

Har jag en identitet? Behöver jag en identitet? Identiteter verkar vara någon slag statuslek. Jag är en homo sapiens sapiens, förmodligen. Och så slutar den berättelsen.

Hur mår jag? Nja, jag vet inte riktigt.

Det är något fel på en person som jobbar här på behandlingshemmet. Vet inte hur jag ska skydda mig från personen den sista tiden jag är kvar. Han är ute efter mig för att han vet att jag ska bli utskriven.

Saker han har gjort är att bråka med mig innan ett vårdbesök under abstinens och lämnat mig på sjukhuset långt bort från behandlingshemmet så jag stack och knarkade. Höll på att OD. Han ringde typ personalen och pratade skit om mig den dagen.

Jag började neka medicin från honom efter en händelse där min puls gick i taket efter ha fått den från honom. Misstänkte att han hade bytt ut innehållet i mina kapslar mot random ämne för att jag tänkte åka därifrån den dagen. Personalen här lägger på mat åt oss och han har alltid förberett min tallrik i förväg och då jag är allergisk så vet jag inte om han drogar mig med allergenen. En gång hade jag på mig kläder som jag hade när jag kom ut från avgiftningen och de la han märke till och sa "det där hade du på dig när vi sågs första gången, kommer du ihåg det??" Sen flinade han barnsligt/flirtigt.

Nu när han vet att jag ska åka hem snart så beter han sig högljutt och nästan aggressivt. Pratar högt och är på mig typ säger till mig för småsaker. Fett skumt. Vet vad deras jobbschema sitter så ska fota det och försöka planera mitt medicinerande sista tiden och undvika maten när han är där. För nu är jag trött på att andra gör så här mot mig.

Och nej jag är inte schizofren. Den här personalen är besatt och ond. Frågan är om han planerar något? Jag kan känna på mig när riktigt dåliga saker är på väg att hända i förväg. Blir som orolig och på helspänn. Någon trodde jag var tjacknojig i en tråd rörande min partner och jag hade rätt där med. Bad things inträffade. Riktigt hemska grejer. Nu har jag samma känsla fast intensivare och jag måste gardera mig mot det här. Förebygga sjuka människors illdåd liksom.

Säger det med kärlek, du är paranoid som satan. Lås in dig ett tag till.

Jag önskar jag levde i ett land där alla kvinnor var fula. Nu blir jag bara frustrerad av att se snygga tjejer jag inte har en chans på.

Jag kämpar verkligen men fy fan vad trött jag är. Känner mig verkligen som den borderlinehora jag är.
Klarar inte längre av min ensamhet, ringer min pappa säkert fem gånger om dagen och misstänker att han tröttnat på mig.

Samtidigt har jag äntligen nått mål i livet. Jag har egen lya, jag jobbar 80% och älskar det.
Jag har efter 15 år blivit av med min ätstörning.
Jag vill verkligen fortsätta leva och utvecklas men jag ser ju till att leva på gränsen hela tiden.

ECT har hjälpt mig och det är typ det jag ser fram emot om veckorna för jag älskar att bli sövd.
Psykiatrin suckar djupt åt mig, eftersom jag återkommer efter diverse suicidförsök som jag inte längre vet om dom är på allvar eller om det bara blivit en dålig vana.
Psykiatrin vet inte vad dom ska göra längre.

Depressionen gör att mitt hem är satans sunkigt.
Sömnen är nästan obefintlig och det ihop med konstant ångest är det som knäcker mig.

Någonstans är livet ändå härligt emellanåt oh jag vill bara bryta suicidala beteenden men orkar inte.
HATAR borderline. Speciellt eftersom det gör att jag inte klarar ensamheten.
Så jag mår piss och däremellan rätt bra.

Idag är en sån dag då det känns som att jag är en robot. Som ska ta hand om andra och finnas till för andra 24/7. Blir så trött av det, såklart. Försöker hitta små tillfällen för återhämtning och det har jag blivit ganska bra på. Men idag är det tungt ändå.

När man fyller år eller har en likvärdigt stor återkommande händelse, och ingen annan än de man berättar det för i person, samt ens syskon gratulerar en, är man då ensam? Känner mig lite ensam. Men det är syftet antar jag.
Men haft sex senaste året, ett betalt jobb, två riktiga utbildningar under bältet, hobby som är utbredd i landet. Av 1100 0000 personer så känner jag inte besvarad samhörighet med mer än en handfull. Men det är nog normalt. Det som skaver är att man saknar ett socialt skyddsnät utanför jobbet.

Skulle kunna gå med i organisationer jag är småintresserad i, men det skulle vara ett beslut grundat på desperation snarare än ideell orsak. Då är ABF-kurser lämpligare. Och vad finns det för ABF kurs som attraherar medelålders människor med någorlunda normal livsföring? Kanske språkkurser.

Det känns som att du kanske känner dig lite ensam. Att du saknar iaf någon relation i ditt liv? Hoppas du hittar någon fin vän snart, det tror jag <3