Ibland undrar jag verkligen varför jag är vän eller fortsätter vara vän med vissa personer? Orkar verkligen inte med personer som inte förstår. Man ska måsta lägga massa jävla energi på att försöka förklara något och personen kommer ändå inte att fatta. Det märks så väl på personens sätt att uttrycka sig att det är som att det inte går in vad man säger. Antingen att personen inte lyssnar eller bara utgår från sig själv och inte kan förstå att andra personer funkar eller tänker annorlunda och då tar deras tänkande liksom slut. De försöker inte lyssna eller vara ett stöd fastän de inte håller med eller ser saker på samma sätt. Gud vad jag inte orkar med det...
Det är sånt här som gör att jag många gånger bara vill avsluta livet för jag orkar inte med ensamheten. Alltså den riktiga känslan av att ingen fattar vad jag menar eller vad jag känner så jag slutar berätta och prata med folk. Spelar ingen roll att jag omger mig med 50 personer om ändå ingen kan förstå det jag säger eller vem och hur jag är som person. Jag håller uppe den där fasaden inför alla för att det är så mycket lättare än att ödsla tid på att förklara för personer som aldrig kommer förstå. För ödsla tid... det är exakt vad man gör om man försöker förklara för dem hur man känner eller tänker. Försöker förklara det man går igenom och ingen fattar eller förminskar ens problem så man ångrar att man ens öppnade munnen och sa något ifrån första början. Man valde att öppna upp sig för någon för att kunna häva ur sig sin ångest och lätta på trycket och istället känner man desto mer ångest när man öppnat upp sig och personen inte förstått något alls och fått en att slösa energi på att förklara och att sen bara känna sig ångestfylld för att man ens sa något från första början.
Nä hålla tyst är det bästa. Ensam är bättre och starkare än att prata med andra. Jag kan vara mitt eget stöd, min egen styrka, min egen klippa att hålla fast i.
Det är sånt här som gör att jag många gånger bara vill avsluta livet för jag orkar inte med ensamheten. Alltså den riktiga känslan av att ingen fattar vad jag menar eller vad jag känner så jag slutar berätta och prata med folk. Spelar ingen roll att jag omger mig med 50 personer om ändå ingen kan förstå det jag säger eller vem och hur jag är som person. Jag håller uppe den där fasaden inför alla för att det är så mycket lättare än att ödsla tid på att förklara för personer som aldrig kommer förstå. För ödsla tid... det är exakt vad man gör om man försöker förklara för dem hur man känner eller tänker. Försöker förklara det man går igenom och ingen fattar eller förminskar ens problem så man ångrar att man ens öppnade munnen och sa något ifrån första början. Man valde att öppna upp sig för någon för att kunna häva ur sig sin ångest och lätta på trycket och istället känner man desto mer ångest när man öppnat upp sig och personen inte förstått något alls och fått en att slösa energi på att förklara och att sen bara känna sig ångestfylld för att man ens sa något från första början.
Nä hålla tyst är det bästa. Ensam är bättre och starkare än att prata med andra. Jag kan vara mitt eget stöd, min egen styrka, min egen klippa att hålla fast i.
som en långsam krasch blir det sämre och sämre. Snart ska jag sjukskriva mig på jobbet i alla fall eftersom jag inte kan jobba längre 
