Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Mitt liv är mer utav en parodi än ett helvete. Jag har bara glidit igenom allt. Jag behöver hjälp. Hjälp med att sluta sitta som en jävla padda framför en datorskärm och nojja över skit jag ändå inte kan påverka och bara mår bättra av att inte lägga mig i.

Det är det som får mig att må lite extra piss. Det är det som får mig att hata mig själv lite extra. Att jag inte kunda hålla tyst. Att jag var så neurotiskt tvungen att regga ett konto här och börja häva ur mig en massa galla och framstå som en total galning.

Jag måste koppla bort. Jag måste försvinna. Jag måste rannsaka mig själv och komma fram till vad jag egentligen vill med mitt liv. Och lämna denna cirkus bakom mig.

Jag vill mig själv och andra väl i slutändan. Jag vill inte vara bitter. Jag vill ut ur detta träsk. Jag vill inte fortsätta sjunka.

Lägger ner alldeles för mycket tid på telefon, youtube, forum, ja användning utav telefonen generellt. Är trött hela tiden, troligtvis pga mitt telefonberoende och att överbelasta hjärnan med information. Tränar och promenerar men detta tar max 2-3 timmar, resterande tid vet jag inte vad jag ska göra och det är här telefonen får så mycket fokus. Det stressar mig och jag mår uppenbarligen inte bra men det är så fruktansvärt svårt att bryta.

Har startat med att avstå telefonen första timmen jag vaknat, äter frukost i lugn och ro och därefter kommer träningen, men alla andra timmar har jag så jävla svårt att fylla....

Undrar många gånger om mitt tillstånd är medfött. Känner inget sug inför livet, är konstant trött och gör så lite som möjligt, jag gör endast det mest nödvändiga men där finns ingen substans bakom det. I unga år satt jag bara vid datorn men fullkomligt älskade det, något annat av intresse hade jag aldrig, sedan gymnasiet däremot så är inte ens datorn ett intresse för mig.

Börjar och slutar konstant med styrketräning. Känner mig som en bluff, vad är det för mening känner jag många gånger om mitt liv i övrigt är ointressant. Tänker många gånger att träningen kanske skulle öppna upp en ny dörr, typ utbildning eller så, men allting upphör att verka intressant även om det inledningsvis kan kännas bra. Pendlar alltså ständigt mellan ett läge där det mesta känns meningslöst, till att ett litet tag känna att livet är fullt med möjligheter. Dessvärre är det första stsdiet i majoritet till hur jag känner.

Jag bara existerar. Dagarna bara flyter förbi, går till ett jobb jag ogillar och under min lediga tid så gör jag ingenting med allting. Bollen ligger bara hos mig men det är ett mönster från barndomen. Kanske var min uppväxt för enkel? Troligtvis. Fick vad jag ville och behövde aldrig kämpa för något, lära mig något. Fått höra att det är bara för att om ingen gjorde det åt mig skulle det bli ogjort då jag helt enkelt inte brydde mig att ägna något uppmärksamhet åt det än datorn..

Jag är klar nu. Jag är färdig. Jag har sagt mer än jag behöver säga.

Jag ska ändå ge mig fan på att jag mår bättre om minst ett år och att ni aldrig mer kommer att behöva höra något från mig. Om jag lyckas hålla mig undan helt och hållet från flashback hädanefter så innebär det att jag fått ett bättre liv och tillvaro. Hade jag mått bra skulle jag aldrig börjat skriva här.

Nu vill jag må bra. Nu vilja sluta sjunka.

Sitter ensam i en jävla livskris. Skuldsatt upp över öronen pga spelproblematik samtidigt som jag är mitt i en ofrivillig skillsmässoprocess. Varje dag är en jävla kamp där jag verkligen känner att jag måste släppa och dra mig igenom varje moment av dagen. Går på tunga mediciner och avskyr att vara i närheten av min fru. Vi har två små barn tillsammans, det är därför jag fortfarande kämpar, men jag verkligen h a t a r att vara i hennes närhet. Det här har hållt på sedan i november -20 och vi bor fortfarande under samma tak, vilket dock kommer ändras tom förste juni då jag flyttar.

Vi hade ett drömliv i ett drömhus men jag var naturligtvis tvungen att fucka upp det. Jag har sedan kollapsen i november varit aktiv i diverse hjälpgrupper (spel) och alla de som jag pratat med har haft partners som förlåtit och stöttat. Men inte min fru inte. Hon avfärdar min kärlek och ånger med en iskall kyla och visar väldigt tydligt hur hon föraktar mig. Det i sin tur tolkar jag sedemera som att hon bara behövde en ursäkt för att bryta upp. Jag är helt med på att jag gjort någonting som verkligen har skadat tilliten mellan oss, men hennes sätt att bara kapa oss är oförståeligt deffenitivt.

Jag har nu kommit fram till, att om jag överlever detta, så ska jag aldrig mer ha med kvinnor att göra. Äktenskap är prostitution som Strindberg sa. Om jag överlever detta, ska jag på sin höjd ha med escortflickor att göra men tbh, jag onanerar inte ens längre. De säger att hjältar dväljs i gyttjan men livet är fanimig tungtrampat nu.

Har förstört så jävla mycket, slagits mot andra för att sedan slåss mot mig själv. Hela tiden raserat inombords och utåt, kämpat, rest mig, för att sedan slå ner mig själv igen.

Har nu kontaktat en psykodynamisk på privat bekostnad för det är vad jag har läst är lösningen på min diagnos NPD. Ganska roligt men det är enda fallet då den skitterapin ska vara befogad.

Ska bli en bättre person nu, gör det endast för mig själv men funkar terapein kommer jag ju även göra det för andra när jag är i slutet/helt klar? Fattar ni vad jag menar? Klarar fan inte ens av ett mothugg på nätet, då måste jag börja tjafsa direkt.

Glald påsk på er.

Allt känns så hopplöst. Min stora dröm sedan tonåren har varit att bli läkare. Specialiserad dvs, är rädd för att outea mig själv. Men nu flera år sedan min gymnasieexamen fattas fortfarande betyg. Distans gör det inte bättre och jag hoppar in och av på högintensiva kurser i hopp om att ta igen det jag behöver. 1-3 poäng från godkänt? Gå om hela kursen. Tillbaka på ruta ett igen.
Känns som att min dröm aldrig kommer gå i uppfyllelse. Avsaknar motivation. Känns som att jag gör allt fel. Känns heller inte som att jag kan prata med min partner om det heller. Hon är normal i skallen, inga som helst psykiatriska diagnoser eller problem. Så känner mig bara mer och mer misslyckad när hon knappt kan relatera för att för henne är det bara att sitta ner och plugga nonstop i 6 timmar utan att tappa fokus. Hon ser mig väl bara som lat även fast jag bara avsaknar fokuset. Hela mitt liv har jag fått höra att "jag vet att du är intelligent egentligen men du har problem med att behålla uppmärksamheten".
Är väl å andra sidan bara henne jag har i mitt liv just nu. Har ett gäng men alla håller på att förstöra sig själva genom diverse substanser. Är så trött på det. Jag dricker inte men så fort jag umgås med gänget så vet jag inte vart gränsen mellan stupfull och nykter är. Slutar bara upp med att jag ringer några bekanta och svamlar på om en massa och sedan vaknar upp med en grov ångest. Vet att jag borde släppa de vid det här laget men känner mig så ensam. Vem har jag om inte de? Om min partner dumpar mig har jag ingen. Hur skaffar man ens vänner när man har ångest i sociala sammanhang?
Känns som att jag lever livet fel och jag vet inte vad jag ska göra åt det. Vill börja träna igen men har för mycket ångest för att våga mig ut. Katastroftankar. Vill också ta itu med mina gamla trauman som än idag påverkar mig men när jag vågar inte. Är rädd för att jag är för skör eller att det någon dag kommer "gå över av sig själv". Helst av allt vill jag inte minnas. Så istället sitter jag där och svävar med fingret över "sök hjälp här". Ett fåtal gånger har jag fyllt i formuläret men så fort jag ska trycka på skicka tar det emot. Jag vill inte gå igenom allt igen. Vill inte. Kan inte.
Borde bara ge upp, ta ett deppigt jobb på mcdonalds. Eller skita i allt, börja skriva. Kanske ansöka till konstfuck och bli nån misslyckad konstnär eller bildlärare åt några gnälliga ungar. Vill leva men vill inte vara i platsen där jag är just nu.

läkare blir du inte det kan du fettglömma, då skulle du ha märkt av det redan nu! Var realist ta första bästa jobb.

Just nu känner jag sådant avgrundsdjupt jävla irritation och jag hatar! Människor säger att man ska vara snäll och inte hata men det är fel. Hat är bra. Gör någon mig irriterad vilket kan vara allt eller inget vill jag se den DÖD, liggandes med näsan under jorden. Hatad av mig.

HATA mer människor!

JAHA.

Så har ormen vaknat i min ryggrad igen. Jag tycker att Miss Kundalini kan ta sin shaktienergi och åka hem till Indien istället och låta mig vara ifred.

Luta dig tillbaka och njut av resan!

Vid svår nöd använd mantrat ”ångerst, ångesrt, min frivillighetsdel..”

Jag mår ganska dåligt men på utsidan försöker jag visa att jag mår bra . Livet är fan inte lätt att leva när allt bara är en jävla tristess. Jag känner alltid att jag vill ha så mycket mer än vad mitt liv är. Jag är med andra ord en jävla bortskämd snorunge. faaaaaan

Lite halv-deppig och hikikomori-g just nu. Har knappt lämnat huset och sitter mest och grubblar på sådant som jag gjort förr, misstag som jag gjort och sånt. Författade nyss ett meddelande till en f.d kompis på FB - kanske h*n kan förlåta min dumhet. Även om det var runt 7 år sedan som "det där" faktiskt hände...