Nya Lätta på trycket-tråden! (Läs riktlinjerna i trådstarten)

Har kommit på mig själv TVÅ gånger idag med att tänka i gamla knäpp-knäppa hjulspår. Skärp dig. Allt under kontroll!

Jag tänkte idag på denna onda cirkel som vi hamnat i, vi som är skadade emotionellt.

Under de senaste månaderna har jag sett männsikor se mig som en vän, lita på mig, utveckla känslor för mig och sedan blivit jäkla besvikna.

Det finns en kille som går runt och blir vänner och blir partners och älskare med flertalet tjejer och kvinnor gång på gång på gång och gör dem alla ont. Han skadade mig emotionellt så mycket och jag för detta vidare utan att jag har nåt sånt avsikt. Jag är bara totalt opålitlig. Ja och det finns en anledning till det. Jag är så sårad att jag inte tror på riktiga relationer längre. Det är vad detta förhållande gjorde med mig. Jag är inte bitter på män eller sånt. Jag pratar om mina relationer till både kvinnor och män. Vänskap och annat. Jag är så rädd efter det senaste förhpllandet så jag drar mig undan så fort jag ser att det förväntas något av mig.
Jag är så ledsen för att jag sårade dem som jag sårade. Det var inte meningen.

Han sade att han dras till trasiga människor, men gjorde mig sönder istället och sade sedan att jag var trasig redan innan. Nej, inte sådär trasig. Nej.

Men ingen vill nog vara den som gör andra sönder. Det vill inte jag i alla fall. Det är som att man för smärtan vidare från människa till människa.

Även när jag såg en annan kvinnas fina ord till honom, även om det gjorde ont och jag var svartsjuk. Även då tänkte jag... men stackars kvinna. För jag vet ju hur han är.
En till som ger så mycket av sig själv och förr eller senare får ta över smärtan han bär på och bära den som sin egen. Det finns inget romantiskt i det i slutändan. Det finns bara smärta och ånger.

jag är man , efter sista förhållandet så finns ingen tillit kvar och jag blockar mina egna känslor totalt
jag har en kvinna /vän nu som jagat mej i ett par år minst , vistat tydligt intresse så många ggr
men jag drar mej undan i min egen ensamhet , för jag litar inte på någon längre , vet att alla inte är
falska , men min tillit är rejält skadad och vet inte hur jag ska få tillbaka den ?
letar inte heller efter någon att dela livet med
fast jag helst önskar det

nej livserfarenheter kan ställa till det rejält på många sätt

När som helst kommer skilsmässopapprena på brevlådan. Det känns okej. Det är bara papper. Ringen ligger i lådan i nattygsbordet. Det är bara en ring. Ett litet stycke metall. Finns inget magiskt med papper och metall. Båda kan smältas ner och användas till vad som helst. Fluffet och skimret sitter inte i sakerna, de sitter i hjärnan.

Min stackars lilla hjärna. Den gör så gott den kan. Knastrar med sina synapser och bubblar med sina signalsubstanser. Kopplar samman det ena minnesfragmentet med det andra och skuttar över glömskans djupa, svarta avgrunder likt ett skrämt litet lamm. Så mycket som gick förlorat där på sjukhusbritsen, i elektrodernas spindelnät. Dagar, veckor, månader. Hela sommaren och hösten. Poff, borta.

"När hjärnan utsätts för svår stress fungerar inte de delar som registrerar minnen", förklarade en läkare för mig häromdagen. "Det som elchockerna tog bort går inte att få tillbaka, för det fanns inte där från början."

Jag undrar varför hjärnan ändå bestämde sig för att spara vissa saker och inte andra. Som den där fastkedjade tändaren på balkongen. Jag minns den så tydligt, kan känna rosten under fingertopparna när jag blundar. Varför är den där tändaren så mycket viktigare än bröllopsnatten? Varför?

Oj låter spännande vad har du varit med om egentligen?

Psykos. Och en hel del annat.

Obesvarad kärlek är verkligen jobbigt.

falsk kärlek är värre

Du verkar vilja prata.. PM:a om du vill

Det löser sig hoppas jag

Fyfan sitter här och drivs till vansinne av mig själv och omvärlden. Vi tycks vara så in i helvete korkade, naiva och fundamentalt defekta. Hur bra en människa än är går det inte att komma undan det faktum att vi är ena jävla djur. Högst effektiva djur men ändå jävla djur med dess tillkortakommanden. Det är dock inte detta som stör mig. Det som stör mig är alla jävla as som inte ser det. Dom köper inte resonemang som är helt logiska men säljer sig själva som en hund på en kinesisk jävla äcklig coronamarknad. Det värsta är väl att dom säljer mig på köpet för dom har mig i en bur. Inte bra dagar dessa dagar. Människa, djur, människa, djur. Börjar man nalla på den är det nog dags för en låååång tupplur.

Missade att ta min tablett igår och kom ihåg hur mycket skit allt har varit. Tillbaka in i mitt konstruerade välmående igen, för alltid misslyckad