Citat:
Ursprungligen postat av
frange
Framhjulsdrift var krångligare att konstruera - de mer gammaldags konstruktionerna med motor - låda - kardan - bakaxel än enklare och mer lättskött. Det tog ett bra tag innan man lyckades få någorlunda väl fungerande framhjulsdrivna bilar just på grund av att växellådan blir mindre och mer komplicerad.
Sedan, tittar man på gamla amerikanska bilar som har 5-8 liter stora motorer - så tar även lådan en hel del plats och att då ha en stor djävla kluns till låda fram där du redan har en motor stor som en mopedbil dessutom - så får du massiv vikt och mer eller mindre halva bilen framtill består av motor och låda - och samtidigt väldigt liten tyngd (passagerare och ev last) som vikt över bakhjulen. Det gör vare sig under för komfort eller väghållning - i synnerhet inte nbär det är halt eller blött.
Det först på senare år (70/80-talet och framåt) som man (japanerna, antar jag) började få tillräckligt storleksmässigt hanterbara och väl fungerande "paket" med motor och låda tillräckligt kompakta för att ligga under huven på en normalstor bil.
Den första kompakta framhjulsdriften satt ju i hundkojan 1959, på 60 och 70-talet kom ju en hel del europeiska märken med lite varierande varianter av framhjulsdrift, dvs. när japanerna fortfarande körde bakhjulsdrivet även i småbilarna (undantag finns ju förstås). En klassisk bil är förstås Golf, där nästan samma motor/växellåds konfiguration följde med i ca 20 år. 1974-1992 Golf 1 och 2. Eller Ford Fiesta samma sak från 1976 och fram tills stötstångsmotorn försvann var det ungefär samma drivlina.
Framförallt är det förstås kompaktheten i drivlinepaketet som gör att biltillverkarna vill ha det, mindre bil, stora innerutrymmen, men även säkerheten gör ju att framhjulsdrift är bättre på många sätt, både den passiva och den aktiva säkerheten. Det som kan bli lidande är ju körglädjen, den som kört en gammal Audi vet vad jag menar, men å andra sidan ... En standard-Volvo från 80-talet kasar ju precis lika mycket på framhjulen när man svänger den.