Citat:
Ursprungligen postat av
notknapparen
Ja, mycket märklig men sann observation du gör.
Det skulle ju kunna kallas inbillningssjuka. Och det är väl det det är, precis som med vilket beroende som helst.
SD står med en fot på varje klippavsats, med avgrunden under sig. Klyftan vidgas.
Han kunde när som helst hopat till den ena sidan, men valde att stå kvar.
Lena kunde också hoppat tillbaka till sin egne sida, men valde att hoppa på "fel" sida. Hon försökte hopa tillbaka, men åh, för sent.
Hon hamnade i stupet...
För utomstående känns nästan lösningen på "problemet" löjligt enkel.
Det är så svårt att förstå hur de kunde hamna i den konstiga och farliga situationen.
Jag klamrar mig fast i den forskning som finns för att "inte bli galen".
Det känns så fruktansvärt meningslöst allt med detta mord.
Ja det är enkelt, men bedrägligheten ligger förstås på lur. Båda har inbillat sig att SD har värde (eller inte värde) utanför eller oberoende av kontexterna för hans ”mandat”. Det är förstås hybris.
Man kan sen förstås inte kräva lydnad av en part som ska anses som ett vägande alternativ.
Möjligen måste man tillräkna dem båda att de trots allt nånstans först har vägt in sina barn och sina jobb, och först därefter synes välja. Men fan tro’t. Båda känns rätt långt från realism även där.