Hur märker ni att en person har Aspergers syndrom?

Det "roliga" med människan är att denne är extremt ljud- och luktkänslig men verkar totalt omedveten om sin egen ljudnivå. Råkar någon prata för högt så blir den i princip tillsagd att hålla käften (inte ordagrannt men innebörden). Lägger sig i andras konversationer, märker ord och rättar folk som inte råkar ha samma åsikt som passar dennes otroligt snäva världsbild.

Jag är ju själv Aspergare så jag får väl medge att jag kan känna igen mig i vissa sätt att tänka. Skillnaden är att jag har filter.

Hade jag stannat i utvecklingen när jag var innan puberteten, inte lärt mig saker som ett barn borde klara av hade jag nog varit något liknande.

Ursäkta att jag kräks ur mig frustration här men ibland måste man ventilera känns det som.

Känner 2 personer med aspergers/autism, den ena kommer jag bra överens med då vi har gemensamma intressen, den andra är helt outhärdlig och fruktansvärt tråkig och monoton så det är väldigt olika från person till person. Generellt sett har jag svårt för personer med autism men det finns undantag.

Jesus var väl bara en jävla judeneger som misslyckades med upproret och blev avrättad av romarna?

Jag har själv varit en sån som du beskriver, en autist utan noll koll på andemeningen i skämt och vad som är meningen att vara det roliga, oftast var det detaljerna i skämtet som jag dissekerade och punchlinen gick mig allt som oftast förbi. Mina kamrater i gymnasiet ruttnade totalt på mig flera gånger då simpla skämt kunde flyga mig totalt över huvudet. Men, jag gav mig fan på att försöka lösa gåtan med humorn och så här 15 år senare så är mitt gamla beteende som helt bortblåst, och blivit själv en person som kan dra spontana oneliners och dylikt som får samma folk att skratta som förut bara suckade åt mig.

Så, kontentan är att det går att ändra sig, det är dock avgörande hur pass villig man är att förändra sig och hur mycket tid man är beredd att ägna sig åt det. Den gnagde i mig förut att de andra förstod något (humor dvs) som inte jag gjorde, vilket förstärkte känslan av utanförskap och dumhet som följt mig som en skugga genom livet. Drivkraften fanns hela tiden där från början så det var bara att få bollen i rullning. Och att kunna få folk att skratta är en jävla kick, om man har haft bakgrund i att inte förstå humorns grundfundament tidigare så blir kicken än starkare.

Och att kunna se saken ur båda perspektiven numera, får väl ses som en vinst i sig.

Fortsätter att observera personen jag har skrivit om tidigare i tråden. Man får hela tiden påminna sig själv om att vederbörande är som ett stort barn. Skulle jag gissa grovt befinner sig denne ungefär på en 6-årings nivå. Det finns dock ibland glimtar av insikt och intellektuell förmåga.

Fler karaktärsdrag:

• Har roligt på andras bekostnad, men blir förnärmad när andra försöker driva med denne
• Måste alltid ha rätt och sista ordet
• Älskar att vara i centrum och blir förvånad/frustrerad vid utebliven respons
• Pratar bara om sig själv och sina intressen och upplevelser
• Säger nedlåtande/kränkande och taskiga saker
• Tror sig vara jättesmart när det är uppenbart att så inte är fallet
• Oförmögen att se syftet med allt som inte är roligt eller ger omedelbar tillfredställelse
• Är lat

Man kan säga att det nästan blir som en personlighetsstörning, narcissism.

En sådan här person borde ju kunna se att denne ständigt har svårt för eller misslyckas med saker som normala gör utan problem. Kan de vara totalt omedvetna om detta eller har de förvarsmekanismer som rationaliserar bort oförmågan?