Citat:
Ursprungligen postat av
DerStiefelknecht
Haha, det enda jag själv inte retade mig på var att väggen blev röd. Äntligen nåt annat än vitbeigeljusgrå svennebananinredningssmak, tänkte jag för ett ögonblick. Men givetvis blev väggfan vit i alla fall. De ”rättade till” misstaget så allt blev normalt igen. Hatar normalt och när normala människor ska skriva serier där de skildrar psykisk ohälsa, utbrändhet, funktionshinder o.s.v. på sitt normala vis då det inte blir trovärdigt för fem öre. Håller med om att första avsnittet saknade själ i nån mening. Det hela blev bara så slätstruket och tillrättalagt, allt ifrån blick- och minspel till repliker och annat. Men mest av allt stör jag mig på Lisa-Vera eller vad tusan hon heter, och där får jag nästan lov att återkommande med en längre utläggning. Lätt att förtränga de olika turerna nu när lite tid hunnit passera sedan tidigare säsonger.
Felet är att S04 enbart lever på gamla meriter. Alla skådisar har redan en roll och en plats, och den upprepas, fast tråkigare. Samma för oss tittare, vi förväntar oss något gammalt samtidigt som vi behöver något nytt. Man tar inte in en person som ersätter Mede och som spelar Mede. Man tar in en NY person som gör något NYTT. Det behövdes tre nya lika fantastiska karaktärer för att lyfta S04. Men alla är bara förkrympta tråkigare versioner av sina gamla jag. Det är inte definitionen av ett lyft att ta in några färgade eller Downs syndrom. Tvärtom är det sinnebilden för vad som händer med en TV-serie när kvinnor tar över ett manus.
Den kvinnliga manus-dödskyssen av Bonusfamiljen är en exakt kopia av Vår tid är nu. Båda en av Sveriges bästa TV-serier. Tills originalmanusförfattaren överlät jobbet till andra.
