Jag håller på att bli galen.

Nåja, det tycker ala att de är i den åldern, men de flesta brukar ändra åsikt när de blir äldre. Det kommer förmodligen både du och jag göra också, även fast vi inte kan tänka oss det nu. Jag tror att du ska ta din "mentala mognad" med en nypa salt, du ger inte världens mognaste intryck helt enkelt.

Trots allt så är mina "idéer" min tro, mitt allt, min världsbild. Att få det bekräftat att hela min världsbild är sjuklig och fel vore katastrof.

Först och främst, mentalt vuxen ska du inte inbilla någon att du är, en mentalt vuxen individ är inte så instabil helt enkelt, synd att göra dig av med ännu en illussion men det är faktum.
Du må ha läst en hel del, har säkert en intelligens långt över medeltalet och varit med om några jobbiga saker men det gör dig inte vuxen.
Biologiskt och utvecklingsmässigt är det väl dessutom omöjligt. Du är en tonåring med vuxna ambitioner men vuxen är du inte, lillgammal, brådmogen, intelligent javisst, men du saknar en dimension (tiden/reflektionen).
Din kropp genomgår kanske fortfarande puberteten, hormoner virvlar omkring inom dig och påverkar dig utan att du vet om det. Att vara vuxen handlar om att hå nått en punkt där man är någorlunda tryggt stabil, där man har distans till sig själv och till livet, man har en grund att stå på och ett deltar i ett sammanhang, man blir helt enkelt blivit lugnare och klokare med åren.

Ser jag på din stil i allmänhet är det en rätt kluven individ som visar sig, du skriver vuxet, men det är ofta för vuxet, för klyftigt för att vara trovärdigt, alternativt skriver du ganska barnsligt om barnsliga ämnen. Är detta ännu en följd av perfektionstänkandet? du ger antingen allt eller så tramsar du bara?

Att lita på sig själv: det du kan lita på är att du tänker, det är så att säga en filosofisk utgångspunkt. Om det du tänker är sanning eller inte, är en annan sak.

När man inte har människor att fästa sig vid tenderar många att skapa sig en självbild/världsbild utifrån idéer, man skapar sig en idé om sig själv snarare än att genom dynamiskt/socialt samspel komma fram till vem man är. Det kan gå till överdrift om du låter idéerna ta överhand, vilket verkar ha skett i ditt fall, du har inget tankestopp, ingen som ryckerr i nödbromsen.

Jag vet av egen erfarenhet att vissa människor på egen hand lyckas skapa sig ett litet elände, visst kan yttre faktorer spela in, men i slutändan är de sin egen största fiende. De lever enligt en självuppfyllande profetia och leder sig själva (och andra runtomkring som råkar komma i deras väg) ner i fördärvet.

Trots allt så är mina "idéer" min tro, mitt allt, min världsbild. Att få det bekräftat att hela min världsbild är sjuklig och fel vore katastrof.

Känner igen dom tankarna, jag kan på ett intellektuellt plan förstå att jag behöver professionell hjälp, men jag kan bara inte få för mig att söka upp den.
Så jag pusslar med mig själv så gott det går, så får det gå som det går.
Jag tror mig vara igenom det värsta men vad fan vet jag egentligen?

Den inställning som du i första stycket visar prov på är just det som gör det hela problematiskt för mig. Jag vet att jag uppfattas som lillgammal osv, och har alltid så gjort, och det stör mig inte nämnvärt. Men jag vet också hurdan jag är och hur jag agerar i olika situationer. Att man inte är vuxen för att man är instabil är ett intressant påstående, och i allra högsta grad falskt. För att den här diskussionen ska kunna fortgå på ett funktionerande plan måste du hellt enkelt ge mig din definition av att vara vuxen. Efter det kan jag ta ställning till huruvida jag är det eller icke.

Ifall det är ok med dig så reder jag gärna ut det här begreppet innan vi fortsätter.

Det är svårt eftersom jag anser att de flesta inte alls är speciellt vuxna, ingen blir egentligen vuxen fullt ut. Iaf, för mig handlar det mycket om tidsbegreppet. Att vara vuxen innebär att jag har låtit dåtiden sjunka in i huvudet så att säga. Du är mitt uppe i din kanske mest intensiva tid i livet. Allt är komprimerat och sammanpressat till en hård boll. Ditt psyke har helt enkelt inte haft tiden att smälta/sortera ut alla intryck ännu, du har inte den distans eller stabilitet som en "vuxen" människa har.
Det är alltså inte en förolämpning eller en nedvärdering av din person, du förlorar ingenting i mina ögon på att vara "ungdom", tvärtom.

Du måste själv inse att den bild du ger av dig själv är motstridig, å ena sidan verkar du hur förståndig och "vuxen" som helst, i andra kan du flippa ut helt åt adnra hållet och framstå som väldigt barnslig, det finns ingen balans och det är svårt att begripa sig på.

Vad gäller barn i dagens samhälle håller jag inte med. Barn förväntas inte alls bli vuxna fortare idag, tvärtom, aldrig har så många 20-åringar legat på sofflocket och väntat på att livet ska hända. Min farmor skickades ensam till stockholm för att arbeta när hon var 14 år, min morfar började arbeta på järnaffär när han var 16 år. Visst har du rätt till viss del, men ändå inte. Vi daltar mer med barn än någonsin, allt är på deras villkor, generation på generation av veklinger befolkar detta land. och det är inte deras fel, det är föräldrarna som inte rustat dem för livet (som är chockerande hårt)

Vad gäller barn i dagens samhälle håller jag inte med. Barn förväntas inte alls bli vuxna fortare idag, tvärtom, aldrig har så många 20-åringar legat på sofflocket och väntat på att livet ska hända. Min farmor skickades ensam till stockholm för att arbeta när hon var 14 år, min morfar började arbeta på järnaffär när han var 16 år. Visst har du rätt till viss del, men ändå inte. Vi daltar mer med barn än någonsin, allt är på deras villkor, generation på generation av veklinger befolkar detta land. och det är inte deras fel, det är föräldrarna som inte rustat dem för livet (som är chockerande hårt)

Jag håller på att bli fullkomligt vansinnig. Förstår inte. Idag insåg jag att matematiken är en lögn. Tidigare har jag insett att naturvetenskapen är en lögn. Ingenting är sanning och ingenting existerar. Jag är rädd för ytor som kan gömma kameror. Jag är rädd för människor som finns i min omgivning. Då jag är i skogen och joggar så är jag misstänksam mot de andra joggarna. Jag tror att de övervakar mig. När någon ringer från ett nummer jag inte känner igen är jag rädd för att svara. Jag slänger post innan jag öppnat den. Jag har börjat tveka på andra människors existens, och på senare tid har jag insett att jag ibland låter bli att ge svar på tal då jag är osäker på ifall tilltalet var äkta eller någonting jag tänkt själv. Då jag pratar med en person kan jag helt plötsligt få för mig att jag pratar med mig själv och bli livrädd. Jag har persiennerna nere, dörrarna stängda och gardinerna fördragna. På detta har jag tappat tron på livet.
Det är svårt att förklara. Förstår ni?

Samhället är infantilt. Vi är vuxna på ett sätt och barn på ett annat. Men det är OT.

Jag tar det inte som en förolämpning att du ser mig som en ungdom - det är vad jag är och vill vara. Problemet är att jag genomgår ett barns problematiska förändringar i person o.s.v. samtidigt som jag förväntas ta en vuxen persons ansvar för mitt liv i form av försörjning och dylikt. Det gör att jag hamnar i kläm, en klyfta som är oerhört svår att ta sig upp ifrån. Att inte enbart konfrontera ungdomens problem utan också de vuxnas.
Jag vill inte påstå mig vara vuxen på det sättet jag gör för att vara överlägsen eller någonting sådant, tvärtom tycker jag att det är jobbigt.
Problemet är bland annat att då jag vänder mig till just vuxna inom psykiatrin o.s.v. blir jag skickad till psykologer och terapeuter som är specialiserade på barn och ungdomars problem. De är oförstående inför den kombination av problem jag har, eftersom det verkar vara en relativ ny företeelse att barn tar hand om sig själva fullt ut såpass tidigt (trots våra föräldrar och morföräldrar som började arbeta mycket tidigt). Det kommer tidigt nu för tiden; vi förväntas sluta leka med leksaker vid unga år och börjar leva som vuxna.

Det är fullt normalt att ett barn vill vara vuxet - ungas ambition är att växa upp - men det är inte normalt och knappast hälsosamt att faktiskt vara vuxen, i en mån det går, vid för ung ålder.

Ja du verkar ganska galen.
Och du tänkte göra lumpen som jägare?...

Min far tillhör den generationen, inte blev jag mer vuxen för det.
Men det är en historia för sig.
Intressant att du tycker att barnsliga människor är veklingar, det säger en del om ditt eget behov att verka vuxen.