Jag håller på att bli galen.

Du kan höra ljud? Ok. 1+1 = 2.

HJÄRNTVÄTT.

Frihet är slaveri. Okunnighet är styrka. Krig är fred.

Tankesystemet verkar lite överhettat Charlie. Försök att gå ner på mentalt lågvarv. Träna massor, gå mycket så att du blir så jävla trött, att du däckar i säng. I sig löser det inget, men om du är utsövd och har rensat tankarna lite som man ofta gör när man tränar får du bättre förutsättningar att ta itu med vad det nu är för slags demoner som anfäktar dig.

Hör du CharlieR? Pssst. Hör du?

Jag har väldigt svårt att förstå hur man kan vilja bli kustjägare när man är livrädd för att lämna huset.

Man försöker visa inför sig själv att man pallar med grejer trots att man är trasig. Som jag. Håller på med massa dumheter trots att jag är sepe och borde läggas in.

Jag försöker. Jag springer tills jag spyr. Men den fysiska tröttheten funkar inte. Jag är på vakt.

WORD...*host*...

Samma "diagnos" som jag kommit fram till. Speciellt med tanke på tråden i filosofi-forumet samt att du läst Nietzche och Foucault. Då är min utgångspunkt att du är en seriös FB-användare, eftersom jag inte läst särskilt många andra trådar skapade av dig.

En existentiell kris har jag själv upplevt och har stor respekt för. I mitt fall fick min kris dramatiska konsekvenser. Precis som Jomazi beskriver med avsaknaden av sammanhängande självbild och världsbild. Sådant bör hanteras med respekt! I mitt fall var det utlösande, läsningen av Foucaults bok "Övervakning och Straff".

Nu är det viktigt att förstå att intellektuellt arbete (läsning) inte orsakar krisen, men kan utlösa den. Vi har vissa grundläggande försvarsmekanismer i vår personlighet som strävar efter att behålla vår personlighet i homeostas, som skyddar fundamenten i personligheten från alltför stora ifrågasättanden. Hur "starka" vi är, d.v.s. vår personlighet/världsbilds förmåga att överleva trots motsägande/hotande information beror till stor del på hur vi lärt oss hantera svårigheter i barndomen. Min hypotes är att barndomen lagrar hos oss latent energi, i positiv/negativ bemärkelse. Så kan en svår barndom alstra negativ energi, som måste hållas tillbaka med vissa tyglande mekanismer i psyket, medans en barndom med överslag åt det positiva hållet, kan låta personen ha mer flexibla försvar och istället utlösa energin i en önskad riktning.

I det förstnämnda fallet riskerar man att hamna i en existentiell kris som en reaktion på händelser/information utifrån. I det senare fallet kan man fokusera sin energi och utlösa den som en viljestyrd aktion.

Om nu "diagnosen" stämmer. Så är mitt råd att hantera den med respekt. En existentiell kris kan få svåra konsekvenser (något jag har smärtsamma upplevelser av). En psykiater kan vara till nytta. Men stämmer "diagnosen" så blir det som att sätta plåster i pannan, när man lider av hjärntumör.

Jag vill ha annat att tänka på också.

Funkar det ändå inte så att du sover bättre om du är utmattad? Då är i alla fall något vunnet. Att vara utsövd är ju grundförutsättningen för att kunna ta itu med sina problem.

Jag tror att ni har rätt. Den boken du nämner har jag inte läst. Men nu tänker jag gå och låna den.