Jag håller på att bli galen.

Freedom is slavery. Ignorance is strength. War is peace.

Omfg.

Nej, det hjälper inte.

Gemenskap, identitet, stabilitet...

Det måste väl finnas något du fortfarande tycker om att göra?
Gör det istället för att sitta och noja. Bryt mönstret!

Charlie du lider nog av borderline personlighetsstörning och det trodde jag redan innan du skapade denna tråd.

"Patienter med borderline personlighetsstörning är ofta impulsiva, intensiva och emotionellt instabila.
Deras relationer tenderar att bli stormiga, intensiva och kaotiska och deras uppfattning om andra pendlar inte sällan mellan idealisering och nedvärdering. Detta ger ofta upphov till problem när de hamnar inom sjukvården, kanske särskilt inom den psykiatriska slutenvården." etc.


Mer finns att läsa här: http://www.psykiatrikarolinska.org/programs/borderline/diagnosis.html

Gott! Att döma av den utveckling jag iakttagit i de trådar du skapar känner jag mig i högsta grad föranledd att tro på min diagnos.

Hantera krisen med respekt! Återigen, du är instabil och kan så vara en god tid framöver. Undvik alkohol och droger, samt situationer som kan vara mentalt pressande.

Hurvida du söker professionell hjälp är upp till dig. Olika professioner kommer beskriva ditt förlopp på olika sätt, med olika orsakssamband, men fenomenet kommer vara detsamma. Enda skillnaden är att man bekläder fenomenet med olika ord. I STHLM finns faktiskt praktiskt verksamma filosofer som man kan tala med, något som kanske kan vara till nytta under en existentiell kris?

Ett annat poängterande är att en existentiell kris inte nödvändigtvis är av ondo. Vår utveckling går i olika takt, i olika banor, och en kris av ovanstående typ är ofta resultatet av alldeles för snabb "tillväxt" under för kort tid. Gamla synsätt sprängs, för att lämna utrymme för nya.

Återigen, undvik alkohol och pressande situationer. Det gjorde inte jag under min kris vilket innburit ett pris som vida överstigit mina vildaste fantasier/föreställningar.

Tror också att det är så. Mönstret är ganska tydligt.
Mamma jobbar med sådant och det behöver inte vara så allvarligt, men det är inte helt lätt att behandla heller, eftersom gränserna för störningen är ganska suddiga.
Jag skippar den här tråden nu, eftersom jag tror att behandling via nätet är så gott som värdelös. C behöver direkt kontakt med andra människor, dessutom prata med någon som är utbildad inom området, inte sitta och utbyta fler svåra och filosofiska tankar.
Om jag var hennes bror skulle jag åka dit direkt, ta med (släpa) henne till BUP. Även om brorsan kallar det "att han älskar dig så mycket att han respekterar att du vill vara ensam" så gör han dig en björntjänst.
Tack och hej.

Vad gör man ifall det där stämde in nästan punkt och pricka på en själv då...?

Att prata med en filosof istället för en psykiater kanske vore någonting. Hur kommer man i kontakt med dem?

Kolla i telefonkatalogen. Har för mig att det finns existentiellt inriktade filosofer som är verksamma lite ungefär som psykologer.

Som sagt, det är viktigt att förstå att alla olika professionella traditioner inom området (psykologer/psykiatriker/kuratorer) bemöter samma fenom, fast med olika antagna orsakssamband. Det härrör snarare från perspektivskillnader bland de professionella (estetikern som Nietzche talar om).

Psykiatern angriper fenomenet utifrån ett tredje-mans perspektiv. Psykologen med tolkande andra-mans perspektiv. Filosofen föreställer jag mig kan föra ett friare samtal.

Personligen ger jag inte mycket för psykiatriska diagnoser såsom de framkastas på ett internetforum. Diagnosen i psykiatrisk bemärkelse tyder alltsom oftast på patientens oförmåga att förmedla sina intryck och sin upplevelse. Då krävs psykiaterns diagnos för att förklara ett beteende som utifrån sett ter sig irrationellt och oförståeligt. Att ansluta sig till sin omgivnings uppfattning och göra diagnosen till sin egen kan bara motiveras utifrån de rationella effekter detta har för en själv. Och i ditt fall föreställer jag mig att det knappast finns sådana rationella vinster.

De som talar om borderline/schizofreni och d.y.l. är djupt okunniga, och förstår knappast att det är just sin okunnighet det blottar med sina "diagnoser".

Ja, för du verkar ju ha koll, som leker kvasi-filosof efter att ha läst några böcker .
Det viktiga är vad som händer nu, och jag tror inte att ditt förslag är så mycket bättre faktiskt, men, men...
Nåja, nog med pajkastning.

Lycka till, Challe!

Har väl lite mer erfarenhet än så på området. Men är det din uppfattning respekterar jag det givetvis!