Jag håller på att bli galen.

Det enda du kan vara säker på att det endast är ditt medvetande som existerar, allt annat KAN vara skenbara grejer som din ensamma själ sysselsätter sig själv med.

Psykiatrier träffar du när du söker hjälp. Exempelvis fick jag en på direkten, vidare fick jag en till nu när jag träffar psykoterapeut.

Språk finns. Språk måste finnas.
Matematik är poänglöst. Det finns inte. Jag kan höra ljud.

Ingenting behöver finnas, allt kan vara inbillning.

Men jag kan inte veta med säkerhet att jag existerar.

Inte som person, men som medvetande.

Om logiken funkar som vi har lärt oss, ja.

Inte nödvändigtvis.

Hmm, nu slog du knut på min tankegång. FAN!



Iallafall, ifall jag inte har ett medvetande, men trots det känner att jag finns, jag är medveten, tänker tankar o.s.v. Varför skulle jag då inte ha ett medvetande? Vad är det isåfall, det måste ju vara en logisk följd av ja.. Vad det nu var?

Ehh, kom igen och hjälp mig!

Men alltså. Är jag bara den enda här som vet att jag har ett medvetande?`
Jag menar, det är ju något man känner på sig, man tänker, därför har man ett medvetande. Hur det står till med er vet jag inte, men jag kan ju bara gissa.
Försöker ni nojja upp mig eller vad är det med er? Erkänner ni att ni inte finns så jag lever i solipsism eller vadå?

Troligtvis. Jag tror nog inte att jag finns.

cogito, ergo sum ffs

Jag känner snarare tvärtom.

Språk är en osynlig bro på vilken vi kommunicerar med varandra. Men det måste inte finnas - vi använder det bara eftersom det hjälper oss.

Matematik är det som beskriver hur allt hänger ihop - det finns där oavsett vi vill eller inte. Man kan inte välja bort det.