Sjukvården genomgår en kris i Sverige. Det är dels en finansiell kris, dels en bemanningskris. Många landsting lider av underskott som är så stora att de på sikt hotar likviditeten. Anledningen är att sjukvården inte prioriteras i förhållandet mellan stat-landsting-kommun. Alla landsting skulle enkelt kunna höja skatten med flera kronor och finansieringsproblemen skulle då vara som bortblåsta. Men det tillåter inte de etablerade partistrukturerna. Kommunerna har nämligen pinkat in reviret högt skatteuttag på inkomsten. Så även om det är inte bara olika budgetar, utan olika delar i offentlig sektor, så prioriteras mångkulturella skämtprojekt i kommunen framför god sjukvård i landtinget.
Bemmaningsfrågan är värre. Den går nämligen inte att lösa med pengar. Bristen på läkare och specialistsjuksköterskor är som den är, även om vi imorgon anslår dubbelt upp med pengar. Många sjukhus i detta land befinner sig idag i områden som inte längre kan försörja verksamheten med personal i väsentliga delar. Det är ett fruktansvärt dilemma och förmodligen kommer vi få se ytterliagre en rad sjukhusnedläggningar de närmsta 10 åren. Att ha 15 eller t.o.m. 20 mil till akutsjukhus i Norrland, kommer inte vara ovanligt.
Skolan står inför samma personalbristproblem. Prognosen är att det kommer att saknas ofattbara 65000 lärare år 2020. Det finns bara ett sätt att hantera det problemet - genom att göra klasserna större. En direkt konsekvens blir att skolor kommer att läggas ned och elever flyttas till andra skolor. D.v.s. skolorna kommer bli mer centraliserade och större. Därmed otryggare och sämre. I ett historiskt perspektiv går vi från byskola till tätortsskola till centralortsskola. Det som förr var två eller kanske t.o.m. tre gymnasium i centralorten, slås ihop till ett enda stort gymnasium. Naturprogramseleverna skall dela vardag med kaosprogrammens kanonmatselever.
Bostadsbristen kommer att blomma ut i full blom. I en annan tråd diskuteras berikningen av Kungsbacka med 700 s.k. nyanlända (tvi vale för nyspråket). Som vi vet står staten för fiolerna de första åren. Sedan blir dessa individer förmodligen i hög utsträckning beroende av försörjningsbidrag. D.v.s. kommunens skattebetalare skall hålla dem under armarna. Istället för att våra skattemedel fonderas till en tryggare och bättre framtid för våra barn.
Men redan innan den socialförsäkringsbomben briserar, så finns det en enorm utgift för kommunen att, åtminstone i teorin, stå för: bostäder. Om varje näsa behöver 30 m2 och näsorna är 700 till antalet, tillsammans med en absolut lägsta produktionskostnad på 30 kkr/m2 för bostäder, så landar utgiften för dessa 700 personer på smått fantastiska 630 miljoner kr. Kungsbacka kommun har 80000 invånare. Ungefär hälften av dem borde vara arbetande skattebetalare. Slår man ut de där 630 miljoner kronorna på de arbetande skattebetalarna i Kungsbacka, så blir det knappt 16000 kr per näsa. Eller 32000 kr per familjehushåll med mamma, pappa, barn. På ett år.
Jag skriver i teorin, därför att jag tvivlar på att bostäder i omfattningen 30 m2 per nyanländ kommer att byggas. Kungsbackas skattebetalare kommer alltså beskattas extra, men förmodligen inte så hårt som mitt exempel visar. I gengälld får de en social bomb på halsen. Ett gigantiskt ungkarlsmoras, med kulturellt avvikande, ensamma män, satta på undantag i vilken skrubb som än finns tillgänglig. There will be blood.
Statens socialförsäkringssystem kommer inom 5 år, uppskattar jag, att fullständigt "exponeras" inför de senaste 5 årens i omfattning exempellösa invandring. Premierna kommer inte längre täcka kostnaderna som uppstår när förmånstagarna bara växer i antal och uttag. Och nog kan skatten höjas lite till. Men statens inkomster är mycket konjukturkänsliga - omsättningskänslig moms - och det kommer bli ett minimum på inkomstkurvan, samtidigt som utgifterna ligger på ett historiskt optimum. Staten kan endast svara genom att till del låta statsskulden skena, men ffa genom att skära på utgiftssidan. Och det politiska läget är inte sådant att varken en S- eller alliansregering kan skära vitt och skona svart, om den visuella liknelsen tillåts. Det kommer att skäras svart och därmed kommer inkomsterna i de s.k. utanförskapsområdena att sjunka. När inkomsterna sjunker så minskar utrymmet för de stackars arga unga männen att konsumera materiell statusstesolid i form av märkeskläder, iphones och annan modern grannlåt som ersätter indianernas glaspärlor. Mer snyft och mer våld. Mycket mer våld.
När våldet och otryggheten i de ickesvenska enklaverna ökar ytterligare, så kommer det bli den sista spiken i kistan för all typ av normalt underhålls- och reparationsarbete där.
Och någonstans mitt i denna smet på glid, så kommer svensken försiktigt börja vakna uppp. Inte till kamp. Nej, dit är det långt (ännu). Men en insikt om att ingen lösning finns, kommer att sprida sig. Det kommer inte att bli bättre här i kvarteret. I området. I kommunen. I regionen. Och därmed startar flyttlassens tid. Väldigt konkret handlar det om när familjer - det är alltid dessa som är framtiden - väljer att flytta långt och gå ned i inkomst. Ja, kanske t.om. gå ned på en lön i familjen.
Så långt har avsvenskningen i kommuner ffa berott på att äldre svenskar gått ur tiden och invandrare flyttat in. Utflyttningen av svenskar har varit ffa enskilda yngre individer. Och det har i kommuner som Botkyrka, S-tälje och nu även Malmö, varit helt tillräckligt för att processen skall gå snabbt. Samtidigt har invandringen pågått så länge att SCB:s statistik snart börjar bli lurig. Tredje generationens invandrare, kulturellt helt osvenska, tvättas svenska i statistiken, då de är födda av två inrikes födda föräldrar.
När den verkliga flykten startar, kommer processen gå blixtsnabbt. En hel kommun kan på bara 15 år gå från att inte vara i närheten av Botkyrka idag, till att vara mer avsvenskad än Botkyrka idag. Och det kommer inte att enkelt kunna ses i statistiken. Däremot i kommunstyrelsens sammansättning.
Myndighetssverige är under mångkulturalisering. Svensken har aldrig i sin vardag accepterat mångkulturen. Den har förblivit politiska floskler, som, även om man t.o.m. har röstat för dem, inte haft något praktiskt inflytande på de egna valen. Sålunda har alla förorter som drabbats av mångkulturell inflyttning, raskt sett svenskarna fly. Kvar blir pensionärer, ungkarlar och andra udda existenser. Som en tynande svensk rest, utan reproduktion och utan framtid.
Samma sak gäller i arbetslivet i privat sektor. En rad arbetsplatser undviker att anställa invandrare. Eller åtminstone en viss kategori av invandrare. Bosnier, ja tack. Somalier och araber, nej tack. Rasistiskt? Kanske, men sådan är verkligheten. Inte olika pizzerians etniska svågerpolitik alltså.
Men myndigheter är annorlunda och kan inte unna sig detta mänskliga beteende. Där letar sig värdegrunder hela vägen in i fikarummet. Och de politiska officerarna är många och inflytelserika. Sålunda anställs det just nu enorma mängder första och andra generationens invandrare i det stora generationsskifte som pågår i mången myndghet. Vad är fel med det? -kanske någon undrar. Ja, jag har ingen politisk, moralisk eller filosofisk åsikt på det - i detta sammanhang. Däremot en praktisk sådan. När mångkulturen letar sig in på Skatteverket, Försäkringskassan, Kronofogden, o.s.v., så kommer verksamhetens prestationsförmåga att påverkas på samma sätt som empirin visar att all berikad verksamhet gör. D.v.s. till det sämre, kort och gott.
Det finns ingen fungerande offentlig sektor i ett stagnerande land på glid. Grodan värms sakta, utan att förstå vad som håller på att hända. Men hur det än är under denna uppvärmningsfas, så kommer man oundvikligen till den punkt när fanskapet faktiskt dör och rullar runt med buken i vädret.