Vallåkra: Dråp på två unga män - 2015-10-14 (HD ger ej prövningstillstånd)

Har du prövat att med ett metallrör knacka loss ett par glasbitar? – Det tar 2 sekunder. De var två – och bägge hade skor. - Hört talas om verktygssamarbete? KG liknar en av bröderna vid ett skrikande och rusande reaplan (som han blev påflugen av när han tidigare ville resonera om sina krossade glasrutor). – Hålet var 72 cm högt, 48 cm brett och satt 1 m över marken. – Eftersom den ene brodern stod upp och den andre satt när KG gluttade bakom sin gardin, är en stark hypotes att de då precis haft en generalrepetition av det stundande inhoppet. Strax innan skotten föll hade de rest på sig och stod på vardera sidan av dörren. Den ene brodern stod i begrepp att med sitt metallrör svepa undan ett par kvarsittande glasbitar; sedan snabbt huka sig ned och den andre brodern ta ett pallhögt kliv upp på hans rygg och hoppa in i hallen. Man hade också pratat om att först slänga in en brinnande gardintrasa för att distrahera KG. Och bröderna kunde inte veta huruvida KG hunnit ringa polisen; de räknade kallt med att göra processen kort – och i enlighet med vad KG hävdat: att inte efterlämna något talfört vittne. Det har öven dödshotade, dödsförskräckta och hjärtsjuka personer. KG hade ingen röntgenblick och kunde inte ha alla fönster under uppsikt samtidigt. – Skulle han rusa fortare än sitt hjärta: från fönster till fönster, trappa upp, trappa ned..? Självklart ska KG:s hjärtsvikt vägas in i bilden. – Det finns en subjektiv ansvarsfrihetsregel som innebär att domstolen måste ta hänsyn till just KG:s situation inkl. dennes personliga egenskaper. Domstolen måste visa inlevelseförmåga och beakta KG:s befogade rädsla samt hans rent tidsmässiga möjligheter att försvara sig i en livshotande situation. I detta ingår också en förståelse av att KG:s främsta intresse i skottögonblicket varit att få bort inkräktarna från dörren; det var för honom en fråga om liv eller död. Hans uppsåt var inte att döda; han ville förhindra att bröderna tog sig in i huset. Han siktade mot överkropparna och hoppades kunna avvärja attacken – eftersom han var övertygad om att det var hans enda sätt att undkomma med livet i behåll.

KG:S vapenvana och kännedom om hagelgevär ska inte ligga honom i fatet eftersom han utan sina gevär inte varit kapabel att ge svar på tal, där i sin ensligt belägna villa. Han sköt genom en gardin mot ett par silhuetter och kunde inte veta exakt hur haglen skulle sprida sig. I skottögonblicket var hans enda tanke att han måste få bort inkräktarna – om man i en nödsituation som denna kan tala om ”tanke”. Han visste också att terapeutiska samtal inte skulle bita på inkräktarna.

Vad än KG hade kunnat hitta på: Skjuta varningsskott, förhållit sig tyst och lugn och hoppats att polisen var i antågande, etc, hade varit förenat med livsfara: Han var väl medveten om vad de omdömeslösa bröderna var kapabla till och fullt och fast övertygad om att de inte skulle retirera ens om de hört ett skott i luften. Med ledning av sina tidigare erfarenheter var han förvissad om att ingenting skulle kunna stoppa bröderna, annat än en överdos heroin. Och situationen som sådan var knappast lämpad för några längre utflykter i psykologins utmarker.

Det kan tilläggas att HR delar TR:s uppfattning att det finns stöd för att det funnits en tredje gärningsman på platsen och att denne, när det första skottet avlossades, var på väg att ta sig in genom källardörren eller precis hade tagit sig in genom den. – Här kan tilläggas att ingen av domstolarna kan veta det exakta antalet medhjälpare; allra minst KG. Det kan ha varit både två och tre ytterligare personer på platsen (vilket senare inbrott kan indikera). – Varningsskott!? – Behagar domstolarna skämta? – Varna inkräktarna för att ta livet av honom… Detta är en uppenbart oförsvarlig attityd till rättskipning:

HR menar att KG:s vapenvana gör hans två dödsskott uppenbart oförsvarliga och ger honom handlingsalternativen att varna före skott, att skjuta varningsskott samt att skjuta mot mindre vitala delar av brödernas kroppar. – Hur skulle han ha riktat sin bössa där i hallen, framme vid den sönderslagna dörren? Skulle han ha siktat på ett ställe där han trodde att fötterna fanns – med risk att bröderna sprang i väg och i stället slog sönder andra fönster för att ta sig in (alt. att deras medhjälpare gjorde detta)? – För hur kan domstolarna vara så säkra på att bröderna skulle ge upp sin attack, och hur kan man kräva att KG i den rådande situationen skulle spela hasard om sitt eget liv, eller att vid akut fara ens tänka i sådana banor?

KG kan svårligen besinna sig: Han måste till varje pris förhindra det hotande intrånget; han måste försvara sig.

Om man kan gradera rädsla och känsla av utsatthet torde KG ligga på topp: 14 månaders erfarenhet av bröderna och deras framfart hade övertygat honom om att de inte skydde några medel. Dagen D som i DÖD hade kommit: Nu gällde det deras liv eller hans – och detta var ingen villfarelse eftersom han så väl visste vad som väntade honom om de tog sig in i hans hus. Men det var bråttom: Glasskärvorna yrde i hallen och ett ingångshål var redan upptaget i hans fåfängt låsta dörr. Och KG visste att glasskärvor inte var något bröderna väjde för, särskilt inte efter ett större heroinintag. De skulle också kunna slänga in brinnande papper i huset för att få fram honom till fönstret. Hade de flera knivar eller stenar med sig kunde de också roa sig med att försöka pricka honom när han kröp omkring på hallgolvet och försökte släcka elden.

KG:s hjärta rusade; han ville leva ännu ett litet tag.

KG hade under 14 månaders tid trakasserats på allehanda sätt av sina antagonister bakom vilka också kan skönjas en försmådd far som krävde upprättelse och kan antas ha verkat som anstiftare, om än i kulisserna, men var annars?

Varför tror ni att KG var livrädd för bröderna? Han gick varje dag framför deras föräldrarnas hus med raka ryggen och försökte provocera dem och deras far (enligt en av bröderna). T.o.m. han (KG) hånglade med kvinnan när hennes man och son såg på! Om man är rädd för någon/några, då, försöker man inte gå i närhet av och provocera dem? Varför tror ni inte att KG försökte lura bröderna i fällan så att de skulle komma till hans tomt för att han kunde skjuta ihjäl dem? Han hade ju sagt själv att han ville skjuta ihjäl dem?

När en gammal gubbe blir kär i en 20 år yngre tjej, då kan man förvänta sig konstigheter!

Enligt FUP tog båda bröderna medicin i form av Xanor med dokumenterad låg dos enligt rättsläkaren. Ett ångestdämpande medel som gör dig lugn och positiv. "Lyckopiller" kallas det i folkmun. Den ena brodern hade förutom lugnande medicin på recept en normaldos antiepilepsi-medicin i blodet. Han hade också tagit sig en joint dagen innan vilket inte ger någon effekt dagen efter direkt. Jag vet inte vad du får droger, heroin och knark ifrån, det var medicin på recept förutom en joint som inte hade verkan. Jag tycker att gör man såpass många och långa inlägg så bör du åtminstone hålla dig till fakta från FUP. Jag ser som matematiker att mycket av svaren på detta har KG som var i en relation till mamman, han var helt på det klara med vad han ville göra och ljög om sex, telefonsamtal och hade förberett med ammunition.

När en 20 år yngre tjej blir kär i en gammal gubbe, då kan man förvänta sig konstigheter!

Okej "PeterNoster"! Det hände konstiga saker när en 20 år yngre tjej blev kär i en gammal gubbe! Är du nöjd nu?

KG kunde inte veta vad bröderna satt i sig inför sitt angrepp. Han kunde bara utgå från vad han själv sett och vad han fått höra genom deras mor som bl.a. berättat att en av brödernas bästa kompis avlidit genom en överdos heroin och att hennes son varit nära att stryka med. - Det var piller i alla former och kulörer, röksvamp, narkotika, alkohol... hela köret som KG tvingades räkna med om han ville göra en seriös riskanalys. – Eller som HR i en av sina ljusare stunder bedömer situationen:

”K-GA får anses ha haft fog för att utgå från att ett fortsatt angrepp från FR och SR, under förutsättning att de lyckades ta sig in i huset, kunde ha varit livshotande.”

Ett axplock ur FUP (min fetmarkering): Betr. ammunition
Menar du att KG lagt sin ammunition på olika platser för att ha till hands när bröderna dök upp? – Det rimmar i så fall illa med var bössorna förvarades och ammunitionen sedan hämtades. – Tror du att han kan ha planerat att kasta patroner på bröderna..? - Men vid närmare eftertanke: Då kanske domstolen friat honom postumt...

Nu säger du att det krävdes två för att ta sig in inom den tidsram som du beskriver, för att det skulle gå så snabbt.
Vet du vad det innebär?

Jo, att det andra skottet var uppenbart oförsvarligt. För om det krävs två stycken för att genomföra ett visst angrepp mot person inom en rimlig tidsram att det finns rätt till nödvärn, och man skjuter av den ena brodern.
Då finns inte premisserna kvar för att angreppet skall kunna fullföljas på samma smidiga sätt, och därav har *trumvirvel* hotet upphört.

Även om den andra brodern då valt att försöka göra angreppet själv för egen maskin, så hade detta angrepp tagit mycket längre tid och varit mycket osmidigare, varför det funnits tid för K-G att vänta med det andra skottet tills det påföljande angreppet blivit tillräckligt akut.

Dvs K-G skulle används våldstrappan och utvärderat situationen efter varje agerande. Då hade K-G insett att det mesta av den hotfulla situationen varit över efter det första skottet, och att K-G kunnat lugna ner sig och avvakta och se hur den kvarvarande brodern agerar. Om denne försöker sig på ett annat angreppsätt, hjälper sin kompis, eller flyr därifrån.

Så oavsett hur man än vrider och vänder på det, så har K-G agerat uppenbart oförsvarligt.


Nu är det ju så att hans hus är ju inte gjort av förstelnad bensin, det är liksom inte så att det tar fyr inom några sekunder. Det betyder att om de hade kastat in brinnande saker för att få fram han till fönstret, DÅ hade han eventuellt kunna skjuta.
Eller helt enkelt använda framänden av sin bössa för att peta till sig de brinnande föremålen och sedan stampa släck på dem.

Men nu hade brottsoffren inte slängt in något brinnande. Altså kan man dra slutsatsen att K-G var för tidig, återligen igen.

För att kunna fördöma KG:s andra skott tvingas du använda dig av en helt verklighetsfrånvänd och närmast moralfilosofisk "flerstegsmetod".

I verkligheten fungerar inte en människa som värnar om sitt liv på det sättet: som en flerstegsrobot – och i all synnerhet inte i det här fallet där du har en sedan lång tid trakasserad man som varje dag i princip har varit tvungen att titta sig över axeln; som ryckt till så fort han hört ett konstigt ljud; som tvingats vara på sin vakt dygnets alla timmar och härutöver räknat med möjligheten av att kunna råka ut för en konstig och oförklarlig ”olycka”. Han lider av hjärtsvikt, har haft svår ångest och t.o.m. gråtit av den press han levat under; skakat i hela kroppen när polisen tidigare besökt honom efter hot och påhälsningar från bröderna; upplevt sig leva som i ett fängelse och få allt svårare att klara av tillvaron eftersom han aldrig tilläts koppla av. - I samtal med sin dotter berättar han att han tvingats göra slut på två Aladdin-askar med chokladpraliner för att stilla sina nerver.

Naturligtvis kommer allt detta att samverka när han denna mörka afton ställs inför ett mycket tillspetsat nödvärnsläge där han under ett komprimerat förlopp är piskad att stoppa en pågående attack. Han blir ”vansinnig” i ordets rätta bemärkelse, och till detta måste adderas hans hjärtsvikt.

Med automatik kommer han nu att agera på två plan: ett medvetet resp. ett mer reflexartat och instinktivt. Till den medvetna delen hör att han inser att han är tvungen att använda sitt försvarsvapen innan det blir för sent; det reflexmässiga gäller själva hanterandet av bössan. Dessa två delar utmynnar i ett agerande som för honom säkerställer att ingen av bröderna kan ta sig in genom den krossade fönsterrutan.

Han har varken tiden eller sansen som behövs för att kunna agera annat än på det sätt han gjorde: eliminera livsfaran. Det fanns ingen tid för begrundan. Den tid det tog honom att gå ned i källaren för att hämta bössan; upp för trappan igen; fram till ammunitionslådan i köket, låg inom ramen för det medvetna beslutet; de två skotten tog sekunderna efter bort den akuta faran; stoppade det pågående intrånget. – Även om hålet varit mindre hade han förmodligen tänkt på samma sätt: Han hade ingen måttstock; i sitt uppjagade tillstånd måste hans uppspärrade ögon ha sett ett gigantiskt hål med plats för två smala, kniv- resp. slagrörsbeväpnade och livsfarliga män. – Skulle han hinna skjuta innan de flög in som skjutna ur en kanon?

Han kunde svårligen besinna sig.

När han närmar sig ingångshålet i dörren ser han de två konturerna av det som för honom är förenat med ”livsfara”; död och pina; livslång invaliditet och/eller svåra hjärnskador. Han har inte klart för sig exakt hur bröderna tänkt forcera dörren, bara att de är på väg att göra det, och att det hänger på sekunderna. – Kanske kommer låset att sprängas sönder, kanske kommer de att spruta in tårgas för att förblinda honom, osv.

De två skotten kan sägas ha avlossats som ett skott mot ett och samma hot; pga det snabba förloppet fanns ingen tid till någon flerstegsbefrämjande reflektion; det gällde att avvärja den akuta faran nu; annars skulle det kunna vara för sent. – Sköt han en av bröderna fanns den andre kvar och livsfaran kvarstod. - Livsfaran var på det sättet inte personifierad; den satt i själva attacken och det gapande inhoppshålet i dörren. Detta visar sig också i KG:s skottposition i förhållande till skotten: Han håller geväret på samma sätt när han skjuter; efter det första skottet viker mynningen av någon dm åt höger i något som kan sägas vara skott mot samma mål. – Han tänkte inte: Skjuter jag en slipper jag skjuta den andre, utan snarare: Jag måste få bort det som riskerar döda mig. Han siktar inte; han riktar bössan mot det potentiellt dödliga hotet.

KG kunde svårligen besinna sig: Det enda han hade för ögonen var att hämta och ladda sin bössa eftersom det var det enda sättet för honom att freda sig. Varken besöksförbud eller polisingripanden hade tidigare kunnat hindra bröderna från att vid upprepade tillfällen våldgästa honom – och nu var de här för att en gång för alla hindra att han aldrig mer skulle kunna kontakta någon polismyndighet. – Eller vad tror du: Hade någon av bröderna riskerat att KG berättat vad de gjort?

Borde han ändå inte ha gett killarna en chans att fly fältet? – Jo, självklart - om detta låg inom det rimligas gräns. Men det var killarna själva som hade sumpat en sådan reträttmöjlighet och genom sitt upptrappade agerande under 14 månader lagt grunden till att KG svårligen kunde besinna sig när de nu stod i begrepp att förgöra honom.

Det är inte en verklighetsfrånvänd metod. Det är så "nödvärn" fungerar i svensk lagstiftning.
Helt enkelt, man gör ett agerande i nödvärn, det kan vara att slå ett slag, skjuta med ett vapen, köra på en angripare med en bil.
Därefter pausar man, och ser effekterna av sitt nödvärn, och frågar sig själv - Behövs det ett nytt skott? Behövs det ett nytt slag?

Denna "paus" kan vara allt till några få millisekunder till flera sekunder, t.o.m. minuter lång. Det beror på hur hotet (angriparen) agerar efter den första nödvärnshandlingen. Om det finns ett hinder mellan angriparen och den som försvarar sig, så måste man utvärdera om angriparna har möjlighet att överstiga det hindret, speciellt efter att ha blivit påskjuten.

I det här fallet så utvärderade K-G inte effekterna av sitt nödvärn, och tog två snabba skott i följd. Angriparna tilläts inte möjligheten till att retirera. Det är straffbart.
Därav hamnar K-G i fängelse. Simpelt.



Det var ju det som inte kvarstod eller hur? Hur exakt skulle den kvarvarande brodern ta sig in genom hålet i dörren UTAN att skada sig, och var skulle den kvarvarande brodern lagt sitt verktyg - kom igåg, den ena brodern är skjuten så verktygssamarbete fungerar inte... Och som sagt, hade den kvarvarande livsfaran gjort ett angrepp för egen maskin, så hade K-G kunnat skjuta där och då.


Fast det är förbjudet att räkna med äldre händelser i ett nödvärn. Då utgör det hämnd. På samma sätt är det förbjudet att räkna med framtida händelser.
Nödvärn är för att stoppa det som händer HÄR OCH NU.

Exempel:
Om jag en vecka tidigare slår sönder dina knäskålar med ett basebollträ, och idag kommer med basebollträt igen - så får du använda EXAKT samma mängd nödvärn som om jag kommer med baseballträt första gången.
Använder du mer, så utgör det hämnd för den tidigare händelsen - förbjudet.


Snarare är det såhär:
K-G visste mycket väl att om han sköt varningsskott eller gav sig tillkänna, eller bara sköt en av angriparna, skulle angriparen(na) fly och komma tillbaka vid ett annat tillfälle då K-G inte var lika förberedd.
Och att agera på det sättet, dvs använda nödvärn för att förhindra en eventuell framtida fara, är förbjudet enligt svensk nödvärnslagstiftning, eftersom syftet med ett nödvärn är att stoppa den omedelbara faran, inte förhindra framtida faror.


Sedan påstår du också att det skulle vara excess, men excess är ett väldigt speciellt händelseförlopp, i princip att man får en psyksjukdom och går "bärsärkargång" över angriparna, helt autonomt, ungefär som att hjärnan skulle vara bortkopplad från kroppen ungefär.
Man har prövat om excess förelåg i både TR och HR, och kommit fram att det rörde sig inte om excess.

Anledningen är att själva agerandet kunde inte vara av arten excess. Detta är noggrant prövat av rättspsykologer som bedömt K-Gs sinnesstämmning.
För att excess ska föreligga så skall det också finnas en godtagbar anledning till det, till exempel att K-G hade familj att skydda eller något annat liknande beaktansvärt skäl, som gör det mänskligt och naturligt att agera på det sättet.

K-G var i en ordinär nödvärnssituation i hemmet, mot 2 st angripare. Det finns helt enkelt inget som talar för excess.

En åsikt helt i linje med det svenska rättssystemet:
Det är en rättighet för kriminella att åsamka skada, tilltvinga sig värdesaker och ta andra människors liv.

Att försvara sig mot dessa mordiska avskum måste däremot stävjas å det grövsta, då det förskjuter hela den gällande rättsordningen! Börjar fåren bryta sig ur sin bur kommer dessa, såsom i detta fall, sättas dit med all laga kraft. Vanliga nänniskor som lever normala liv och betalar skatt måste veta sin plats!
För de är menade att vara frukter som efter behag ska plockas av VIP-medborgarna.

Min fetning.

Ett intressant ordval.

Förklara gärna vad du menar med det?