Citat:
Det var ett fall där jag är övertygad om att en domstol aldrig hade dömt för nödvärn om den tilltalade hade varit civilperson, trots att nödvärnsreglerna ska vara desamma för poliser och civilister. Under alla förhållanden var det en bedrövlig polisinsats, där en uppstissad "tuppkyckling" tog över det reella insatsansvaret från sitt befäl, och befälet lät det ske.
Det var i alla fall vad försvaret hävdade, ja. Jag vet inte hurpass noga det kunde fastslås.
Det var i alla fall vad försvaret hävdade, ja. Jag vet inte hurpass noga det kunde fastslås.
Det som verkligen är av intresse är att domstolen ansåg att det var nödvärnsvåld, även då en grind fanns emellan den hotande och 4 beväpnade poliser.
Även om ett befäl fanns på platsen så är ju beslutet att bruka nödvärnsvåld helt individuellt och befälet saknar ju betydelse. Men, polisens agerande som ledde fram till en situation där nödvärnsvåldet brukades kan ju mycket väl tyda på ett "ledningsfråga".
Så jag varken försvarar eller kritiserar polisens ingripande då jag inte är insatt i det hela och mycket av det som skrevs har jag glömt bort.
Men det går ju inte att undvika att dra paralleller mellan "grindskottet" och Vallåkras "dörrskott". Fyra beväpnade och tränade poliser som har en grind mellan sig och gärningsmannen och en gammal man som är ensam, hotad, skiträdd och som har en dörr med sönderslagen ruta mellan sig och gärningsmännen.
Trots allt så tycker jag att det var rätt att fria polismannen och med detta så tycker jag att domen mot den gamle mannen ter sig märklig.
Vad det gäller polisens skott som var ämnat för benet men som rikoschetterade via grinden och slog in i gärningsmannens mage, det tog jag som det stod i artikeln.
Och för mitt resonemang så saknar det betydelse då det intressanta, tycker jag, är att domstolen ansåg att rätt till nödvärnsvåld förelåg under den givna situationen.
Skulle domen mot den gamle mannen finna laga kraft så anser jag att det innebär ett stort misslyckande för lagstiftaren.