Beelzebub, Djävulen, Draken, Hin Håle, Lucifer, Mammon, Odjuret, Ormen eller Satan?

Men det är ju det som är problemet.

Om vi enbart i efterhand kan inse våra fel och brister (eller genom att någon annan påpekar dessa), vad har vi då för hopp om att själva ta kontrollen?

Är det möjligt att i förhand se? Inte för mig, i många fall.

Jo, det är möjligt. Även för dig.

Jag vet inte. Det känns oftast inte så. Men å andra sidan kan det vara en dålig ursäkt från min sida - jag har helt enkelt ingen aning (just nu). Det känns som att så många fel, som i ett nyktert sinnelag ter sig felaktiga, likväl ändå upprepas utan pardon. Det spelar ingen roll hur många löften som ges i hemlighet och ensamhet, allting upprepas ändå

Du ska veta att jag har dig som favorit över mänskligt sökande. När jag drar över inläggen stannar jag, vid dessa och tar dom allvarligt.

Tackar, det känns kul att veta!

Men denna fråga är bortom mig. Jag har en fru, ett barn, men likväl kan jag, till exempel, inte sluta kolla på porr och "ruska tupp" i min ensamhet. Trots att jag inte "vill" detta. Så fort jag min fru är borta kan jag inte hindra mig - känns det som - från att söka upp porr.

Men egentligen tror jag att jag kan hindra mig. Det är det som är så paradoxalt. Jag vill helt enkelt inte "intet" tillräckligt mycket - min kärlek för min fru (det vill säga hennes sedan innan uttalade aversion för porr) räcker inte för att stoppa mig. Vad kan då stoppa "mig"?

Är jag svag? Allvarligt alltså

Du är definitivt inte svag. Jag har egentligen samma drift. Nakna tjejer. Hur kan vi stå emot?

Förvisso.

Men jag har ju ändå valt en partner, som jag älskar, så varför? Det är så jag känner Satan - en drift jag oftare än inte kan motstå och behärska. Det är något bortom mig jag inte har kontroll över. Det finns en viss liknelse med 'Samhället' i stort, men detta är någon privat, något som äter inifrån, likt mögel. Något jag vill "bli av med".

Själsliga fuktskador som sakta äter sig in i den ouppmärksammes skrymslen.

Som frågan ställer. Hur känner vi igen honom??

Hur vet vi att han finns?

Kan du fundera på ett tag.

Om jag får vara så djärv att i DenLede's plats göra ett försök till översättning:

Problemet ligger i det att någonting "transcendent" (bortom oss själva) tycks styra oss - mot vår vilja - i en riktning vi ofta skulle kalla "ond". Kanske kan vi likna det vid en nedförsbacke; Satan är den som placerat människan i vårt predikament; ett sisyfosprojekt där vi måste kämpa för att inte ständigt glida nedåt, i mer än en betydelse.

Hur vet du att det onda "han" styr dig emot verkligen är ont?