Det är märkliga och dramatiska tider. Det amerikanska presidentvalet slänger sin skugga över världen. Valrörelsen är som en bilkrasch, grotesk men omöjlig att slita blicken ifrån. Trump - överallt denne Trump. Han måste vara världens mest omnämnda person de senaste månaderna. Ständigt förknippad i MSM med något negativt. Antalet negativa perspektiv är numera för många att räkna, men återkommande har ju varit att Trump har en personlighet som är olämplig för ämbetet. Sedan den första debatten, ungefär, och i synnerhet efter att Trumps uttalanden från 2005 behändigt plockades fram, så har MSM fått vatten på sin kvarn och basunerar nu ut ett ohöljt förakt för Trump och i bästa fall en likgiltighet inför hans "deplorables".
För egen del har jag anat en mer seriös sida bakom hans fräna utspel, men alltmer påminner hans beteende om att det kanske inte bara är excentricitet i vardande utan att det finns något mer problematiskt och mörkare hos Trump. Låt oss tala om revanschism. Ett osmakligt drag som blottats allt oftare i Trumps personlighet, genom den dödsdans han befinner sig i med MSM. Båda sidor älskar revanschen, att få håna och nedgöra sin motpart. Vi ser det i medias shitstorm, där man på alla sätt och med stigande lust försöker att avväpna Trump och helt enkelt karaktärsmörda honom. Ett färskt exempel sågs nyss i NY Times, där skribenten hobbyanalyserar Trump och försöker få honom att framstå som en liten, ensam man som ingen egentligen bryr sig om. Självklart är den bilden mer ett utslag av skribentens önsketänkande än något annat, men det är förvisso många som delar denna syn på presidentkandidaten. Trump patologiseras och distanseras från läsaren:
Citat:
Trump continues to display the symptoms of narcissistic alexithymia, the inability to understand or describe the emotions in the self. Unable to know themselves, sufferers are unable to understand, relate or attach to others.
To prove their own existence, they hunger for endless attention from outside. Lacking internal measures of their own worth, they rely on external but insecure criteria like wealth, beauty, fame and others’ submission.
In this way, Trump seems to be denied all the pleasures that go with friendship and cooperation. Women could be sources of love and affection, but in his disordered state he can only hate and demean them. His attempts at intimacy are gruesome parodies, lunging at women as if they were pieces of meat.
http://www.nytimes.com/2016/10/11/opinion/donald-trumps-sad-lonely-life.html?src=me
Opartiskhet har aldrig tillåtits betraktarna av denna valrörelse, men kanske mindre nu än någonsin. Antingen är man emot Trump eller så är man irredeemable och värd samma förakt som Mr. Buffoon själv. För den som tycker att etablissemanget har gått åt h-e för långt i sin självgodhet och överlägsenhet, har Trump framstått som en frisk fläkt allra minst, och kanske rentav som en verkligt hoppingivande figur. Under mediaradarn flyger ju konstant den andra kandidaten, Hillary "open borders" Clinton. Two-face Hillary. Hon är status quo, hon är den vägg som väntar den 8 november, om Trump inte lyckas komma ikapp. Det falska leendet, hånflinet, hemsöker oss i våra mardrömmar. Visst. 4 år med Trump i toppen är en lååång tid. Mycket hinner hända under en presidentperiod, i synnerhet om det är Trump vi pratar om. Han kan tänkas bli irriterad på någon världsledare och få den där blicken som avslöjade honom redan för månader sedan, då hans rallys blev störda och han ilskt blängde mot missdådaren och kärvt utropade "Get him out!", alltmedan publik och tittare jublade. Konsekvenserna kan bli omfattande, om inte The Donald lär sig att lyssna på sina rådgivare. Det var en egenskap som nog många hoppades se utvecklas under kampanjen, men i mitt tycke har han stagnerat i detta och en del andra avseenden. Den kärna som återstår duger inte riktigt. Den duger för en showman, en underhållare. Något som han verkligen är. Trump vore kanske idealisk för att elda upp massorna på rallys åt någon annan republikansk presidentkandidat.
Men som sagt, på andra sidan finner vi allt som är värt att hata hos etablissemanget. Clinton är falsk och kör med den gamla beprövade söndra- och härskapolitiken. Och som Trump säger: She's all talk, no action! Där har Donald rätt. Hon behöver bara gå på halvfart för att leverera sina "upplyftande" budskap till folket, ord som värmer för stunden men som faller ned som istappar så snart de ska omvandlas till handling. Clinton är så lite 2016 som någon kan vara. Om hon varit man så vete sjutton om någon enda själ hade uppfattat hennes kandidatur som attraktiv. Hon har kvinnokortet, det är det som är "förändringen". I en fördummad värld räcker det med en liten modifikation av de yttre attributen för att man ska kunna tala om förändring, hopp och liknande. Trots att allting egentligen har stannat upp och fryst till is, likt Clintons leende. Finns då ingen utväg? Man skulle ju kunna argumentera för None of the Above, men nej. Det blir även det, by proxy, en röst på etablissemanget.
Många av oss följer med i spektaklet på daglig basis. Vi tittar på debatterna, och på debatterna om debatterna. Vi ser MSMs absurda bias, med minst 90-10 i fördelning av negativa artiklar mellan kandidaterna. Ibland är det som sker runt omkring nästan roligare än det som sker i händelsernas centrum. Som när Alex Jones på Info Wars agerade energizer bunny under den andra presidentdebatten. Uppumpad till max och illröd i fejset utbrast han triumferande, medan Trump attackerade Clinton rakare än någon gång tidigare: "I knew he wasn't a shill! Trump is for real! Yeaaah!" Det är en absurd och fascinerande tid. En märklig och dramatisk tid. Helt sjukt att vi har att vänta närapå en månad till innan denna märkliga såpa avslutas. How low can you go? Bara att vänta och se...
