Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Exakt. Och vad är då en "vanlig brytning" annat än en mätbar avvikelse från normspråket? Avsaknaden av vokalharmoni kan alltså ge mätbara konsekvenser för någon som är van vid motsatsen. Konsekvenserna kan vara hur stora eller små som helst men de är i alla fall mätbara. Just mätbara konsekvenser har det ju annars rått skriande brist på i tråden.

Då återstår ju bara för dig att påvisa någon form av mätbara konsekvenser som existensen av vokalharmoni får för någon som är van vid motsatsen. Samt, själklart, att visa att dessa är större.


Låt mig gissa ditt svar.

Det behövs inte. Vokalharmoni är en "regel" och "regler" är alltid "svåra" att lära sig.

Ja, jag råkar faktiskt vara övertygad om att det är svårt att göra om ett långt, mycket agglutinerande ord med andra vokaler på grund av vokalharmoni. Det turkiska ordet var ett exempel på ett ord som kan uppstå i språk med vokalharmoni och samtidigt agglutination.

Jo jo. Att långa och krångliga ord är långa och krångliga är vi väl rörande överens om.

Det måste ju vara en mardröm för en turk att uttala ett långt sammansatt svenskt ord utan att falla i fallgropen att låta två på varandra följande vokaler påverka varandra.

Fast nu var det ju inte det jag frågade.

Jag vet inte hur turken reagerar, men svensken skulle ha svårt att vokalharmonisera ordet.

Ja, då skulle man väl kunna säga att fonologin blir svårare.


Hur kan det då komma sig att det blir så svårt så fort ändelsen utvecklas till en kasusändelse? Jag gissar att du kommer säga att det beror på att de varierar i form, vilket inte postpositionerna gör. Nu gällde ju JaneC:s exempel att det finns 16 olika former.

Alltså upprätthålls någon form av balans.

Jag vet inte längre vilken tes du anser att detta talar för eller emot.

Sådana fenomen finns ju i alla språk.

Och därmed grammatiken
Ja, men hade det funnits 16 olika former på engelska som varierade beroende på verb, så hade jag hållit med dig.
Engelskan har dock ingen skillnad på "I was born" och "We were born" (bortse från numerusböjda verbet "be").
Att uttalet trots allt är annorlunda vilket gör det knivigare att hänga med.
Ja, men i högre grad i vissa språk och lägre i andra.

Tänkte bara säga att jag släpper den här diskussionen nu. Jag håller inte med dig i grundfrågan, men vi kommer inte längre nu, det blir bara ett meningslöst lirkande hela tiden med en massa påståenden fram och tillbaka. Jag tackar dig, Knugen-Skuk, för intresset och tålamodet.

Tack själv för en givande debatt och ett antal klargöranden

Prepositioner kanske inte ändras i den meningen Men de byts ofta synnerligen godtyckligt. Vi har skrivit om det här i svenskan tidigare i forumet när det gäller prepositioner med genitivfunktion. (Se (FB) Existerar genitiv som kasus i svenskan?) Genitiv kan markeras åtminstone av prepositionerna för, på, av, hos och till (ledningen för gruppen; toppen på berget; på begäran av er som; förvåningen hos skolklassen; muttern till bulten) och i allmänhet är det bara en preposition som duger. Det är samma sak som att ha fem substantivdeklinationer där det inte på något sätt framgår av ordens morfologi vilken deklination de tillhör. Och det har sannerligen varken ryskan eller polskan.

En svensk behöver dock inte vokalhamonisera några turkiska ord. Det räcker med att uttala dem som de står skrivna, antinngen de är vokalharmionisrade ellr ej. Det är turken - eller för den delen finnen - som inte klarar av ord som inte är vokalharmoniserade, vilket gör att de har det mycket besvärligt med lånord som inte är vokalharmoniserade - ett klassiskt exempel är finskans olympialaiset. Hittar du en finländare som inte verkar superakademisk som spontant säger rätt, har h*n med stor sannolikhet svenska som modersmål.

Utom två.

Vadå Lycka till? Den är ju redan utförd!

O nej, det är det inte alls! Purfinnar bara kan inte bortse från vokalharmonin, i vart fall inte på sitt eget språk. Den är helt inbränd i deras språkcentrum. Det går inte att säga olympalaiset för en äkta finne. Det blir antingen olumpialaiset eller ölympiöläiset.

Du menar att stelnade uttryck inte ingår i språkets komplexitet och oförutsägbarhet?

Det är möjligt. Men det finns andra exempel. Jag har bekanta från övre Norrland som fullt klart inte är medvetna om att de säger något det minsta konstigt när de säger Jag har slut med papper. Och det inkluderar faktiskt en och annan som har bott här nere i åratal, och är omgivna av folk som normtroget säger att de har slut på papper.