Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Ja, hur många är det egentligen? 7? 17? Ännu fler?

Hur mycket myglar jag om jag slänger ur mig att svenskan har 11?

två, tvås, tvåa, tvåan, tvåans, tvåor, tvåors, tvåorna, tvåornas, tvenne, tvennes

Ordet "två" har 12 eller 13 olika former i polskan.

Du kan inte jämföra med "tvåa", tvåa är ett substantiv och inte ett räkneord. IG.

OK. Källa eller exempel på hur du räknar, tack.


Kan och kan? Det kan jag väl om jag vill? "dwójka" (och dess former) som figurerar i vissa listor jag googlat fram kan väl också ses som substantiv? Men jag kan vara ute och cykla då jag bara extrapolerar från ryska.

http://en.wiktionary.org/wiki/dwa#Polish
Absolut, men här avses "dwa" och inte "dwókja".

OK. Fast i just den listan fick jag det bara till sju unika former? Fast du kanske även räknar in böjningar av "dwoje"?
Om du vill. Jag bara noterade att många "du-kan-ju-bara-fetglömma-att-du-någonsin-skulle-kunna-lära-dig-polska"-listor på nätet även brukar inkludera "dwojka" och böjningar av det. Det är såklart inget fel med det.

Ja, det betyder ju också "två".
Ja räknar man med den logiken så har svenska, som du säger, 11 former av räkneordet "två".

Ja nog 17 (pun intended) blir det mycket böjningar ibland.

Angående ordet "två" hittade jag listan:
1. dwa
2. dwie
3. dwoje
4. dwóch (or dwu)
5. dwaj
6. dwiema
7. dwom (or dwóm)
8. dwoma
9. dwojga
10. dwojgu
11. dwojgiem
12. dwójka
13. dwójki
14. dwójkę
15. dwójką
16. dwójce
17. dwójko

Anledningen till de många formerna är delvis att maskulinum som avser icke-levande objekt har sina former och maskulinum som avser levande personer har sina. Sedan en radda för femininum, en för neutrum och dessutom en för mixed gender (dwoje, dwojga etc). Utöver det finns dwójka, dwójki etc och det verkar var just mellan dwoje/dwójka som det uppstår oklarheter vilket som är rätt. Och kanske inte bara där. Ryskan har lite rester av det här systemet, men bara lite.

De hade nog kunnat plocka bort en hel del av dessa former utan att någon hade saknat dem och utan att missförstånd ens skulle uppstå.

Ja polska är ett formrikt språk utan tvekan.

Vad gäller vilka språk som är svåra så tror jag att polska/ryska och de flesta andra slaviska språk är "svårare" än
de germanska och romanska språken, men klås av finska till exempel. Det är mycket lättare att memorera ryska ord än finska vill jag hävda! Men när det gäller intonation, ordföljd, uttal och melodi är nog t ex svenska svårare än både finska och de romanska och slaviska språken. Det kan väl vara så att man i svenskan markerar "kasus" med melodi faktiskt, och en hel del andra grejer.

Därför att folk hakar upp sig på en grammatisk kategori som är lätt att se och kvantifiera.
Jag kanske har hakat upp mig på detta med att uttrycka en rikedom av betydelser. Jag menar bara att vokalharmonin må ge fler ändelser, men det ger ju inte fler uttrycksmöjligheter. Det finns ju så att säga inte olika betydelser man kan uttrycka genom de olika vokalharmonierna. Det är inte ett fritt val utan beror på vissa saker och följer automatiskt av dessa.

Jag har funderat lite på en analogi, som jag ska försöka förklara, men det kanske finns problem med den, jag vet inte. Valet av olika ändelser för att förmedla olika betydelser finns ju även på svenska. Vissa saker uttrycks genom en preposition på svenska. Du har rätt i att det inte medför några ytterligare böjningar. Däremot finns det andra saker där precis lika många aspekter eller parametrar eller vad man nu ska kalla det är inblandade. På svenska regleras skillnaden mellan ackusativ och nominativ i det enklaste fallet genom placering i fundamentet eller efter finita verbet. Skillnaden mellan ackusativ och dativ regleras genom placeringen inuti verbfrasen, där dativ (indirekt objekt) kommer före ackusativ (direkt objekt) (jag ger hunden maten).

Vi kan jämföra hur betydelsen dativ uttrycks på svenska och latin.

Svenska
Parameter 1: objekt nr 1 eller 2 i verbfrasen (dvs. först eller sist)
Parameter 2: ental eller flertal på substantivet

Latin
Parameter 1: maskulinum eller femininum
Parameter 2: ändelse för ental eller flertal

Det är lika många parametrar att ta ställning till, dvs. lika många steg att tänka ut i huvudet. Vad finns det som säger att det är mycket svårare att välja rätt kasusform än att välja placeringen? Dessutom skulle man på svenska kunna lägga till ytterligare en parameter, nämligen intonationen som är nödvändig i vissa fall, främst för att skilja subjektsfunktion från objektsfunktion (jfr meningarna med Åsa och Anna).

Inte nödvändigtvis, men tror du inte att du kan hitta en massa exempel som tyder på motsatsen?

Man bör se om det finns folk som lärt sig språket och som har en annan åsikt. Annars kan det ju bli väldigt snedvridet.

Jag kan inte säga något annat än att jag tycker det är märkligt.

Alltså finns det inget magiskt med just kasusen. Eftersom språk i de allra flesta fallen är en blandning av syntax och morfologi (och oftast har mer antingen av det ena eller det andra) så verkar det konstigt om kasus skulle vara speciellt svåra.

Du är fast i ett synsätt som bara bygger på vilka gränsdragningar man gjort genom olika definitioner. Det är ju uppenbart att två och tvåa ligger mycket nära varandra. Sedan har någon grammatiker dragit en teoretisk gräns mellan dem. En liknande sak rör t.ex. infinitiv och substantiv. Infinitiv är en verbform, men i vissa fall fungerar det till 100 % som substantiv. Om man ska börja kvantifiera saker tvingas man särskilja dessa pga. att de definieras som två ordklasser när språket egentligen inte gör någon skillnad mellan dem.

Exakt, det finns fler möjligheter att uttrycka sig. Alla är dock korrekta, under vokalharmoni är alla fel utom ett.
Latin har tre genus fyi, men jag förstår din poäng. Saken är, som sagt, den att latin har många olika ändelser för samma kasus. Det är som om det funnits flera placeringar för dativobjekt i svenska, som var olika för olika ord.
Jag vet inte, jag har inte hittat så många. Den där estniska utbytesstudenten som sa att svensk ordföljd var svår i så fall.
Och om man inte hittar några sådana då?
Fast gränsen är ju å andra sidan mycket tydlig. Det är skillnad mellan två och tvåa. Hur fungerar infinitiv som substantiv? "En brinna"? "Den där brinnan"?

Då tycker jag att det är lite bakvänt att kalla det uttrycksmöjlighet.

Det är sant, jag glömde neutrum.
Nej, det är det ju inte, i min uppställning ovan är det ju precis lika många – två för varje parameter (om vi nu för jämförelsens skull bortser från neutrum). Jag tänker mig att betydelsen "dativ" finns även på svenska, men uttrycks inte i en ändelse utan genom ordföljden. Alltså jämför uppställningen hur själva "essensen" dativ, eller vad man nu ska kalla det, uttrycks på de två språken, och då är det lika många val att ta ställning till.

Studenter eller lekmän är väl inte speciellt pålitliga. De präglas också av olika föreställningar. Jag skulle vilja se någon vetenskaplig studie som faktiskt mäter förståelsen.

Ja, men om du tar räkneordet en/ett så vacklar ju det mellan räkneord och artikel. Det är ju uppenbart att funktionen är densamma i språket. Det spelar ingen roll vilken rubrik de står under i en grammatikbok.

När en infinitiv är subjekt eller objekt är den likvärdig med ett substantiv. På andra språk, t.ex. franska, kan en infinitiv tjänstgöra som substantiv utan att substantiveras (med en avledningsändelse): således kan man säga un rire, des rires ('skratt', ordagrant en skratta). Samma sak på tyska.

Kanske, men hittade inget bättre namn.
Det funkar bara om man begränsar sig till ett ord. I praktiken finns fler ord, och de har olika ändelser på dativ beroende på deklination och genus.
Någon sådan kan jag tyvärr inte ge dig.
Det råkar förhålla sig så på just svenska. I engelska heter det a/an och har inget med räkneordet one att göra.
Jag förstår inte hur du menar. Hur skulle de fungera på svenska? Ett skratt, ett hopp, en undran, en syn. Ingen av de ser ut som sin infinitiv.

Förstår fortfarande inte ett smack av dina resonemang kring vokalharmoni. Vi tänker oss ett språk X som drivit vokalharmonin så långt det går och bara tillåter en enda vokal per ord.

Exempel på giltiga ord och former: tala, talasa, talala, woko, wokoso, wokolo ...
Exempel på ogiltiga ord och former: äpple, hundar, leksaker, luftballong, grävling ...

X är nu mer komplicerat och svårt att lära än språk som inte har denna begränsning?