Är språk som är rika på böjningsformer objektivt svårare än andra?

Jo, tänk om svenska hade haft precis samma grammatik som idag, fast med mycket färre vokaler och konsonanter, d.v.s. förenklad fonologi. Är språket verkligen inte lättare då? Eller om finska skulle få 35 nya fonem?
Ändelser är inte samma hela tiden. Det finns alltid undantag, deklinationer, konjugationer och oregelbundenheter. Med fristående ord framför verbet slipper man sånt. Därför anser jag att ändelser är svårare. Plus att det rent visuellt är svårare att läsa av ett långt ord än flera korta.

"Jag må ha sjungit" är ju lättare att läsa än en tänkt böjning som ser ut såhär: "sjungåjahat"

Jag tror jag avstår. Återigen känns det ungefär som att pejsta in ett svenskt bautaord på 50 bokstäver på ett turkiskt forum och sen be dem höfta hur svåra alternativt lätta reglerna för svenskt foge-s förefaller vara utifrån perspektivet att man inte kan svenska och bara ser en räcka random bokstäver.
Fast då är vi återigen där att jag inte förstår vad vi diskuterar. Handlar inte diskussionen om objektiva svårigheter? Nu låter det mer som att svenska är lättare för finnar än omvändningen därför att de av historiska skäl exponerats så mycket mer för det. Det är väl inget konstigt.

Har syftet med tråden verkligen någonsin varit att diskutera undantagen?

I talat språk då?

Detta är ju inget annat än ett rent tankeexperiment. Hur kan du isolera sådana saker så och bara tänka bort allt annat?

Sådant händer helt enkelt inte.

Jag har inte sagt att det skulle vara lättare. Det enda jag försöker göra är att motbevisa din teori om att vokalharmoni skulle vara något enkelt.
Ta svenska och ungerska då. Vi är ungefär lika mycket exponerade för ungerska som ungrarna är för svenska.
Om ett språk har fem deklinationer så finns det minst fem olika ändelser man måste lära sig, som ett isolerande språk klarar av att uttrycka med en enda fristående verbramsa.
Det skulle jag säga är ungefär lika svårt. Vi har en tendens att säga ord snabbare än meningar.

Jag bara kollar om du är konsekvent med din teori. Blir ett språk lättare på en punkt, blir det ju svårare på en annan menar du.
Vi låtsas att det gör det, för tankeexperimentets skull.

Kopplingen du gör mellan antalet fonem och något annat området är inte självklar. Vad sätter du det i relation till? Vad räknar du med skulle hända? Om det uppstod 35 nya fonem, skulle subjektstvånget försvinna då eller vad? Däremot är det allmänt känt att ordföljd och kasus står i ett nära förhållande till varandra. Blir det mer av det ena blir det ofta mindre av det andra. Ditt exempel med fonemen är bisarrt, för det finns inga krafter som driver fram en sådan plötslig förändring i foneminventariet. Därför har jag svårt att se vart du vill komma med exemplet.

Nu svarade du inte alls på frågan om undantagen.

Ytterst tveksamt påstående. Vad menar du egentligen? Meningar är ju inget annat än ord.

Det är ju inte jag som påstår att alla språk är lika svåra; det är du. Om det uppstod 35 nya fonem så blir fonologin mycket svårare. Tänk också på att grammatiken behålls. Blir språket inte svårare då?
Nej, du ville ju utesluta dem ur diskussionen, vilket jag också gjorde.
Jo, men flera små ord tar längre tid att säga än ett enda långt.

Stor stad
Storstad

Vad går fortast att säga?

Nja ... Av naturliga skäl har väl ungrare exponerats för med svenska närbesläktade språk i mycket större utsträckning än svenskar exponerats för ungerska?


Hittade förresten detta apropos inget.

http://en.wikibooks.org/wiki/Finnish/Grammar-Vowel_harmony

Författarna verkar ha missat dina inlägg?

Vet du om omvändningen gäller? Att svenskar har svårt att uttala finska ord som en konsekvens av vokalharmonin?

Du väntar dig att jag ska trolla fram någon långsökt koppling mellan uppkomsten av 35 nya fonem och någon annan del i språket. Sådant är bara rimligt inom ramen för vissa domäner, och jag har redan förklarat att ordföljd och kasusmorfologi är två sådana. Av samma anledning är det långsökt att det skulle dyka upp 35 nya fonem. Däremot skulle man kunna tänka sig att tonaccenten försvann, eller att ett språk med extremt få fonem utvecklar andra metoder att skilja ord åt. Så ja, visst är det så att alla språk strävar efter att upprätthålla en balans.

Okej, det var en implicit vändning. Jag hängde inte med. Men okej, poängen var ju dock att ordgruppen som står innan är direkt jämförbar med en ändelse på slutet. Orden i sådana verbfraser står ju i ett så nära samband med varandra att de nästan bildar en enhet. Det finns ju också historiska exempel på detta, som när franskans futurum bildades genom att ett ord som ursprungligen stod efter verbet blev en ändelse på verbet.

Tro det eller ej (hoppas jag inte gör dig besviken nu), men båda tar lika lång tid att säga. Det är inte en skillnad i hastighet utan i prosodi (ton) Det finns aldrig pauser mellan ord i sammanhängande tal. En liten bil är precis lika långt som infanteri (lika många stavelser, lika många betoningar, lika många långa och korta fonem, åtminstone om man inte betonar att det verkligen är en liten bil).

Vi utgår från de ungrare som varken kan engelska eller tyska.
Nja, det där är väl helt vanlig brytning? Finska är vokalrikt, men inte när det kommer till variation i vokaler.
Men om du antar rent teoretiskt? Eller är det fullständigt uteslutet det också?
Ja det finns gott om postpositioner som växt ihop med sina ursprungsord och bildat både verbformer och kasus. I svenska tycks däremot utvecklingen gå åt andra hållet. Idag är det vanligare att passiv-s åsidosätts till förmån för blev-konstruktioner. Föddes - blev född. Detta kan naturligtvis ses som mer komplicerat, då blev-konstruktionen kräver kongruens med både genus och numerus.
Eftersom man uttalar storstad lite annorlunda än stor stad så antar jag att samma händer om man i svenska skulle sätta ihop verbtempus till ett och samma ord, vilket gör det lite svårare att hänga med och förstå. Än svårare blir det om man, som vi svenskar är väldigt duktiga på och som grekerna är ännu duktigare på, låter orden flyta ihop i en mening. Härschå embil.