Citat:
Ursprungligen postat av
Knugen-Skuk
Några sådana undersökningar finns vad jag vet inte.
Alltså kan du inte bevisa din poäng. Alltså stannar du på axiomstadiet.
Citat:
Det tar nog tid att genomskåda mönstren. Och vad spelar det för roll, när svenska inte har sådana mönster?
Svenskan har ju sådant som inte är kasusmorfologi, vilket ju var poängen här.
Citat:
Ursprungligen postat av
Knugen-Skuk
Ändelser ändras ofta beroende på genus, numerus och även ibland vokalharmoni. Prepositioner ändras inte.
På vilket sätt har kasus en rikare betydelse än ett personböjt subjekt och preposition? Och vad exakt tillför vokalharmonin?
Citat:
För en svensk, än vad en tysk har att lära sig svenska. Jag tror att det är den enda rättvisa jämförelsen av ett språks grad av komplexitet. En tysk har lättare att lära sig svenska än en svensk har att lära sig tyska, givet att båda ges samma möjlighet att lära sig språket. Tysken slipper personböjning av verb, konjunktiv och kasussystem, svensken måste lära sig det, vilket tar längre tid. Tar det längre tid, är språket svårare. Tyska är ett fint exempel på ett språk som både har subjektstvång och personböjning av verb. Dessutom har tyska oregelbunden pluralbildning, vilket inte svenska har, även om vi har många pluraländelser.
Samma sak kan ju sägas om ryska/polska och svenska då, där har vi ju fått anekdoter i båda riktningarna.
Citat:
Uppenbarligen är kasus en stor tröskel för svenskar.
Uppenbarligen är ordföljd en stor tröskel för polacker.
Citat:
Fetmarkerade mening tror jag inte skulle fungera i praktiska sammanhang. Däremot "honom ser jag". Det enda du påvisar här är att svenska inte har så strikt ordföljd, vilket bara gör min poäng klarare.
För det första fungerar meningen mycket väl. Varför skulle det inte göra det? För det andra är ju poängen att ordföljden är strikt, eftersom det ger helt olika betydelser. Hur kan du få det till att bli precis tvärt om?
Citat:
Ursprungligen postat av
Knugen-Skuk
Men för att ta ett exempel på hur ett språk kan vara svårare att lära sig som kanske t.o.m. In-Fredel och JaneC kan godkänna:
Språk 1 har inget numerus. Alla ord böjs lika oavsett hur många de är till antalet. En bil, två bil, tre bil o.s.v.
Ett annat språk, språk 2, har tre numerus: Singularis, dualis och pluralis. En bil, två bilur, fler bilar. I övrigt är språken identiska grammatiskt och fonetiskt.
Är det fel att säga att språk 2 är svårare?
Jag har redan sagt var jag tycker om sådana här exempel.