Kunskapsteori

Det vets tydligen inte vad kunskap är:

Detta vet man inte.
Detta = "Detta vet man inte"

Förstår du hur man härleder en paradox från ovanstående?
Det centrala i paradoxer är en defekt identifierare:
Detta = "Detta vet man inte", är logiskt falskt!

Bevis:
Detta = "Detta vet man inte" (antagande)
Det som är sant om vänster led är sant om höger led:
Detta vet man = "Detta vet man inte" vet man
Att veta är att påstå att något är sant! Och vi får en motsägelse:
Detta vet man = Detta vet man inte
Motsägelsen innebär att antagandet är falskt. VSB



Som en bonus såg du här ovan en okänd (?) definition av kunskap i arbete:
x vet man om och endast man sanningsenligt påstår x.

Ända sen Platon skrev sin berömda uppsats: Theaitetos, så har problemet med att definiera kunskap ansetts olöst...det närmaste Sokrates kommer en lösning är att påstå att kunskap är sann tro, men detta har känts som otillfredsställande eftersom man inte klart förstått HUR tro förhåller sig till sanning.
1 x tror man
2 x = #x#
3 #x# tror man
Som synes konfronteras man i sats 3 med det man tror på...
Men det bygger alltså på att man har vetskap om den korrekta identifieraren i sats 2.
Mitt begrepp "identifierare" som motsvarar definition och extension
ersätter den plågsamma röra som meningsbegreppet orsakar inom Semantiken.

Nu förstår du kanske inte allt? Fråga i så fall gärna
Den här länken är väl intressant?
http://cs.umaine.edu/~chaitin/amsci.pdf

Seriöst haha du kan inte göra en sånhär tråd kl halv tre på morgonen, satt och läste allt men stannade upp efteråt och ba "wtf".

Du..."wtf" är visserligen en fråga men det får du fråga nån annan! Gillade du Chaitins bakgrundsartikel i länken? Ser du sambandet mellan vad jag skrivit och vad Chaitin skrivit?
Jag borde väl lagt mig redan (gäsp) men chansen att nån kvalificerad person skulle dyka upp med detsamma höll mig vaken lite till.Men det var alltså inte du eller? Läste du ALLT sa du? Och förstod allt?
Det kan du knappast ha gjort om du inte läst:https://www.flashback.org/t2133075
Allt är nämligen inte definierat här ovan
PS: Läs bara mina inlägg...ingen har än lyckats bidra med nåt.
PPS: Det räcker med det första!

Håller med zaiman... Tycker inte du gjort det särskilt tydligt heller?

Kan du specifiera din tes möjligen? Att påstå att "vi inte vet vad kunskap är" är väl rätt onödigt? Då kunskap per DEFINITION måste vara subjekt då den utgår ifrån vår befintliga förståelse för omvärlden och "kunskap"?

[quote=isomerism]Håller med zaiman... Tycker inte du gjort det särskilt tydligt heller?

Kan du specifiera din tes möjligen? Att påstå att "vi inte vet vad kunskap är" är väl rätt onödigt? [quote]Visst kan jag försöka... Men min huvudtes finns inte utsagd nånstans (än).
Här ovan finns en ...öh ...undertes?

Kunskap är att veta!

Och så visar jag att man kan hamna i en paradox
om man använder begreppet "veta"!

Då visar jag ju att det ÄR tveksamt om man verkligen VET nånting, eller hur?

Sen löser jag paradoxen och då VET VI ATT VI VET!

Och att Socrates hade rätt i att kunskap är "sann tro".
Jag visar sedan hur man kan ha kommit fram till sin sanna tro!

EDIT: tar en cig paus: begriper inte alls hur du menar i nästa citat!

Så här gör jag: jag kopierer det relevanta i länken till det jag tidigare skrivit sen editerar jag bort det onödiga:

Korrespondensteorin för sanning beskriver sanning som korrespondens mellan en trosuppfattning och (vanligtvis) en yttervärld.
Det som gör trosuppfattningen "Detta äpple är grönt" sann, är om äpplet som åsyftas verkligen är grönt.
Något skall alltså "svara emot" en trosuppfattning. Vad detta något är, och hur det gör det, kan sägas vara en ontologisk fråga.
Jämför med Aristoteles sanningsdefinition: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning."
Denna filosofiartikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
Redan från början fanns problemet med att paradoxers existens motsade teorin se lögnarparadoxen. Wiitgenstein undvek därför korrespondensteorin och formulerade en egen variant kallad bildteorin. Därnäst formulerar Alfred Tarski sin berömda definition av sanning som är den moderna motsvarigheten till Aristoteles definition av sanning.
>
Rubrik: Korrespondensteorin enligt sigge.

Först ser vi hur korrespondens fungerar för de självreferenta satserna sen utvidgar vi teorin till alla satser!

(i) (def) x är en självreferent sats om och endast om det finns ett predikat Z sådant att x = xZ
(ii) Till varje sådan sats x hör en referensidentitet: x = xZ

Bektrakta exempelsatsen:

1 sats 1 innehåller siffran 1 (antagande)
2 sats 1 = "sats 1 innehåller siffran 1" (referensidentitet)
3 "sats 1 innehåller siffran 1" innehåller siffran 1"

Genom inspektion av sats 3 finner vi att sats 1 är sann!
Sats 1 korresponderar mot verkligheten.

De självreferenta satserna utgör en bra modell för övriga satser:
Vad som ska göras är att utvidga begreppet referensidentitet till att gälla alla satser. Betrakta exemplet:

1 solen lyser (ant)
2 solen = ??? Icke självreferenta satser har ett problem:
Deras referensidentiteter är ej satser!
Jag inför nu ett nytt tecken: "#"

2 solen = #solen#

"#solen#" står i stället för föremålet solen
så att referensidentiteten kan uttryckas rationellt
i en sats. Nu får vi:

3 #solen#lyser
och vi kan se korrespondensen, antagandet är sant!

Igen: ordet "solen" syftar på #solen#.
Man kunde tänka att där sägs detsamma som i:
ordet "solen" syftar på solen.

men:

1.1 solen lyser
2.1 solen = solen
3.1 solen lyser

Här kom man ju ingen vart!

1.2 solen lyser
2.2 solen = #solen#
3.2 #solen# lyser

Men här syns samma mönster som finns i de självreferenta satserna.

Sats 3.2 (som kanske inte fanns som sats innan mig enligt mig) är tänkt att avbilda en HANDLING nämligen att betrakta solen och se om den lyser.

På samma sätt som ("detta är en sats" är en sats) avbildar handlingen att avgöra om föremålet inom citationstecken är en sats eller ej.

Problemet med korrespondensteorin har alltid varit paradoxer...
Exempelvis lögnarparadoxen:

1 Sats 1 är inte sann (lögnarsats)
2 Sats 1 = "Sats 1 är inte sann" (lögnaridentitet)
3 "Sats 1 är inte sann" är inte sann (slutsats?)

Eftersom sats 2 är referensidentitet till sats 1 borde vi i sats 3 vara i stånd att avgöra sanningen hos sats 1...
Men det är vi ju inte och korrespondensteorin synes vederlagd!

Återblick: För alla x gäller att för att faställa sanningen för Zx så förfar vi på följande sätt:

1 Zx (antagande)
2 x = #x#
3 Z#x#

För att kunna försvara korrespondensteorin måste vi således lösa och förklara lögnarparadoxen.
Kortfattat består lösningen i att visa att lögnarsatsens referensidentitet (lögnaridentiteten) är både Empiriskt sann och Logiskt falsk och därför inte kan medverka till att åstadkomma slutsatsen i sats tre.
> Citat:
Ursprungligen postat av sigurdV

Satsfunktionen " x = x är inte sann " är inte satisfierbar för något enda värde!

Och därmed är Lögnarparadoxen efter flera tusen år äntligen löst!
Det hela är, som jag har förstått, ofattbart svårt att förstå! Gå igenom alla steg noga.
Förvissa dej om att inga fel har begåtts och du tvingas p g a din anslutning till logiken medge sanningen i citatet ovan! Och då kan vi börja om från början:

1 sats 1 är inte sann
2 sats 1 = "sats 1 är inte sann"

Det är två oberoende logiska fel negångna. Först är det inte tillåtet att låta x vara "sats 1" vara värde på satsfunktionen " 1 x är inte sann" därför att kontexten "1" interfererar i så fall! Så sats 1 är inte en äkta sats utan en icke satisfierad satsfunktion!

För det andra är sats 2 en icke satisfierbar satsfunktion ...men när vi tror att satsts 1 är en sats ger vi den sanningsvärdet sann! Och det är det andra felet!

Felen döljer varandra och slutresultatet ser "oskyldigt" ut!
Var är felet undrar vi? Svar :Inget är rätt!
"sats 1" är ingen sats och sats 2 är både sann och falsk om sats 1 är en sats!
Och nu förstår vi hur interferensen fungerar. (Om vi tänker efter noga!)

Det finns mindre än en handfull personer som påstått sig förstå vad jag pratar om...
De är inte logiker eller matematiker så jag ler milt överseende. Den som inte är det grejar nog tyvärr inte att fatta det här ordentligt
Du kan bli först!

När du är klar visar jag hur ALLA besläktade paradoxer löses i ett enda svep

>N: På vilket sätt bör korrespondensteorin accepteras som grund för tänkandet? Vad menar du med det?
>
S:Slår du upp en lärobok i logik finner du att den utgår från mängden av icke självreferenta satser och tillordnar sanningsvärden till dessa. Frågan om hur satsen får sitt sanningsvärde hänvisas till semantiken som ses som en förutsättning till logiken som dock inte TILLHÖR logiken.

På så vis slipper man ta ställning till paradoxer. De lämnas åt semantiken att (misslyckas med att) behandla.
Jag bygger upp logiken från grunden( Ärligt talat struntar jag i formell logik! Jag använder språket och abstraherar och exemplifierar...detta räcker får att åstadkomma det jag vill.) och låter semantiken tillhöra logiken och då speciellt korrespondensteorin som visar hur satser får sitt sanningsvärde. Lägg då märke till att det inte behövs TVÅ odefinierade sanningsvärden (sann/falsk) som i den moderna logiken... I stället används definierad sanning och negation.
Tilläggas bör att den egentliga grunden är existens och negation.
>N: Vad menar du med "den klassiska logiken" och vad är det som gör att den inte gäller idag?
>
S:Jag menar Identitetslagen, Motsägelselagen och Lagen om det uteslutna tredje, formulerade så att de gäller utan begränsningar. I den moderna logiken förutsätts de endast gälla icke självreferenta påståendesatser i ett formellt språk!
>
>N: Jag ser logik som en kunskapsmetod för att deduktivt härleda slutsatser. Paradoxer kan inte ha en plats då dessa visar att något i härledningen inte stämmer eller att något visar att det inte finns en koherens. Och utan koherens, ingen logik.
>
S:Ganska bra sagt... Men du borde i likhet med mig säga att det inte finns paradoxer! Att när en paradox uppkommit så har det gjorts ett logiskt misstag någonstans i härledningen av paradoxen. Problemet med den hållningen är att någon kan presentera en paradox och vilja få felet påpekat.
Och så kan NI inte det!
>
>N:För mig kan det inte vara på något annat sätt. Sedan kan man ju komma fram till att saker verkar paradoxala, eller att verkligheten är paradoxal och att logiken har brister som metod för att härleda kunskap till verkligheten, men logiken i sig är som jag beskrev den.
>
S:Tja... du har ju inte kunnat ta ställning till min revidering av logiken förut!
(Grabben har fel...har inte riktigt fattat och kan inte dra konsekvenserna.)

Och nu är de färdigtänkta sammanhangen sammanfattade i en enda post...puh!
EDIT: God Natt Alla två.
_______

Alltsa den här meningen!!!!

a) Sokrates kommer inte i med nagon lösning och presenterar inga som helst definitioner pa kunskap i dialogen. Det är Theaitetus som är föder fram definitionerna.

b) I dialogen prövas olika förslag pa vad kunskap är: "hur det ter sig", "asikter, föreställningar", " sanna asikter eller föreställningar" samt slutligen "välgrundade sanna asikter eller föreställningar".

c) Aven om dagens kunskapsteori, alltsa ämnet epistemologi nastan uttömmande kretsar kring dessa definitioner och problemen kring dom ( alltsa den anglosaxiska, knowledge is "true belief with an account") finns det inget som säger att vare sig Platon eller Sokrates skulle ha ansett att dom presenterat en riktig definition pa kunskap i den här dialogen. Det är möjligt men osannolikt. Jag tvivlar starkt pa att sa är fallet.

d) En sak till. Hur nagot känns är ofilosofiskt, det har ingenting i filsofin att göra. Hur nagot tycks, eller känns, är helt bannlyst.

Tack för påpekandet, det var fyrtio år sedan jag läste boken och inte sjutton minns jag några detaljer! Jag struntar i vilket eftersom min respekt för sokrates är rätt liten: Smita undan plikten att vägleda människorna genom att dricka en bägare gift...va? Och Platons idelära har väl lett till Linnes system ,kladistik och lite annat men är inte särskilt adekvat som begreppsteori betraktat.
Hur är det med självupplevelsen? Jag känslan? Tycker du inte filosofen har rätt att hävda att han tycker sig existera som ett "jag" men kanske inte gör det även om det känns så?

Hur går/gick den bannlysningen till?

Skriver nekar till att begripa min teori... han gör nog rätt i det ... allt "tack" han skulle få från min sida vore lite något svårare övningsuppgifter för att bekräfta den påstådda förståelsen. (Klok snubbe den där!) Var var jag nånstans? Fortsätta forskningen?

Njäeeej... det vore väl grymt? Låt oss i stället se vad vi har:

1 sanning
2 kunskap
3 bevisbarhet

Vad ÄR nu denna lista? Vad för orden tillsammans?
Är ordningen dem emellan slumpmässig?
Vad krävs av ett ord för att hamna på min lista?
Räcker det med att vara ett substantiv?

Jag vet inte riktigt vad du menar men man kan inte bedriva filosofi pa basis av tyckande och asikter. Orsaken är följande: Inom filosofin för man "opersonliga" resonemang som bygger pa konsensus. Invändningar och vederläggningar riktas mot premisserna eller resonemanget, pa sa vis avtäcker vi tillsammans det som är.

Att tycka saker inom filosofin skulle kräva att kunskap icke vore nagot objektivt, vilket är groteskt. Säg att nagon medels ett resonemang övertygar mig om att kunskap är nagot subjektivt. Ett sadant resonemang kan inte vara subjektivt, alltsa är det objektivt och därmed vederlägger vederbörande sig själv. Om det inom filosofin endast handlade om att fa andra att tycka pa ett visst sätt, d v s övertyga dom, vore filosofi inte filosofi, utan retorik, politik, juridik, kort sagt sofisteri. Resonemanget är filosofens verktyg, hans blod.

Pa den punkten är alla eniga. Vad man kan vara oeniga om är vilka premisser som är giltiga eller godtagbara. Premissen maste vara sadan att den ej är självmotsägande, eller hur? Alltsa är premissen "alla vill vi att det gar oss väl" sann, medan premissen "det finns nagon sadan att denne ej vill att det gar honom väl", är falsk.

Av detta ser vi att redan en sann premis är kunskap ( inneboende, medfödd kunskap ), men om vi med "en förklaring av dess grund" ( eng. an account ) avser just detta att premissen inte far vara självmotsägande da är den vedertagna definitionen att kunskap är sann föreställning med en förklaring av dess grund sann - men da utblir resonerandet, som ju är filosofins "väsen".

Alltsa maste vi kanske anta att vi med en förklaring av den sanna föreställningens grund menar resonemanget som följer av premissen. Men da slutar det hela med en apori eller självmotsägelse och vi maste fortsätta nästa dag.

Kan da liknelser fungera som premisser? Detta beror givetvis pa hur man ser pa verkligheten. I en materialistisk kultur ter det ju sig lätt som om synintryck hade större giltighet än liknelser och drömmar, men för att övertyga mig om det maste man via ett resonemang visa att det empiriska är mer verkligt än mina drömmar, tankar och bilder. Detta kan vara svart i synnerhet om dessa liknelser har strukturer som är koherenta med den realistiska traditionen.

Man bör alltsa undvika att blanda ihop subjektivt tyckande och realism. Filosofi är inte spekulation utan ett koherent helt som bygger pa konsensus och som vi alla har tillgang till da kunskap är medfödd och tillgänglig för alla. Aven livsuppgiften är gemensam, nagot det tog mig lang tid att inse da jag hela tiden sökte efter en individuellt anpassad livsuppgift. Dess syfte är givetvis fred och harmoni pa jorden. Sokrates hade samma. Jag kan alltsa, da jag har tänkt igenom saken och da det följer av det gemensamma resonemanget, visa att livsuppgiften är gemensam och att den syftar till harmoni och fred utan att för den skull behöva ty mig till hur det tycks mig just nu.

Ett sadant tillvägagangssätt star pa en mycket stabil grund, ja sa pass stabil grund att nagot stabilare är otänkbart, ty resonemanget är evigt giltigt. Men hur det enskilda resonemanget ( om den gemensamma livsuppgiften ) löper tar vi en annan gang.

Man har inget inom filosofin att göra, man kommer inte in nagonstans: man far inte godkänt i sin D-uppsats, man ignoreras etc.

Gärna det:
Definition: x vet y om och endast om x jämfört y med #y#
(Där det "mystiska" citationstecknet,#, används för att erhålla vad "y" betecknar.)
Exempel:
1 x vet y
2 y = #y#
3 x vet #y#
Det som kan vetas är satser:
1 x vet att solen skiner
2 solen = #solen#
3 x vet att #solen# skiner
Om han hinner leva så länge förstås!
Byts ordet ut mot föremålet i detta fall återstår inget av observatören.
Låt oss se ett ofarligt exempel
1 denna sats innehåller fem ord (nu glömmer vi bort x och vet och att ett slag)
2 denna sats = "denna sats innehåller fem ord"
(Lägg märke till att #"x"#=x)
3 "denna sats innehåller fem ord" innehåller fem ord
Och nu är det bara att räkna orden... Och satsen är jämförd med det betecknade (=Verkligheten)

Några frågor?