[quote=isomerism]Håller med zaiman... Tycker inte du gjort det särskilt tydligt heller?
Kan du specifiera din tes möjligen? Att påstå att "vi inte vet vad kunskap är" är väl rätt onödigt? [quote]Visst kan jag försöka... Men min huvudtes finns inte utsagd nånstans (än).
Här ovan finns en ...öh ...undertes?
Kunskap är att veta!
Och så visar jag att man kan hamna i en paradox
om man använder begreppet "veta"!
Då visar jag ju att det ÄR tveksamt om man verkligen VET nånting, eller hur?
Sen löser jag paradoxen och då
VET VI ATT VI VET!
Och att Socrates hade rätt i att kunskap är "sann tro".
Jag visar sedan hur man kan ha kommit fram till sin sanna tro!
EDIT: tar en cig paus: begriper inte alls hur du menar i nästa citat!
Citat:
Ursprungligen postat av isomerism
Då kunskap per DEFINITION måste vara subjekt då den utgår ifrån vår befintliga förståelse för omvärlden och "kunskap"?
Så här gör jag: jag kopierer det relevanta i länken till det jag tidigare skrivit sen editerar jag bort det onödiga:
Korrespondensteorin för sanning beskriver sanning som korrespondens mellan en trosuppfattning och (vanligtvis) en yttervärld.
Det som gör trosuppfattningen "Detta äpple är grönt" sann, är om äpplet som åsyftas verkligen är grönt.
Något skall alltså "svara emot" en trosuppfattning. Vad detta något är, och hur det gör det, kan sägas vara en ontologisk fråga.
Jämför med Aristoteles sanningsdefinition: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning."
Denna filosofiartikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
Redan från början fanns problemet med att paradoxers existens motsade teorin se lögnarparadoxen. Wiitgenstein undvek därför korrespondensteorin och formulerade en egen variant kallad bildteorin. Därnäst formulerar Alfred Tarski sin berömda definition av sanning som är den moderna motsvarigheten till Aristoteles definition av sanning.
>
Rubrik: Korrespondensteorin enligt sigge.
Först ser vi hur korrespondens fungerar för de självreferenta satserna sen utvidgar vi teorin till alla satser!
(i) (def) x är en självreferent sats om och endast om det finns ett predikat Z sådant att x = xZ
(ii) Till varje sådan sats x hör en referensidentitet: x = xZ
Bektrakta exempelsatsen:
1 sats 1 innehåller siffran 1 (antagande)
2 sats 1 = "sats 1 innehåller siffran 1" (referensidentitet)
3 "sats 1 innehåller siffran 1" innehåller siffran 1"
Genom inspektion av sats 3 finner vi att sats 1 är sann!
Sats 1 korresponderar mot verkligheten.
De självreferenta satserna utgör en bra modell för övriga satser:
Va
d som ska göras är att utvidga begreppet referensidentitet till att gälla alla satser. Betrakta exemplet:
1 solen lyser (ant)
2 solen = ??? Icke självreferenta satser har ett problem:
Deras referensidentiteter är ej satser!
Jag inför nu ett nytt tecken: "#"
2 solen = #solen#
"#solen#" står i stället för föremålet solen
så att referensidentiteten kan uttryckas rationellt
i en sats. Nu får vi:
3 #solen#lyser
och vi kan se korrespondensen, antagandet är sant!
Igen: ordet "solen" syftar på #solen#.
Man kunde tänka att där sägs detsamma som i:
ordet "solen" syftar på solen.
men:
1.1 solen lyser
2.1 solen = solen
3.1 solen lyser
Här kom man ju ingen vart!
1.2 solen lyser
2.2 solen = #solen#
3.2 #solen# lyser
Men här syns samma mönster som finns i de självreferenta satserna.
Sats 3.2 (som kanske inte fanns som sats innan mig enligt mig) är tänkt att avbilda en HANDLING nämligen att betrakta solen och se om den lyser.
På samma sätt som ("detta är en sats" är en sats) avbildar handlingen att avgöra om föremålet inom citationstecken är en sats eller ej.
Problemet med korrespondensteorin har alltid varit paradoxer...
Exempelvis lögnarparadoxen:
1 Sats 1 är inte sann (lögnarsats)
2 Sats 1 = "Sats 1 är inte sann" (lögnaridentitet)
3 "Sats 1 är inte sann" är inte sann (slutsats?)
Eftersom sats 2 är referensidentitet till sats 1 borde vi i sats 3 vara i stånd att avgöra sanningen hos sats 1...
Men det är vi ju inte och
korrespondensteorin synes vederlagd!
Återblick: För alla x gäller att för att faställa sanningen för Zx så förfar vi på följande sätt:
1 Zx (antagande)
2 x = #x#
3 Z#x#
För att kunna försvara korrespondensteorin måste vi således lösa och förklara lögnarparadoxen.
Kortfattat består lösningen i att visa att lögnarsatsens referensidentitet (lögnaridentiteten) är både Empiriskt sann och Logiskt falsk och därför inte kan medverka till att åstadkomma slutsatsen i sats tre.
> Citat:
Ursprungligen postat av sigurdV
Satsfunktionen " x = x är inte sann " är inte satisfierbar för något enda värde!
Och därmed är Lögnarparadoxen efter flera tusen år äntligen löst!
Det hela är, som jag har förstått, ofattbart svårt att förstå! Gå igenom alla steg noga.
Förvissa dej om att inga fel har begåtts och du tvingas p g a din anslutning till logiken medge sanningen i citatet ovan! Och då kan vi börja om från början:
1 sats 1 är inte sann
2 sats 1 = "sats 1 är inte sann"
Det är två oberoende logiska fel negångna. Först är det inte tillåtet att låta x vara "sats 1" vara värde på satsfunktionen " 1 x är inte sann" därför att kontexten "1" interfererar i så fall! Så sats 1 är inte en äkta sats utan en icke satisfierad satsfunktion!
För det andra är sats 2 en icke satisfierbar satsfunktion ...men när vi tror att satsts 1 är en sats ger vi den sanningsvärdet sann! Och det är det andra felet!
Felen döljer varandra och slutresultatet ser "oskyldigt" ut!
Var är felet undrar vi? Svar :Inget är rätt!
"sats 1" är ingen sats och sats 2 är både sann och falsk om sats 1 är en sats!
Och nu förstår vi hur interferensen fungerar. (Om vi tänker efter noga!)
Det finns mindre än en handfull personer som påstått sig förstå vad jag pratar om...
De är inte logiker eller matematiker så jag ler milt överseende. Den som inte är det grejar nog tyvärr inte att fatta det här ordentligt
Du kan bli först!
När du är klar visar jag hur ALLA besläktade paradoxer löses i ett enda svep
>N: På vilket sätt bör korrespondensteorin accepteras som grund för tänkandet? Vad menar du med det?
>
S:Slår du upp en lärobok i logik finner du att den utgår från mängden av icke självreferenta satser och tillordnar sanningsvärden till dessa. Frågan om hur satsen får sitt sanningsvärde hänvisas till semantiken som ses som en förutsättning till logiken som dock inte TILLHÖR logiken.
På så vis slipper man ta ställning till paradoxer. De lämnas åt semantiken att (misslyckas med att) behandla.
Jag bygger upp logiken från grunden( Ärligt talat struntar jag i formell logik! Jag använder språket och abstraherar och exemplifierar...detta räcker får att åstadkomma det jag vill.) och låter semantiken tillhöra logiken och då speciellt korrespondensteorin som visar hur satser får sitt sanningsvärde. Lägg då märke till att det inte behövs TVÅ odefinierade sanningsvärden (sann/falsk) som i den moderna logiken... I stället används definierad sanning och negation.
Tilläggas bör att den egentliga grunden är existens och negation.
>N: Vad menar du med "den klassiska logiken" och vad är det som gör att den inte gäller idag?
>
S:Jag menar Identitetslagen, Motsägelselagen och Lagen om det uteslutna tredje, formulerade så att de gäller utan begränsningar. I den moderna logiken förutsätts de endast gälla icke självreferenta påståendesatser i ett formellt språk!
>
>N: Jag ser logik som en kunskapsmetod för att deduktivt härleda slutsatser. Paradoxer kan inte ha en plats då dessa visar att något i härledningen inte stämmer eller att något visar att det inte finns en koherens. Och utan koherens, ingen logik.
>
S:Ganska bra sagt... Men du borde i likhet med mig säga att det inte finns paradoxer! Att när en paradox uppkommit så har det gjorts ett logiskt misstag någonstans i härledningen av paradoxen. Problemet med den hållningen är att någon kan presentera en paradox och vilja få felet påpekat.
Och så kan NI inte det!
>
>N:För mig kan det inte vara på något annat sätt. Sedan kan man ju komma fram till att saker verkar paradoxala, eller att verkligheten är paradoxal och att logiken har brister som metod för att härleda kunskap till verkligheten, men logiken i sig är som jag beskrev den.
>
S:Tja... du har ju inte kunnat ta ställning till min revidering av logiken förut!
(Grabben har fel...har inte riktigt fattat och kan inte dra konsekvenserna.)
Och nu är de färdigtänkta sammanhangen sammanfattade i en enda post...puh!
EDIT: God Natt Alla två.
_______