Korrespondensteorin

Korrespondensteori
Korrespondensteorin för sanning beskriver sanning som korrespondens mellan en trosuppfattning och (vanligtvis) en yttervärld.
Det som gör trosuppfattningen "Detta äpple är grönt" sann, är om äpplet som åsyftas verkligen är grönt.
Något skall alltså "svara emot" en trosuppfattning. Vad detta något är, och hur det gör det, kan sägas vara en ontologisk fråga.
Jämför med Aristoteles sanningsdefinition: "Att säga om det som är, att det inte är, eller om det som inte är, att det är, det är falskhet. Men att säga om det som är, att det är, eller om det som inte är, att det inte är, det är sanning."
Denna filosofiartikel är bara påbörjad. Du kan hjälpa till genom att utöka den.
Redan från början fanns problemet med att paradoxers existens motsade teorin se lögnarparadoxen. Wiitgenstein undvek därför korrespondensteorin och formulerade en egen variant kallad bildteorin. Därnäst formulerar Alfred Tarski sin berömda definition av sanning som är den moderna motsvarigheten till Aristoteles definition av sanning.
>
Rubrik: Korrespondensteorin enligt sigge.

Först ser vi hur korrespondens fungerar för de självreferenta satserna sen utvidgar vi teorin till alla satser!

(i) (def) x är en självreferent sats om och endast om det finns ett predikat Z sådant att x = xZ
(ii) Till varje sådan sats x hör en referensidentitet: x = xZ

Bektrakta exempelsatsen:

1 sats 1 innehåller siffran 1 (antagande)
2 sats 1 = "sats 1 innehåller siffran 1" (referensidentitet)
3 "sats 1 innehåller siffran 1" innehåller siffran 1"

Genom inspektion av sats 3 finner vi att sats 1 är sann!
Sats 1 korresponderar mot verkligheten.

De självreferenta satserna utgör en bra modell för övriga satser:
Vad som ska göras är att utvidga begreppet referensidentitet till att gälla alla satser. Bektrakta exemplet:

1 solen lyser (ant)
2 solen = ??? Icke självreferenta satser har ett problem:
Deras referensidentiteter är ej satser!
Jag inför nu ett nytt tecken: "#"

2 solen = #solen#

"#solen#" står i stället för föremålet solen
så att referensidentiteten kan uttryckas rationellt
i en sats. Nu får vi:

3 #solen#lyser
och vi kan se korrespondensen, antagandet är sant!

Igen: ordet "solen" syftar på #solen#.
Man kunde tänka att där sägs detsamma som i:
ordet "solen" syftar på solen.

men:

1.1 solen lyser
2.1 solen = solen
3.1 solen lyser

Här kom man ju ingen vart!

1.2 solen lyser
2.2 solen = #solen#
3.2 #solen# lyser

Men här syns samma mönster som finns i de självreferenta satserna.

Sats 3.2 (som kanske inte fanns som sats innan mig enligt mig) är tänkt att avbilda en HANDLING nämligen att betrakta solen och se om den lyser.

På samma sätt som ("detta är en sats" är en sats) avbildar handlingen att avgöra om föremålet inom citationstecken är en sats eller ej.

Problemet med korrespondensteorin har alltid varit paradoxer...
Exempelvis lögnarparadoxen:

1 Sats 1 är inte sann (lögnarsats)
2 Sats 1 = "Sats 1 är inte sann" (lögnaridentitet)
3 "Sats 1 är inte sann" är inte sann (slutsats?)

Eftersom sats 2 är referensidentitet till sats 1 borde vi i sats 3 vara i stånd att avgöra sanningen hos sats 1...
Men det är vi ju inte och korrespondensteorin synes vederlagd!

Återblick: För alla x gäller att för att faställa sanningen för Zx så förfar vi på följande sätt:

1 Zx (antagande)
2 x = #x#
3 Z#x#

För att kunna försvara korrespondensteorin måste vi således lösa och förklara lögnarparadoxen. Detta har jag gjort tidigare i cognito, men kanske det är så viktigt att jag bör göra det igen, nu när man kan förstå VARFÖR lögnarparadoxen måste lösas!

Kortfattat består lösningen i att visa att lögnarsatsens referensidentitet (lögnaridentiteten) är både Empiriskt sann och Logiskt falsk och därför inte kan medverka till att åstadkomma slutsatsen i sats tre.
>
>N: På vilket sätt bör korrespondensteorin accepteras som grund för tänkandet? Vad menar du med det?
>
S:Slår du upp en lärobok i logik finner du att den utgår från mängden av icke självreferenta satser och tillordnar sanningsvärden till dessa. Frågan om hur satsen får sitt sanningsvärde hänvisas till semantiken som ses som en förutsättning till logiken som inte TILLHÖR logiken. På så vis slipper man ta ställning till paradoxer. De lämnas åt semantiken att (misslyckas med att) behandla.
Jag bygger upp logiken från grunden och låter semantiken tillhöra logiken och då speciellt korrespondensteorin som visar hur satser får sitt sanningsvärde. Lägg då märke till att det inte behövs TVÅ odefinierade sanningsvärden (sann/falsk) som i den moderna logiken... I stället används definierad sanning och negation.
Tilläggas bör att den egentliga grunden är existens och negation.
>N: Vad menar du med "den klassiska logiken" och vad är det som gör att den inte gäller idag?
>
S:Jag menar Identitetslagen, Motsägelselagen och Lagen om det uteslutna tredje, formulerade så att de gäller utan begränsningar. I den moderna logiken förutsätts de endast gälla icke självreferenta påståendesatser i ett formellt språk!
>
>N: Jag ser logik som en kunskapsmetod för att deduktivt härleda slutsatser. Paradoxer kan inte ha en plats då dessa visar att något i härledningen inte stämmer eller att något visar att det inte finns en koherens. Och utan koherens, ingen logik.
>
S:Ganska bra sagt... Men du borde i likhet med mig säga att det inte finns paradoxer! Att när en paradox uppkommit så har det gjorts ett logiskt misstag någonstans i härledningen av paradoxen. Problemet med den hållningen är att någon kan presentera en paradox och vilja få felet påpekat
>
>N:För mig kan det inte vara på något annat sätt. Sedan kan man ju komma fram till att saker verkar paradoxala, eller att verkligheten är paradoxal och att logiken har brister som metod för att härleda kunskap till verkligheten, men logiken i sig är som jag beskrev den.
>
S:Tja... du har ju inte kunnat ta ställning till min revidering av logiken förut!

?

Vart inne på Wikipedia nu igen?

LÅS!

Det var värst var du var vältalig då?
Vad är det du inte förstår?

Har du nåt emot uppslagsverk? Ger dig uppslagsvärk kanske?
Får jag be icke logiker att åtminstone bete sig hövligt här inne?
Om det inte är för mycket begärt?

Som synes här ovan inleds korrespondensteorins historia med Aristoteles.
En antik filosof vars namn borde vara bekant...är det så?

Vi tänker oss Aristoteles vid lägerelden gnagande ben...
(det har var länge sedan )

Aristoteles: Jag har det! Om det är som det sägs så är det så!

Vid samma eld sitter Epimenides och täljer förstrött på en visselpipa...

Epimenides: Så som jag säger är det inte!

Och ett vilt (mentalt) slagsmål utbryter som pågår än i dag

Det förhöll sig nämligen så att Epimenides såvitt känt aldrig talade sanning...

Aristoteles: Där sa du nåt sant Epimenides!

Epimenides. Säger du det? Men då ljög jag väl? För det var väl vad jag sa?

Vad vill du diskutera?

Helst: Logik.

Jag väntar på en samtalspartner som bett mig öppna den här tråden.
Och informationen ovan var främst avsedd åt honom...
Men jag pratar med alla intressanta människor

Vilka filosofiska intressen har du?

Har inga speciella filosofiska intressen, det finns dock mycket spænnande att læsa i detta underforum.

Jag reagerar bara på att det ser ut som att du har Ctrl C:at hela trådstarten.

du edita från det att jag skrev

Heh! Använder bara musklick! Jag samlade ihop data från två ställen: Först wikipedia och då passade jag på att lägga till lite information eftersom det var så lite och så ytligt. Sen kopierade jag min (lite egensinniga) version av korrespondensteorin som jag mödosamt bokstav för bokstav skrivit vid ett tidigare tillfälle. Så ja... det var inte mycket nyskrivet...och... nej det är en hel del originaltext skriven av mig där!
Har du sett mina andra trådar? Denna t ex:
https://www.flashback.org/showthread...ed=1#p43187117
Det är lite lättsammare grejer!

Har en teori till varför paradoxen är en paradox samt en möjlig lösning. Paradoxen kommer av att informationen i argumentet (premisser och slutsats) beskriver två "världar" samtidigt. vilket leder till en motsägelse då vi lever i en värld. Argumentet innehåller nämligen två olika informationer som är inkompatibla. Detta syns i "nästa påstående är sant" och "föregående påstående var falskt" - informationen i första är inkompatibel med den andra. Varför löser detta paradoxen? Jo för att vi har bevisat att scenariot är overkligt (vilket är ett sätt att lösa en paradox) då informationen i argumentet strider mot sig själv. I en koherent värld är inte en sådan inkompatibel dualitet möjlig så den logiska satsen saknar relevans till den fysiska världen och paradoxen är därför, inte något verkligt fysiskt dilemma.

Den etablerade logiken som system måste uppdateras så att denna typ av paradoxer inte uppstår, logiken ska vara relevant för fysiska ting och sammanhängande. Ett argument/en sats ska inte kunna innehålla två olika informationer som är inkompatibla. Det här får vi fixa till sigurdV

Ja det tycker jag! Objekt har inre och yttre ...det syns väldigt klart när objekt domänen är satser.
Satsens inre är satskomponenterna och dess yttre satsens kontext.
Satsen mening är INTE helt klarlagd enbart av de inre komponenterna :kontext och komponenter kan interferera. Översätt "This is english" till svenska och du får "Detta är engelska". I svensk kontext är påståendet falskt men sant i engelsk! Byt kontext och satsen mening ändras vilket påverkar sanningsvärdet!

I lögnarparadoxen interfererar satserna med varandra dom är kontexter för varandra och genom abstraktion kan interferensen försvinna:

1 x är inte sann
2 x = "x är inte sann"

Än är inte interferensen borta : interferensen från sats 2 på sats 1 sitter djupt!

1 x är Z
2 x = "x är Z"

Nu har vi ett system bestående av två legitima satsfunktioner och interferensen är försvunnen!
Vi kan återställa paradoxen genom att ge x och Z värdena "sats 1" och "inte sann" och det är främst det sista värdet som orsakar paradoxen! När vi inom matematiken behandlar funktioner menar vi att de inte behöver vara definierade för varje tänkbart värde och OM det kan visas att "inte sann" inte är ett tillåtet värde kan paradoxen inte uppkomma! Eller hur?

1 x = " x är inte sann " (antagande)
2 x är sann om och endast om " x är inte sann " är sann (ur 1)
3 x är sann om och endast om x är inte sann

En motsägelse har uppkommit.
Antagandet är falskt! vsb

Satsfunktionen " x = x är inte sann " är inte satisfierbar för något enda värde!

Och därmed är Lögnarparadoxen efter flera tusen år äntligen löst!