Ställ era random astronomifrågor

Stjärnnavigering är egentligen inte så komplicerat. Det är som GPS fast åt andra hållet. Man måste ha en stjärnkarta av något slag, samt en klocka, samt en sextant.
Då kollar vi i vår bok som säger behandlar himlen som om den skulle rotera kring oss, som säger att stjärna X just detta datum och klockslag skulle befinna sig exakt ovan en viss position på jorden. Vår sextant säger att vi är 20 grader långt bort från en viss punkt på jordytan som motsvarar vart stjärnan skulle vara rakt upp just den tiden.
Sen gör vi så med 2 olika stjärnor till, så vet vi hur många grader vi är ifrån varje stjärna som motsvarar en punkt på jorden rakt upp, så gör vi lite cirklar och hittar oss i överlappningen.
Att jorden roterar löser man med tidtagarmojänger och datumhållning.
Att stjärnbilderna förändras över årstider löser man med stjärnkarta.
Öst och väst löser de med kompass.
Regnar det och är mulet så kan man inte navigera den dagen förutom möjligen med hjälp av månen som vi vet var den var dagen innan.

Tiderna innan denna typen av stjärnnavigering så kunde vi hitta norr och ta ut riktningar, men inte positionera oss var som helst på jordens yta.

Varför "fastnar" inte kometer och asreorider i kroppars gravitation?

De "sitter fast", så att säga, runt Solen därför att de bildades i samma nebulosa som Solen. De har helt enkelt aldrig lämnat. De måste få en knuff för att "fastna" i omloppsbana runt en planet. Annars fortsätter de i sin omloppsbana runt Solen. Rosettas komet 67P fick på 1950-talet en knuff av Jupiter när den kom i närheten. Den har fått flera knuffar tidigare. De allra flesta knuffar Jupiter ger kometer ändrar deras bana runt Solen, 67P kommer en hel AU närmare Solen som närmast varje varv efter den senaste knuffen. För att en planet ska fånga en komet så krävs det att knuffen vid mötet ger den en ny bana som ryms innanför planetens gravitationella dominans. T.ex. dominerar Jorden gravitationellt över Solen inom 4 gånger avståndet till Månen. Vi skulle inte kunna ha en måne eller en satellit längre bort från jorden än så. Det är ovanligt att planeter eller stjärnor fångar in någonting gravitationellt. Det har dock hänt genom årmiljarderna och de större planeterna har alla små infångade månar. Neptunus tros ha fångat in Triton, det största infångade objektet i så fall.

Hur mycket högre/ lägre skulle tidvattnet på månen bli om den hade vatten?

Vad jag har läst om gravitationsvågor så är det någonting som kan uppstå ex. när enormt stora saker kolliderar såsom svarta hål. Enormt små, de som upptäckts motsvarar att man upptäcker en skillnad på ett hårstrå på ett avständ mellan jorden och närmast liggarna stjärna (efter solen). Ganska små helt enkelt.

Jag förstår att ingen vet svaret, men är det orimligt att anta att *allting* skapar gravitationsvågor? Jag klappar händerna => gravitationsvågor skapas. Precis som gravitation som helhet, att jag i egenskap av min egna kropp attraherar andra objekt, men det är först på planetnivå som man kan observera det på riktigt?

Tack för svar, bra beskrivet, det var lätt att förstå.

Någon som kan förklara lite mer om entropi? Stämmer det att entropin minskar på jorden? Är det pga att människor skapar ordning? Kanske ett rejällt tankefel av mig nu kan människan påverka ordningen?

Om jag förstått det rätt så uppkommer gravitationsvågor från all ickesymmetrisk påverkan på stress-energy-tensorn som ger upphov till gravitation. Det har med acceleration av energi/massa att göra. Jag kan inte se något som säger att det måste vara av en viss storhet i energi, eller en viss storhet i acceleration, så jag tror att allting sådant skapar gravitationsvågor.
Med "ickesymmetrisk påverkan" så menar man någonting som roterar kring sin egen axel. Det ger inte gravitationsvågor. Inte heller konstant hastighet. Däremot nu när mitt finger accelereras mot tangenterna på ett osymmetriskt sätt så tolkar jag det som att energi som överförs genom gravitationsfältet som träffar dig är större än 0.
Observerandet som du är inne på måste ha stor skala i relation till oss då det är små effekter som ska mätas, som du säger. Men jag ser ingenting som säger att denna effekt inte skulle vara applicerbar även på vår skala.

Entropin minskar alltid på större skala, över längre tid. På jorden har vi ett litet specialfall då vi har liv här, där liv i sig verkar leda till mindre entropi(mer ordning/komplexitet) Människan kan i allra högsta grad påverka ordningen, manickerna vi skriver detta till varandra på är bevis för det. Att liv idag är mer komplext än det var när vi endast hade encelliga mikroorganismer är också bevis för det.
Men man får inte glömma att detta är ett ämne som beskrivs av statistik, och över hela universum, så att entropin minskar relativt mycket på jorden är ingenting som säger emot lagarna om entropi. Entropin minskar även på andra håll i universum när t.ex. en stjärna bildas ur ett gasmoln. Statistiskt sett så ökar dock entropin totalt, men fluktuerar under tiden av olika anledningar som kemiska med liv, eller "mekaniska" som med en sol som bildas.

Sen kan vi prata hur mycket som helst om vad begreppet innebär, hur man beskriver komplexitet, vad information innebär för partiklar, varför entropin ökar osv. Det är en intressant diskussion men vet inte hur djupgående din frågeställning var.

Här är en liten illustration med kulor på en gummiduk. Från början den lilla kulan har för hög hastighet för att "fastna" i nån av de två groparna på första försöken. Och stjärnornas hastigheter är så höga i förhållande till deras dragningskraft att det är ovanligt att dubbelstjärnor bildas så.
https://youtu.be/iJq4cXY97_Y?t=338

Man har nu nu upptäckt svarta hål som är 30+ solmassor tunga, vilket borde kräva att minst tre stjärnor har kolliderat. Om de är vanliga så kanske det beror på att de svarta hålen är gamla och att kollisioner var vanligare förr för att universum var tätare?

Tack för utförligt och lättförståligt svar. Egentligen är den väl mer filosofisk, varför vi motverkar den? Vad det finns för mening med det? Och om människan har svårt att förstå, eller kännas vid, långa tidsbegrepp?

Men i slutändan kan jag väl ställa den här frågan då, kommer människan kunna påverka universums död? (Är vi överens om att universum är påväg mot sin död?)

Varför vi motverkar den är nog samma svar som varför liv existerar. Kemi, tur + evolution. Någon mening har det inte mer än den mening vi tillskriver det. En sol som bildats från ett gasmoln får lägre entropi ett tag, men det är ingen mening med det.
Någon tog ämnen från marken och förädlade dessa till en dator, men universum bryr sig ju inte om det.
Ja, vi kan inte ens i närheten förstå tidsskalorna saker händer på. Att vi har liv på jorden idag är en liten statistisk fluktuation som uppstått genom jättemycket tur genom att rätt kemiska ämnen kunde kopplas ihop till arvsmassa. Entropi som "alltid" ökar, ökar ju då alltid på stor skala över lång tid. Mindre skala och kortare tid ger större felmarginal. Så vår korta tid här på jorden är med allt som kan och sker i universum den största slumpen man kan tänka sig. Att sedan du och jag sitter här efter så lång evolution är också en helt enorm slump. Så jag tror att människans oförmåga att förstå storheter på tid och rum gör att vi har svårt att förstå slump ordentligt.

Ja, på ett eller annat sätt kommer universum som vi känner till det att "dö". Man ska aldrig säga aldrig, men jag vill nog ändå säga att vi aldrig kommer kunna förhindra det. Absolut inte universums död, och mest troligt inte vår egen. Det är alldeles för många faktorer som måste vara precis rätt för att vi ska leva. Allt måste vara perfekt i princip. På de tidsskalorna vi pratar om så är det massor med saker som kommer att förändra sig som vi inte kan överleva. Så tyvärr, tiden vi har är tiden vi har och det kommer att ta slut en dag.

Sen kan universum vara oändligt, cykliskt och förgrena sig. Om så är fallet så har du och jag haft denna diskussionen oändligt antal gånger förut, och kommer ha den oändligt antal gånger igen. Så jag håller nog med om att det blir lite filosofi. Man får söka tröst där man finner den, men vi människor som finns idag kommer i princip garanterat att dö ut så småningom. Jag menar, det kommer komma tider med bara svarta hål, tider med bara strålning, exponentiellt accelererande utökning av rum. Vi kommer att nå total entropi en dag. Det är bara att hålla tummarna för att det finns något fält med energi i som aldrig går till 0 den dagen, då finns det chans att något nytt händer, annars kan ingenting mer ske.

Tack för svar. Jag blev väldigt fundersam när jag läste artikel efter artikel som beskrev det som att dessa vågor uppstod när svarta hål kolliderade, underförstått, och endast när dessa kolliderade.