Jag skrev en newsmill-artikel om Flashback och näthatet. Vad är era åsikter?

Jag tror att det grundläggande problemet är att så många journalister är så fruktansvärt obildade och kan så lite om de frågor som de skriver om. Om du kollar igenom CV:et på en random journalist som skriver för en större tidning så är det oftast ett par år på en folkhögskola och några kurser genusvetenskap som är utbildningsbakgrunden. Ett sätt att komma undan detta är såklart att ändra om journalistiken så att den handlar mer om åsikter än om fakta, vilket Fox News har varit pionjärer inom. En åsikt kan aldrig vara rätt eller fel, och därför är det lättare att skriva vad man tycker än att bygga upp argument kring en ståndpunkt.

Ett annat problem vi har i Sverige är att vi knappt har någon tradition utav "public intellectuals" som finns i andra europeiska länder som hjälper till att sätta agendan inom den offentliga debatten, vilket gör att åsikter är svårare att vifta bort. Det är sällan svenska akademiker sticker ut hakan om något kontroversiellt ämne och försöker att reda ut hur saker och ting ligger till utifrån ett mer genomtänkt perspektiv. Det närmsta vi kommer en "upplyst" debattör i Sverige är typ Jan Guillou, vilket säger en del om den tragiska situation vi befinner oss i.

Jag har inte sett UG, men vad jag förstår så kommer "ska steka dina bröst i smör" från någon galning som kontaktade en rad kvinnor, från Blondinbella till SD-kvinnor. Tydligen var han en socialdemokratisk valarbetare, för övrigt.

Men visst finns det kvinnohat, drängig jargong, effektsökeri, rasism och allt möjligt. Och visst är det säkerligen många sverigedemokratiska väljare som syndar, om inte annat för att krönikörerna tenderar vara deras meningsmotståndare.

Sedan är kommentarsdebatten VÄLDIGT vinklad. En betydande andel, säkert majoriteten, som raderas är inte hat utan kritik, ofta välformulerad och faktaunderbyggd.

För att ta ett specifikt exempel: på SvD Näringsliv skrevs nyligen om The Economists hyllningsartikel av de nordiska länderna, den har du säkert hört talas om? I kommentarsfältet under den artikeln raderades en massa inlägg.

Det var nämligen så att flera läsare hänvisade, både med länk och utan, till en ANNAN artikel i samma nummer av The Economist där det skrevs om svensk massinvandring (ja, de använde det ordet) och de stora problemen som uppstår när en stor grupp invandrare kommer till ett generöst välfärdssystem som baseras på att 80% förvärvsarbetar, särskilt som grupper som somalier lika gärna kunde komma "från en annan planet".

Om inte det är bevis för att systemet är riggat och informationen friserad, att det inte är "hat" utan avvikande åsikter och kanske obekväma sanningar som tystas, så vet jag inte vad. Där finns det intressanta artiklar att skriva för en frilansjournalist. Om man bortser från det där med att hitta köpare, då.

Sedan måste jag säga att din artikel gjorde ett mycket sympatiskt intryck på mig. Särskilt om du "har hjärtat till vänster" så är du en frisk fläkt av, tja, EMPATI med dem du inte delar åsikt med. Annars är det där dogmatiska, föraktfullt aggressiva tonläget alltför vanligt från den sidan som trots allt har övertaget.

Jag minns inte ordagrant, det var något år sedan, men jag hade lite synpunkter på medias sätt att förmedla opinionsundersökningar plus att jag tycker att man inte ska räkna in partier som inte klarar 4 procent i eventuella blockbildningar. Utopiska spekulationer. Efter det så undrade jag över varför det så sällan skrivs kritiska artiklar i Aftonbladet och Expressen om MP. Då blev det stopp.

Jo, det är kanske till viss del en växelverkan. Läsare gillar konflikt och meningsmotsättningar, det kittlar mer än entonig information. Men som någon annan i tråden skrev handlar det idag också om journalistens varumärke. Ett välbekant namn eller ännu bättre ett kändisskap är guld värt i branschen. Det premierar människor som vill synas och har förmågan att slå sig fram. Jämför med den tidigare urtypen av journalist - ganska grå och ovårdad.
Vi (folk) ber tyvärr inte om förklaringsmodeller utan vill mest ha underhållning. Inget ont i det i och för sig.

Idag är makten över ordet viktigare än både samhällsposition och pengar. Vem formulerar det som vi uppfattar är sant? Kändisar, ja. Journalister, ja (inte av flashback dock..). Politiker, vissa. Företagsledare, några få. Läkare, ja inom sitt område. Kultureliten, nja eftersom ingen begriper vad de gör. Jurister, tveksamt av samma skäl. Byråkrater, nej.

Jag tror inte att någon ifrågasätter att dessa kvinnor får sådana mail. Inte minst de som har tämligen hög svansföring själva och gärna kallar de med andra åsikter för ganska elaka saker. Men det är väl ändå en ganska vag koppling mellan dessa anonyma mail och telefonsamtal och tidningarnas kommentarsfält och internetforum? Jag har aldrig sett sådana saker uttryckas publikt på det sättet. Vi vet ju också att t ex Aftonbladet iscensatt "nazisthot" med fejkade iscensatta bilder så det är ju lite svårt att lita på deras sida av saken.
http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9...ettanstor.html

Man kan dessutom vända på det och konstatera att t ex Sverigedemokrater har det betydligt tuffare med både hot och våld. Det är ju ingen slump att flest SD-politiker väljer att sluta...

Då tycker vi lika.

Intressant att du fick beröm från kollegor, frågan är: kommer de journalister som håller med dig att våga rygga dig offentligt? Troligtvis gagnar det inte deras karriärer att göra det, men har de någon journalistisk heder i sig så håller de inte inne med sina åsikter, även om de råkar vara obekväma.

Alla människor som har en åsikt som sticker ut råkar ut för "näthat" dvs att folk är oförskämda och otrevliga. Man, kvinna, höger eller vänster på den politiska skalan. Oavsett om du diskuterar invandring, feminism, mode eller hip-hop. Internet gör att alla människor kan säga sin åsikt och det gör att mindre genomtänkta kommentarer, eller kommentarer postade på lördagsnatten efter ett pubbesök kommer med. Inget att göra åt. Alternativet är censur av kinesisk modell. Precis som Bjurwald och Linderborgskan vill ha.

Jag får ställa mig i hyllningskören och gratulera till en bra och välskriven artikel, där du verkligen träffar spikhuvudet med hammaren.

Jag tycker det är en jättebra artikel! Du lyckades beskriva det jag upplevde när journalisten från GP(?) startade en tråd där han sökte efter näthatare. Många inlägg var mycket intressanta där det märktes att användarna funderat mycket kring det hela, och inlägg som i sig mycket väl kunnat utgöra ett debattinlägg. Jag tror tråden hade blivit intressantare om journalisten deltagit istället för att skriva inlägg som "varför hatar ni". Även om jag inte står bakom en del otrevliga inlägg som följdes på grund av bristen på respons från journalistens sida, så har jag viss förståelse för att folk blev irriterade.

Ja, jag tror verkligen du har rätt om det där med ilskan över att inte tas på allvar, oavsett i vilket sammanhang det är. Jag har själv känt den frustrationen när jag jobbat hårt med att arbeta fram (i mitt tycke) spännande artikelförslag, skickat in dem men inte fått ett enda svar. Då känner man sig rejält utmattad, trött, ledsen och - ja, ohörd!

Vad jag inte förstår är varför man inte från redaktionshåll går in och medverkar i diskussionerna mer. Då kan man ju också förklara varför man väljer att ta bort vissa kommentarer och så får man ett guldläge att föra spännande diskussioner med läsarna - de man faktiskt skriver för!

Men det är väl som med allt annat - tid finns inte?

När du skrev denna artikeln gjorde du en sak som inte många journalister gör. Du gjorde det dessutom så objektivt du kunde. Du gick inte in med en förutbestämd uppfattning om hur verkligheten såg ut, utan du tragglade igenom hela näthatstråden, drog slutsatserna och skrev.
Underbart forum, fyllt av kunskap. Dessutom, man får genom att delta och lyssna på debatter, om man väljer att lyssna samt besöka forumsdelar utom ens egna intressesfär, nya intryck vilket är fullkomligt lysande. Tänk att man kan nyansera debatter, förstå problem på ett djupare plan.
Näthatstråden hade ett citat som var rätt ok. Något omskrivet "Om någon beter sig/uttalar sig som en idiot, bör man få ha rätten att påtala detta för honom" Sen om det är konstruktivt att kalla någon idiot, kan väl diskuteras. Man får ju bättre svar om man talar om varför man anser personen vara en idiot.
Journalisterna har tagit som sin uppgift att fostra folket, inta att upplysa folket. Medborgarna runt 30-40 år är trötta på fostran och anser att deras rätt till upplysning ska antingen ges, eller tas tillbaka. Det är internet som gäller. Första striden är nog: https://www.flashback.org/t1423112 Där debattklimatet går i höga tonlägen. Som dränker den egentliga debatten. Aftonbladet samt Avpixlat har satt standarden för debatter låg. Det ska laddas med hårda värdeord som kommunist, stalinist, facist, vänsterextrem, kulturberikare, raketforskare. Debatten lider.
Såg inget speciellt jag saknade, blir du dig vän med flashback lär du väl inte sakna scoop i framtiden.
Dyk in, var med, tyck till, bli en (respektfull) röst. Det oerhört läsvärda bra debattörer på detta forum. Stick inte.