4 år som political soldier - upplevelser, konsekvenser och reflektioner i efterhand

Del 1

För ungefär fem år sedan blev jag sverigedemokrat och en aktiv del av den ”sverigevänliga nätrörelsen”. Eftersom den här rörelsen är ett ständigt diskussionsämne både på Flashback och i social/gammelmedia vill jag bidra med perspektiv från en person som varit en del av den och som nu betraktar den ”utifrån”. Nedan följer därför en lång och detaljerad berättelse av hur mitt liv och mina politiska åsikter utvecklades från hösten 2007 till hösten 2011.

Men först: Det finns sverigedemokrater, identitärer, nationalsocialister, paleokonservativa och många andra åsiktsströmningar som delar ett motstånd mot invandring men som ogillar eller t.om. bekämpar varandra. De är inte en sammanhållen rörelse, men det är samtidigt vanligt att personer rör sig mellan dem och jag tror att mina iakttagelser kan ha relevans för flera av grupperna. Som ett samlingsnamn på alla dessa olika typer av invandringskritisk höger kommer jag därför att använda nationalister i den fortsatta framställningen. Man kan tycka att termen är mindre lyckad, men det blir enkelt så.

Alltings början

Nationalism var aldrig någon självklarhet för mig när jag växte upp. Tvärtom kallade jag mig som 15-åring för kommunist och som 19-åring för liberal. Jag kommer från ett akademikerhem och har rest mycket och alltid varit intresserad av andra kulturer. Jag hade ett par vänner med annan etnisk bakgrund än svensk under uppväxten, men ärligt talat har jag vare sig haft särskilt mycket positiva eller negativa erfarenheter av mångkultur under mitt liv. Jag hade aldrig blivit nerslagen av ett invandrargäng eller haft sex med en invandrarbrud. Det finns alltså inga materiella faktorer i mitt liv som haft någon omedelbar betydelse för mina ställningstaganden i frågan.

Jag kom i kontakt med nationalister och deras argument genom att läsa på Flashback, vilket jag började göra i större omfattning under 2007. Den nationalistiska nätrörelsen är väldigt anarkistisk, men man använder sig i grunden av två argumentationslinjer när man försöker rekrytera nya sympatisörer.
För det första försöker man belysa negativa effekter av invandring och mångkultur i sak, t.ex. genom att lyfta fram statistik över arbetslöshet och brottslighet bland invandrare. Här spelar även den mer känslomässiga argumentationen en roll, där man ofta lyfter fram enskilda fall av gruppvåldtäkter med eventuella svenskfientliga motiv.

För det andra exponerar man argumentationsfel och hyckleri hos motståndaren. Man försöker t.ex. peka på att de etablerade medierna undviker att rapportera vissa fakta eller att de etablerade partierna argumenterar motsägelsefullt, för att därigenom beröva dem deras legitimitet. Delforumet ”Integration och Invandring” samt trådar som ”Början på ett mediekrig om mångkulturen” är väldigt illustrativa för hur nationalister bygger opinion på nätet.

Jag har alltid varit en sökare och en motvalskärring och var därför mottaglig för båda typerna av argument. Ett starkt minne från hösten 2007 var det årets valrörelse i Danmark. Förutom Flashback följde jag vid den tiden en mindre nationalistisk blogg som genom att länka till olika reportage i svenska och danska medier visade hur svenska medier systematiskt särbehandlade Dansk Folkeparti på ett negativt sätt och framställde det som om de skulle bli valets förlorare, fastän sanningen var den motsatta. Detta gjorde i sin tur att jag fick upp ögonen för att Sverigedemokraterna särbehandlades negativt och att många negativa uppfattningar jag haft av partiet byggde på desinformation eller fördomar.

Insikten att media kunde ha en så tydlig agenda och att så mycket av det jag fått mig itutat var falskt, gjorde mig uppretad. Jag började sympatisera med SD på en rent mänsklig nivå, dvs. även om jag inte höll med om deras åsikter så kunde jag känna skadeglädje för att de vann framgångar trots att de möttes av ett kompakt motstånd av alla Sveriges medier och riksdagspartier. Jag har alltid sympatiserat med folk som slår ur underläge.

Med tiden övergick min sympati för SD:s utsatta läge till sympatier för deras politik. På en psykologisk nivå tror jag att det kan ha varit så att jag ville börja tycka som SD eftersom jag beundrade deras kamp mot en överhet som på alla sätt försökte krossa dem. Jag ville göra uppror. Jag ville vara en del i något nytt. Jag ville förstå mer än andra, gå mot strömmen, vara en fritänkare. När jag mentalt tog steget till att inför mig själv erkänna att jag var sverigedemokrat var det en berusande känsla. Nu djävlar kör vi. Inget kan stoppa en idé vars tid är inne.

Political soldier

Jag visste från början att jag inte bara ville sitta på arslet och ha rätt. Jag ville göra en insats. Jag funderade en del på vad jag kunde bidra med och vad jag var beredd att utstå för min nyvunna övertygelse. Jag insåg snabbt att det jag hade att erbjuda var att jag var bra på att formulera mig i skrift och att jag gick en universitetsutbildning som gav mig specialkunskaper inom politiskt relevanta frågeställningar. Jag skulle föra min kamp på nätet genom tangenterna, inte med flygblad på gatorna.

På Flashback hade SD redan en sådan stark ställning att man mest använde forumet till att diskutera strategi internt, pröva argument och tipsa varandra om fakta. SDU:s forum Ungsvensk.se hade en liknande funktion. Jag skaffade användare på Helgon.net, Hamsterpaj, Ungdomar.se och andra forum där SD var svaga och började sprida propaganda för glatta livet. Jag började också mejla med flera av de SD-märkta bloggare jag följde och tipsa dem om nyheter, formuleringar och angreppsvinklar, och efter ett tag började jag skicka kortare texter varav en del publicerades. Jag blev officiell medskribent på en av de mer lästa SD-bloggarna vid den här tiden och det ledde i sin tur till att många läsare kontaktade mig och ville utbyta idéer och tankar. De flesta var svenskar. En hel del var norrmän eller danskar. Vissa var engelsmän, belgare, tyskar eller italienare. Det var ett internationellt nätverk som opererade på ett mycket dynamiskt sätt och där det gick snabbt att göra sig ett namn. Alla som ville något och kunde producera var alltid välkomna.

Bland de jag hade kontakt med under den här tiden fanns också två personer som idag sitter i riksdagen för SD och en person som idag är ordförande för ett av SD:s partidistrikt. Ibland kände man igen formuleringar och argument man själv uppfunnit i tal och debattframträdanden från offentliga sverigedemokrater.

Skryt? Kanske. Men också en skildring av hur liten och oorganiserad SD:s partiapparat var i slutet av 2007. De som var officiella SD-representanter och arbetade heltid för partiet var några dussin personer, och de levde i symbios med oss nationalistiska nätkrigare som skrev bloggtexter, infiltrerade facebookgrupper, krigade i tidningarnas kommentarsfält och hela tiden bollade idéer och planer. Vi ville alltid ligga steget före, alltid utnyttja en möjlighet att få ut vårt budskap.

Vi var alla väldigt unga. Vi gjorde det allihop utan att få en krona i betalt. Och vi visste allihop att vi var viktiga och att vi hade rätt. Det var berusande. Jag levde.

Mängden energi man la ner på sin övertygelse var galen. Att vara aktiv på alla större forum, skriva ett antal bloggartiklar i veckan, sålla i nyhetsflödet och hålla kontakt med och uppdatera de andra osynliga krigarna i nätverket var minst ett deltidsjobb. Och jag tänkte på politik, formuleringar och valresultat dygnet runt. När jag kom hem full från krogen en lördagsnatt tvingade jag mig att vara vaken och analysera rådatan i Sifos nya opinionsmätning. När jag hade tentapluggat i tolv timmar gav jag mig på att skriva en lång bloggtext. På våren 2008 lärde jag mig grundläggande italienska för att kunna läsa Lega Nords partiprogram och mejla frågor till dem. Våren 2010 kunde jag sitta i dagar och analysera befolkningsstatistik i Barking and Dagenham för att se om British National Party hade chans att vinna ett mandat där.

Den här enorma energin, det här oavbrutna intresset, den här närmast besatta hängivenheten var något jag såg hos väldigt många av de meningsfränder jag hade kontakt med. Det är bara att titta in i tråden ”Sverigedemokraterna i opinionsundersökningar” så förstår ni vad jag menar. Jag vet inte var det här kommer ifrån, varför det är just nationalister som har drivet och fanatismen att hålla på så här. Kanske var det känslan av att vara motarbetade från alla håll, att vi inte kunde lita på något vi fick höra eller se. Skulle någonting bli gjort måste vi göra det själva, och vi måste göra varje liten del perfekt eftersom allt vi gjorde skulle angripas och motarbetas. Det var en våldsam styrka, men den bar också fröet till sin undergång inom sig.

Del 2

Ideologisk utveckling

Under en mycket kort period hade jag exakt de åsikter SD officiellt står för. Jag tyckte inte illa om invandrare eller andra kulturer och ville inte ha mer långtgående förändringar än de Jimmie Åkesson stod i TV och förespråkade. Men det var som sagt under en mycket kort period. Problemet är att när man dygnet runt är aktiv i en rörelse som vill stoppa invandringen blir det svårt att hålla isär sak och person. Dels tar de allra flesta invandrare kraftigt avstånd från dina åsikter, dels blir själva anblicken av invandrare ett kvitto och en påminnelse om att du inte lyckats med dina politiska mål. Man lägger alla negativa erfarenheter av invandrare på minnet eftersom de numera inte bara är en tråkig grej utan ett argument till varför du har rätt. Det är svårt att inte med tiden bli slentrianmässigt negativ eller fientlig till själva personerna. Man vänjer sig också vid att tänka i termer av ”noggrer”, ”skäggbarn”, ”musslor”, ”kulturberikare”, ”spökplumpar”, ”orcher”, ”blattar”, ”fästingar”, ”parasiter” och ”asylbluffare” när man läser Flashback och kommentarsfält på Politiskt Inkorrekt hela dagarna.

En ganska lustig händelse inträffade en fredagskväll något halvår efter mitt ”uppvaknande”. Jag hade tagit ut pengar från bankomaten och var på väg mot en klubb där jag skulle träffa några vänner. Plötsligt såg jag tre invandrarkillar komma gående i min riktning. Ett halvår tidigare hade jag inte reagerat på det. Nu hade jag däremot lusläst BRÅ:s statistik om personrån och såg ilsket på dem och tänkte ”jaha, här kommer blattarna för att råna mig.” Och det gjorde de. Det var ett odramatiskt och rätt misslyckat rån. Jag blev av med tvåhundra kronor, killarna fattade inte att min sedelklämma var där jag hade mina kontokort och därmed fick jag behålla den, och min mobil var för gammal och gubbig tyckte de.

Det sjuka med händelsen var att jag inte på något sätt blev överraskad, chockad eller mådde dåligt av det. Jag var bara förvånad över att det inte hade hänt tidigare. Jag hade nämligen tänkt samma sak varje gång jag stött på en grupp invandrarkillar ute de senaste månaderna. Rånet blev snarast en bekräftelse på att allt var som det skulle. Det var så här det gick till i mångkulturens Sverige minsann. Jag kände mig nästan glad när jag kom hem, öppnade en öl och började skriva på ungsvensk.se att jag hade blivit utsatt för ett svenskfientligt överfall. Det bevisade att jag hade rätt. Nu hade jag en anledning att kämpa ännu hårdare och avsky dem ännu mer.

Jag blev alltså inte sverigedemokrat för att jag hade fördomar eller negativa erfarenheter av invandrare. Däremot började fördomar och negativa erfarenheter av invandrare komma som på beställning när jag blivit sverigedemokrat. Om detta är vanligt har jag svårt att avgöra. Få skulle nog erkänna det, i varje fall.

I början av 2009 började jag läsa Oskorei. Det satte igång många tankeprocesser inom mig. Den sverigedemokratiska rörelsen är egentligen ett gäng sossar och småborgare som tycker att det mesta i samhället funkar bra men vill bli av med invandrarna. Det finns ingen analys eller egentlig världsåskådning och man begriper inte att aspekter av moderniteten som man gillar (fred, välfärd, skräpkultur på TV och stigande bostadspriser) hänger ihop med aspekter man avskyr (mångkultur, feminism). Identitärer, traditionalister och nationalsocialister har däremot världsåskådningar som förklarar varför det är fel på samhället och där man vill byta ut ”hela paketet.” När jag började intressera mig för dessa världsåskådningar (NS var jag dock aldrig direkt intresserad av) gjorde det mig under en tid lugnare eftersom jag kände att jag äntligen förstod det förfall jag tyckte mig se omkring mig. Samtidigt gjorde det mig radikalare och fick mig att känna mig ännu mer utanför samhället än vad jag redan gjorde. Jag kände att jag hade svalt det röda pillret och att allting jag litat på hade avslöjats som falskt. Det var en ganska omtumlande upplevelse.

Det är omöjligt att redogöra mer detaljerat för hur mina tankeprocesser gick och hur jag senare ”gått tillbaka” i många avseenden. Jag tror dock att många, särskilt de som är akademiker och som varit politiska och moraliska ”sökare” under sin uppväxt, känner igen sig i detta. När man väl tagit steget till SD går det ganska snabbt att radikaliseras om man söker ett fullständigt svar, en heltäckande vision, och inte nöjer sig med små ändringar i politiska sakfrågor.

Effekter på mitt sociala liv

Det liv jag levde bakom datorskärmen fick naturligtvis konsekvenser i verkligheten. Mitt ”uppvaknande” inträffade i början av min universitetstid, en period i livet då de flesta mognar in i en roll som vuxna och formar kontaktnät som följer med livet ut. Jag missade mycket av det. Jag gick inte på sittningar, tog inte på mig några uppdrag i studentkåren och gjorde inga större försök att skaffa nya vänner bland mina kurskamrater. Det är säkert svårt för en utomstående att förstå mitt beteende. Jag har själv svårt att förstå det i efterhand. Om jag ska försöka förklara så tror jag att det var en kombination av att jag såg ner på människorna i min omgivning för att de var så jävla nöjda med sina liv och inte fattade vad som (enligt mig) höll på att hända, och att jag var livrädd för att inte bli accepterad om folk fick klart för sig vad jag egentligen tyckte och sysslade med. Bland välkammade pojkar och piffiga flickor på Handelshögskolan är SD-sympatier lika ovanligt som svart hår, och det var ännu ovanligare och ännu mer paria före 2010.

Jag började mer och mer känna att jag levde i en lögn, som om jag hela tiden var undercover. Nationalismen var min identitet men jag kunde inte prata med någon om den, och den slutenheten gjorde det svårt att närma mig andra människor. Det var inte ett medvetet val att isolera sig – det fanns bara ingen ork, vilja eller anledning att leva vanligt studentliv. Ni kommer aldrig att förstå mig. Jag sket i tentafesterna. Jag satt hemma och skrev på en artikel om Vlams Bloks framgångar i de belgiska lokalvalen istället.

Jag inser att jag ibland använde mitt politiska engagemang som en förevändning från att fly obehagliga saker i vardagen. Fick jag känslor för en tjej som jag uppfattade som för fin för mig behövde jag inte ta risken att stöta på henne och bli nobbad, jag kunde helt enkelt intala mig att min kamp var för viktig för att jag skulle lägga tid på en tjej.

Jag hade sedan tidigare en stor bekantskapskrets, men som ni vet tenderar man att glida ifrån vänner från gymnasieåren när man går in i vuxenlivet och väljer olika vägar. Det hände även för mig, och mitt mentala utanförskap skyndade på processen. Jag såg min isolering som nödvändig, och det födde i sin tur en bitterhet mot alla personer som stod utanför. De som inte fattade. De som sov. De vars liv inte hade någon riktig mening.

Varför försökte jag inte få människorna omkring mig av kött och blod att förstå? Varför försökte jag inte övertala min familj, mina vänner och mina klasskamrater att också bli nationalister? Jag övervägde det, och jag såg ofta för mitt inre hur jag tog ”snacket” med personer som stod mig särskilt nära och förklarade hur allting stod till. Men jag gjorde det aldrig. Feghet var naturligtvis en orsak, men det fanns också en känsla av att jag ville skydda de jag älskade. Jag visste ju hur dåligt jag själv mådde ibland och hur arg jag var, och även om jag var övertygad om att jag hade rätt och såg saker för vad de verkligen var så ville jag inte dra ner människorna runt mig i det mörka hålet. Jag ville inte att de skulle känna samma hat och ilska som jag eller drabbas av problem i arbetslivet för sina åsikters skull. Det gick bra att predika inför ansiktslösa meningsmotståndare på nätet, men jag ville hålla "skiten" långt borta från mina närmaste. Sanningen var ett kors jag bar åt andra, och i sinom tid skulle de få veta och tacka mig. Typ.

Mitt bloggande och flashbackande gav mig som sagt många nya bekantskaper som delade mina åsikter. Med de kunde jag prata öppet om mina tankar, och det var befriande. Problemet var att de flesta inom den världen var ungefär lika paranoida och isolerade som jag. Det blev ofta rent komiska situationer där man gick från att prata på Flashback, till att prata på msn från varsitt mail-konto i falskt namn, och slutligen fick jag en friend request på Facebook – från en fejkad Facebook-profil. Risken fanns ju alltid att personen i andra änden var en EXPO-infiltratör, och även om så inte var fallet hände det att personer ”hoppade av” och de kunde då förråda tidigare meningsfränder genom att hänga ut dem eller sprida mejlkorrespondens. Man måste alltid ha en beredskap. Så även om dessa meningsfränder var ett stöd i tillvaron blev det inga djupare vänskapsrelationer. Man kunde aldrig föreslå att vi skulle gå ut och ta en öl. Försökte man prata om filmer, sport eller kärlek blev det mest krystade och misstänksamma svar. Vi var en gemenskap av ensamma människor.

Del 3

Undergången

Jag blev inte bara alltmer socialt isolerad, jag började också förändra min personlighet. Ett tag fick jag för mig att jag inte kunde lyssna på den musik jag gillat under min uppväxt (främst reggae och hiphop) utan var tvungen att börja gilla typiskt ”nationalistisk” musik. Ett problem med detta är ju att nästan alla nationalistiska band suger getpung, även om det finns en del bra nazipunk (t.ex. Midgårds Söner) och vissa östeuropeiska band som jag hade kunde uppskatta på en rent musikalisk nivå. Under en period fick jag för mig att jag över huvud taget inte kunde umgås med folk av ickesvensk etnicitet, jag ”tvingade” mig själv att ogilla svenska bekanta som hade relationer med invandrare, osv.

I perioder gymmade jag och tränade kampsport maniskt. Det var bra för kroppen men knappast för själen. Jag fantiserade om att återigen möta invandrarkillarna som rånat mig på stan och hur jag avväpnade dem och misshandlade dem brutalt. Jag började bli stiff, ilsken och paranoid i vardagen. Jag blev rasande över de mest triviala motgångar. Om jag vid den här tiden hade fått en anledning att gå över gränsen och ge mig på någon i en krogkö eller liknande hade det kunnat gå fullständigt åt helvete. Tack och lov hände det aldrig.

I perioder ledde min starka övertygelse till att jag levde nyktert och sunt eftersom jag sällan festade och inte hade tid att dega i soffan. Men det fanns också perioder då jag satt och drack mig full ensam framför Flashback på helgerna och lät tangenterna glöda.

Kvällen då SD kom in i riksdagen kan ha varit en av de lyckligaste i mitt liv. Vi hade lyckats, vi hade vunnit, och jag hade gjort min del i kampen. Jag kände mig sliten och rent av lite trött på alltihop, men nu skulle jag i alla fall få min belöning. Jag visste att jag låg bakom dussintals eller hundratals av de nya röster SD fått.Jag ville slicka fiendens tårar som gräts i direktsändning när SD blev större än kommunisterna. Det var flera års förhoppningar och väntan som kulminerade, och jag var övertygad om att jag skulle vakna till en bättre, gyllene värld dagen därpå.

Ett dygn senare postades SD:s hackade kontaktregister på nätet, där mitt namn naturligtvis fanns. Jag läste i medierna om sverigedemokrater som misshandlades eller knivhöggs och såg bilder på hur tiotusentals människor demonstrerade mot valresultatet ute på staden. Jag fick ett smärre nervsammanbrott den veckan efter valet. Under några hemska dygn slutade jag helt att ta del av nyheter och gick knappt ut ur lägenheten. Jag var övertygad om att alla visste sanningen, att alla var ute efter mig. Snart skulle det sitta en yxa i dörren, jag skulle få sparken från mitt extrajobb och de vänner jag hade kvar skulle ringa och säga upp kontakten. Jag vågade inte annat än sitta hemma och jag drack mig full flera kvällar i rad för att över huvud taget kunna sova. Jag började läsa på om andra länder och på fullt allvar planera hur jag skulle emigrera för att komma bort från landet som hatade mig och börja ett nytt liv någon annanstans. Jag är medveten om ironin i detta.

Den mest hätska stämningen och uthängningarna upphörde snabbt, men mitt själstillstånd blev inte mycket bättre. Allt verkade gå åt fel håll. Ingenting hade blivit bättre för att SD kom in i riksdagen. Paranoian ökade.

Sedan kom Breivik. Jag kommer nog aldrig att glömma kvällen den 22:a juli 2011 som började med luddiga rapporter om att al-Qaida hade tagit på sig ett bombdåd mot Oslo, innan hela bilden plötsligt stod klar några timmar senare. Jag tror inte att jag sov någonting den natten. Jag satt bara och uppdaterade NRK gång på gång tills de sammanbitna norska poliserna i direktsändning meddelade att ”det er minst 80 drepte på Utöya”

Jag var inte ensam om att påverkas av Breivik. På Flashback gick många av de nationalistiska skribenterna igenom personliga kriser dygnen efter massakern. Det här var jordens undergång. Allt var kört. Vi kommer alla att bli uppspårade, registrerade och straffade. I efterhand tror jag att en del av skräcken och paniken som Breivik utlöste hos mig och andra likasinnade handlade om att han var så lik oss. Att han inte var någon återfallsförbrytare eller övervintrad nationalsocialist, att han var en helt vanlig kille som hade börjat som oss men gått vidare till att sätta vapen bakom orden. Kunde det ha varit jag?

Här någonstans kulminerade påfrestningarna på mitt psyke. Det fanns ingen kampvilja eller ilska kvar, bara total ångest, rädsla och paranoia. Jag drack alltmer alkohol. I vardagen var jag livrädd, men när jag satt full framför datorn kunde jag fortfarande slappna av, känna mig stark och modig.
I början av hösten 2011 satt jag i föreläsningssalen på universitetet när några studenter från ett av humaniora-programmen kom in och delade ut en enkät till vår klass. En av de många frågorna var vilket parti man sympatiserade med. Ett år tidigare hade jag gladeligen kryssat i SD, gärna så att bänkgrannarna såg, och lämnat in undersökningen med ett leende. Nu blev jag helt ställd.

Vilka risker fanns det om jag satte ett kryss i SD:s ruta? Undersökningen var anonym och vi var 150 pers i klassen, men det torde inte finnas många sverigedemokrater vilket innebar att mitt svar skulle stå ut.

Var undersökningen ett förtäckt försök till åsiktsregistrering från universitetet? Skulle kopior skickas till Expo eller någon ljusskygg handläggare på någon av alla antidiskrimineringsmyndigheter och diarieföras? Fanns det folk som satt och jämförde sådana här enkäter med namnen på klasslistorna och stulna kontaktregister från SD i syfte att identifiera oliktänkande? Var läraren med i konspirationen? Borde jag varna övriga i klassen att inte uttrycka sina verkliga åsikter, eller var de i själva verket också delaktiga? Jag sneglade försiktigt på personerna som satt närmast mig. Hur mycket visste de om mig? Vad hade jag sagt? Misstänkte de mig?

Det här är naturligtvis inte en frisk persons tankar, och det inser jag i efterhand. Dagen efter enkätundersökningen i klassen fick jag min första riktiga panikångestattack. Jag slutade att gå på lektioner och seminarier och satt bara hemma och pluggade. Jag hittade på svepskäl för att slippa muntliga redovisningar och salstentor och få göra kompletteringsuppgifter istället. Jag hörde inte av mig till några kompisar. Jag jobbade aldrig. Jag åkte inte buss. Jag var rädd för allt. Alla, allting runt mig var farligt, riskabelt, illasinnat. Jag tappade även vikt och utvecklade magsår under den här perioden.

Någonstans mitt i allt det här eländet började en tanke ta form i mitt huvud: Vad svårt livet har blivit.

Vad var det egentligen jag hade gjort? Varför måste jag känna såhär? Varför kunde jag inte vara en vanlig person och göra saker som andra i min ålder gjorde, tänka som de gjorde, leva som de gjorde? Fanns det en väg ut ur det här?

Det fanns det, när jag till slut hade viljan. Jag började det nya året med att ta ett tremånaders uppehåll från Flashback, jag läste inga ”alternativa” medier, jag försökte att ignorera det som hände i världen och politiken. Jag avprogrammerade mig sakta från destruktiva tankar och åsikter. Jag tvingade mig att inte reflexmässigt fnysa och rynka på näsan när jag såg en beslöjad kvinna på stan. Jag försökte att koncentrera mig på den ”lilla” världen så mycket jag kunde och jobba mig utåt. Jag gick till en psykolog och började reda upp mina mentala problem och min panikångest, jag började arbeta upp kontakten med ett par av mina närmsta gamla kompisar, jag fyllde dagarna med bra och lättsamma TV-serier och datorspel. Jag dejtade till och med en trevlig tjej ett tag. Det här är naturligtvis inte intressant för er, så jag avstår från att närmare beskriva hur mitt liv har utvecklat sig det senaste året.


*********************************************


Jag vet inte riktigt vilken respons jag förväntar mig på den här långa berättelsen. Många kommer antagligen att tycka att det är ganska patetiskt och tragiskt och det gör inget, för jag har insett att det är en ganska patetisk personlighet jag beskriver. Jag bryr mig inte om ifall jag blir kallad feg, förrädare, vekling eller idiot. De flesta av er vet ändå inte vem Mästerkatten är, och mitt verkliga jag är inte Mästerkatten längre. Jag är den jag alltid har varit, den som mina vänner och anhöriga känner mig som och tycker om. Det kommer jag att fortsätta vara, men Mästerkatten är det slut med.

Vad är sensmoralen? Att nationalister har fel? Ja det tycker jag visserligen att de har, men den här berättelsen handlar egentligen inte om politik utan om en osund kultur runt en politisk åskådning. Jag är övertygad om att det finns intelligenta nationalister, goda nationalister, nationalister som mår bra. Men det finns en sjuklig kultur runt den nationalistiska rörelsen på internet. Det sjuka består i att man avskärmar sig från allt som motsäger den egna världsbilden och trissar upp ett hat och en paranoia hos varandra mot resten av samhället. Det är ett sektbeteende. Det leder till radikalisering och skapar instabila människor. Några få hämtar geväret och ger sig på den fientliga omgivningen. En del knäcks istället mentalt som jag gjorde. De flesta gör ingetdera, men jag är övertygad om att de går miste om mycket.

Jag mår bra nu och trivs med livet, men det går inte att göra det förflutna ogjort. Jag la fyra av mina bästa år på att vara missnöjd, hatisk och leva i ständig skräck eftersom jag inte kunde stå för vad jag egentligen var. De åren kommer inte tillbaka och jag har gått miste om många möjligheter och relationer. Det här inlägget är ett bokslut över allt det.

Om det finns en enda person som läser den här tråden och känner igen sig det minsta lilla så är jag nöjd. Du behöver inte skriva någonting, jag vill bara att du tänker efter hur du mår och vad som är viktigt i ditt liv.

Fy fanken vilken lång text jag orkade inte läsa hela, en liten sammanfattning hade nog varit bra. Du var SD, blev nationalist och nu är du vadå, feminist/pacifist alternativt knäckt (men mår bra)?

Det här var ju en anmärkningsvärd skildring du bjuder på. Jag vill bara i korthet kommentera att jag inte tror deltagande i den politiska diskussionen på nätet måste vara något negativt. Jag har hängt på Flashback och invandringskritiska bloggar lite mer än nåt halvår nu, och inget mer extremt har hänt än att jag tänker rösta på Åkesson 2014 och värvat en släkting till att göra detsamma. Nationalist har jag inte blivit, utan jag är nöjd med att vara konservativ liberal.

Att det finns stollar och stolligheter inom nätrörelsen får man ju medge. Men det är och förblir min tro att svensk politik skulle behöva läggas om, och jag tror debatten på nätet har en viss betydelse för den processen.

Tack för att du delade detta med oss läsare.

Känner igen mig i en hel del aspekter du skriver. Jag har en liknande bakgrund. Jag är också akademiker från en akademikerfamilj. Jag har också invandrarvänner.

Jag har dock inte vågat engagera mig politiskt i lika stor utsträckning. Jag gick dock ut med att jag var SD-symaptisör någon månad innan valet 2010. Detta gjorde att jag fick min beskärda del av diverse gamla kompisar och bekanta som inte fattade hur man rationellt kunde göra detta utan att vara en sjuk människa.

Alla mina vänner vet att jag är SDare och respekterar detta. Jag är ansedd att vara väldigt intelligent bland mina vänner (tack vare min prestation i skolan) och jag får för mig att min närvaro som intellektuell SDare i deras bekantskapskrets kan vara tillräckligt för att få dem att tänka två gånger innan de avfärdar sverigedemokraters argument som de läser eller hör i medier.

Jag märker att när jag nu pratar med mina vänner om politik har dom en betydligt mer öppensinnad syn på SD än för 2.5 år sedan, och jag vill tro att jag har någon de av det. Jag tror mig dessutom "konverterat" två, tre stycken till att lägga sin röst på SD - och dessa är alla akademiker.

Din historia var väldigt intressant, inte minst med tanke på den paranoia du beskriver har präglat dig dessa fyra år. Jag har själv funderat lite på att engagera mig (är med i SDU), men är inte helt bekväm med att oroa mig för dessa typer av element du beskriver.

Berättelsen handlar om *dig*. Det kanske känns bra för dig att förlägga problemet utanför dig själv - det är idéerna/kulturen/internet som "skapar instabila människor" - instabiliteten skulle därmed inte finnas hos dig själv...

Det här är förmodligen ett av de mest välskrivna och intressanta inläggen jag någonsin läst.

Ett stort tack till dig mästerkatten för att du delade med dig.

Fantastiskt skrivet, och jag känner igen mig till 100%. Dock har jag inte ångestattacker eller någon paranoia (än?).

Något förstår jag dock inte riktigt med din berättelse. Var är det nationalisterna gör "fel"? Anser du att du hade en skev bild av världen då och har en mer korrekt bild nu? Vad har ändrats, mer än att media är mer hårdhänt och åsiktsförtrycket är än starkare?

Som SD:are (eller invandringskritisk alls) lever man ju faktiskt med en mer eller mindre realistisk hotbild, trots att Sverige anses vara ett demokratiskt och fint land. Det är ju inte speciellt underligt om man då som politiskt aktiv lever under ett stort psykiskt tryck. Det är hemskt, men det är ju inte den aktives fel utan den brist på respekt vissa åsikter visas. Invandringskritiker är ju mer eller mindre livegna idag.

Själv är jag smått aktivt anonymt, och har ärligt talat inte tänkt igenom saken speciellt mycket längre. Jag misstänker att jag snart kommer kliva ut från skuggorna och bli "officiell" i relativt stora sammanhang. Frågan är ju vad som händer då.

Det har jag inte tänkt igenom, men precis som du skriver. Jag känner att jag har rätt, och att jag gör rätt. Min politiska kamp är för mina barn, och för alla andra oskyldiga som lider av den invandring vi har idag.

Du skriver att "jag vill bara att du tänker efter hur du mår och vad som är viktigt i ditt liv."

För att svara så mår jag ganska bra, men givetvis sätter lägger politiken en dimma över det mesta. Jag känner mig, precis som dig, som jag lever under ett alibi. Det är få man kan prata med, och dom man pratar med är bara skuggor på nätet till största delen.

Men vad som är viktigt för mig? Viktigt för mig är sanningen. Jag försökte stå och titta på när min hemland förfaller men jag kan faktiskt inte. Ivern att få vara med, att saker skall vara rättvisa, att människor skall få veta brinner i mig. Dygnet runt. Kanske går jag samma väg som du gör. Kanske inte.

Tack igen för ditt inlägg. Vill du kommentera så ta det gärna via PM eftersom jag har lite dålig koll på om någon besvarar mina inlägg.

Att TS skall ha den minsta ådran av nationalism i sig tro jag inte på för en sekund. Det är den enda rationella slutsats jag kan dra efter att ha läst ett antal inlägg från mästerkatten.

Till bevis för något som står i posterna kan produceras utgår jag från att allt är bluff!

F ö är partipolitik och demokrati skit.

Det värker att läsa detta och slår verkligen an en sträng hos mig eftersom jag själv under en tid varit i samma situation. Den period du beskriver som "undergången" är den svåraste perioden. Det är svårare än vad man tror att byta verklighet och frågan är om man verkligen vågar. Nu är jag ju inte nationalsocialist men har andra samhällssyner som bygger på hopplöshet...

Man tycker sig se systemet bakom, sen är man fast och det blir bara värre och värre. Hur som helst - Bra skrivet!

Intressant läsning. Allt jag har att säga är att jag tycker det är synd att vi har gått miste om en så stark individ som du i kampen om ett bättre Sverige.