Henrik Arnstad ljög om examen

Yassin Ben Salah är huvudsakligen omskriven för att han var en av grundarna av och frontfigurerna för Pantrarna, den förortsförening som startades av välorganiserade socialister och förortsungar i Göteborg med förebild i amerikanska Black Panthers.

... I mitten av oktober tycks han ha rest till Syrien för att kriga. I det sista fotografiet han publicerade, den 8 december, poserade han beväpnad med två andra, okända, jihadister. I slutet av samma månad började kondoleanserna strömma in på hans Facebooksida. "Pantrarna glömmer dig aldrig älskade bro!" säger en, "Jag hoppas du får allt du önskat i paradiset vår martyr!" säger en annan.

Huruvida de SD:are som just nu är föremål för utslutning är sådana rasister vet jag som sagt inte. Men jag reagerar starkt på hur dessa uteslutningar hanteras. Det är Expometoder rakt igenom. I stället för sakliga och konkreta argument gäller guilt-by-association; någon har läst fel författare, någon är bekant med fel person, någon har inte tillräckligt tydligt tagit avstånd, någon har ”brustit i lojalitet”. Ovanpå detta en Mattias Karlsson som låter mer och mer som Henrik Arnstad – det lurar neofascister och nazister i varje buske och bara riddare Karlsson på sin vita springare kan rädda Sverige från stöveltramp och gaskamrar.

Det är obegripligt. Samma Karlsson höll enligt referaten nyligen ett föredrag för Heimdal där han sade ungefär det jag brukar säga: att den svenska borgerligheten helt har släppt kultur- och värderingsfrågorna till den postmarxistiska vänstern, och att ett viktigt mål måste vara att åter göra konservativa värderingar till något normalt och ”rumsrent”. Men vem har Karlsson tänkt sig ska genomföra detta värderingsskifte, när han tycks vilja utesluta varje SD:are som har någon mer tanke i huvudet än ”stoppa massinvandringen” och ”heja Jimmie”? De ska inte heller bara uteslutas, de ska brännmärkas med epitet som ”neofascist” och ”nazist” så att de aldrig mer får en chans att göra sig hörda i svensk offentlighet.

Mina invändningar mot det SD just nu sysslar med är alltså främst av moralisk natur. Man kan inte klaga över Expos och etablerade mediers skampålejournalistik, guilt-by-association och epitetsklistrande, och samtidigt använda samma metoder mot sina politiska motståndare. Man kan inte gnälla över bristen på fri debatt och demokratisk instinkt i Sverige, och samtidigt tysta internkritiker i stället för att debattera med dem samt ignorera den interna partidemokratin. Om man utger sig för att vara för fri debatt, åsiktsfrihet och demokrati så får man f-n också leva upp till det i det partiinterna arbetet. Allt annat är hyckleri. SD bör behandla medlemmar som de uppfattar som ”ideologiska avvikare” så som de själva vill behandlas av etablerade medier och partier: Rakt, ärligt och med sakargument, inte med epitetsklistrande och skräckens primat.

....Vi riskerar en snar framtid, där SD inte längre behöver glorifiera mord på journalister. ”Vår långsiktiga ambition är att få bort de andra partierna”, understryker en av SDs riksdagsledamöter. Vilket blir då minnet av publicisternas insats för demokratin 2015? Vad gjorde Publicistklubben, Journalistförbundet och andra aktörer när SDs terror skoningslöst drabbade journalistkåren? Hittills har jag mest sett sympati och understöd gentemot nazister och rasister – de som vill mörda oss. ”Även de mest avskyvärda åsikter förtjänar yttrandefrihet”, sägs det. Men vi andra då? Har inte vi också rätt till yttrandefrihet utan mordhot, terror och förföljelser?

Det mörknar mot natt. Vi journalister är räddhågsna, nervösa och illa organiserade. Solidariteten med kolleger som lever sina liv under mordhot är minimal.

Vi hukar i skuggan av en stövel.

Det är dags att göra motstånd.

HENRIK ARNSTAD

@arnstad Tack för ikväll! Dock, en fråga kvarstår: hur många dödshot tål Henrik Arnstad? Kämpa på, vi gör det i Biskopsgården! /biskopsbo