Drivs religiösa människor av rädsla?

Värt att nämna i sammanhanget är att kyrkorna i USA har väldigt stor makt och att människor där i många fall hellre vänder sig till sitt samfund än till någon sekulär organisation. Jag tvekar inte på att Sverige t.ex skulle ha en bra krishantering trots att organiseringen av räddningshjälp till mycket lägre del skulle bestå av religiösa samfund.

För 100 år sedan hade det varit naturligt att söka sig till kyrkan även i Sverige för att hjälpa vid katastrofer, eftersom kyrkan inte endast hade en religiös funktion utan även till stor del fungerade som samlingsplats för människorna i närområdet.

I sanningens namn verkar det som kyrkan fortfarande är inblandad i mycket krishantering här i Sverige. Humanisterna har påpekat (och tagit initiativ?) till utökad sekulär hjälp i samhället, även med frivilliginsatser. I detta håller jag med dem, jag skulle bli oerhört irriterad om jag var hänvisad till en präst i ett krisläge.

Delar dina synpunkter i saken.
Jag måste bara tillstyrka att jag tycker att du på ett väldigt vackert sätt fångade saknaden av nära och kära som kallats hem.

Absolut, men det råder inte samma självklarhet att krishjälp ska ske genom kyrkan som i USA.

Jag tror att vi kommer att se mer och mer av detta. Till stor del vet ju inte människor vart man ska vända sig i nationella krissituationer förrän situationen väl är där.
Helst av allt skulle jag hjälpa en sekulär organisation som inte har något att vinna på själva hjälpinsatsen, men i slutändan är det ju såklart viktigast att hjälpen blir bra.

Röda Korset gör en hel del. Jag blir alltid en smula rörd när jag ser tanter och farbröder stå i entréerna på sjukhus för att hjälpa till.

Jag vill inte förminska andra, samfundsdrivna, organisationer. Den mesta hjälpen är på det hela taget altruistisk och mycket är utan påträngande mission. Jag tror dock att många vill slippa hålla vidskepelsen stången när man är som mest sårbar.

Inte för att jag tar Freud för 100% sanning heller, men tycker det ligger något i vad han säger. Jag tror du underskattar de psykologiska konsekvenserna utav att bygga upp en mytologi om ett evigt efterlivet. Religion är ju nära besatt om efterlivet, själar som lever kvar efter döden, himlen, och även hot så som skärselden eller helvetet (som inte är närvarande i alla former utav kristendom) kan lätt passa in i en bild om rädsla för döden. Under sådana premisser blir martyrdom inte särskilt konstigt, om martydom kan garantera en plats i himlen istället för helvetet.

Religiöst tvivel ser jag personligen som en mycket mer "modig" position, eftersom man här väljer lämna det skyddsnät som religion i så fall byggt upp, och den existentiella ångest som religion tillfredställer. Men jag tror inte religiösa tvivlare (eller ateister) är utan rädsla för döden de heller, det är liksom en instinkt man nog inte kommer undan. Ateism är nog för de flesta ett resultat utav skeptiskt eller rationellt tänkande, vilket mycket väl kan ibland vara i konflikt med instinkter och subjektiva känslor. Jag tror vår käre vän Spock har kämpat med detta tema nästan hela sitt liv

Psykologi brukar, enligt min erfarenhet, vara lite mer komplicerat än så, och sällan väldigt straightforward. Dock kan jag för lite om psykologi, och i synnerhet Freud, för att säga särskilt mycket mer.

EDIT: jag vill minnas en tråd här på forumet för inte så länge sedan där man länkade till en studie som visade att ateism är mycket mer framträdande i de länder där invånarna uppfattar sig själva som bekväma och trygga, medans religion har större närvaro i länder där man känner oro och osäkerhet. Någon med bättre minne än mig, och förmåga att hitta gamla trådar, kanske är snäll och länkar hit den =)

Tror att rädsla för döden är mer en undermedveten psykologisk process snarare än ett medvetet val.

Fast nu blandar du ihop monastismen (som är största delen av martyrskaran skulle man kunna säga) med en nutida bild av Islam eller Asiatiska tankar.
Frågan landar i katolska kyrkans syn på efterlivet där de generellt inte tror att det finns någon annan del i himmelen för en martyr som dog fredligt för sin tro jämtemot en fattig bonde och därför skulle jag våga påstå att historisk kristet martyrskap och himmelsk belöning hör inte ihop.

Självklart ligger det en enorm psykologisk faktor inblandad men den psykologiska faktorn har historiebestämd, då första millenniet inte hade dessa tankar är det ju svårt att påstå att religion drivs av rädsla för döden. Istället kan man säga att många religiösa idag drivs av rädsla för döden och det kan jag helt klart köpa men att religionens essens är dödsfruktan är lite utav trams, även inom psykologiska vetenskapsområdet.
Är det inte mer logiskt att längtan efter ett fungerande meningssystem är det som driver religion/religiösa?

Som i de flesta fallen utav psykologi är det väldigt svårt att säga något definitivt. Jag vill minnas en liknelse jag hörde en gång; du är ute på en flod med din flickvän. din flickvän faller plötsligt överbord, men du hoppar in i vattnet och räddar henne. På flodstranden sitter Freud och Nietzsche, som bägge bevittnar händelsen. Båda erbjuder olika psykologiska mekaniker till varför du hoppade ned i vattnet och räddade din flickvän. Freud säger att du hoppade i vattnet i hopp om sexuell belöning. Nietzsche säger något om ubermench (förlåt, kommer inte ihåg exemplet helt). Men vem har rätt? Utan direkt förmåga att läsa andra människors tankar blir det nära omöjligt att kvantifiera. Dock utesluter man ju inte att de bägge kan ha delvis rätt. Men poängen med psykoanalys i bägge fallen är ju att det är en undermedveten process, något vi inte kan styra, och bara för att rädsla för döden var inget man medvetet diskuterade det första millenniet (eftersom Freuds koncept om psykoanalys inte existerade ännu) så frånsäger ju inte detta att dessa psykologiska mekaniker alltid existerat och påverkat människor genom hela vår existens.

Om jag förstått frågan rätt; ja och nej. Existentiell ångest drivs i synnerhet utav behovet att hitta sin plats, position och mening i livet eller världen, och var nog vad som fick de första grottmänniskorna att börja konstruera myter om världens tillvaro till att börja med. Men det finns ett tema utav rädsla underbyggt även här - att man är mer villig att acceptera en rogivande myt än att förbli skeptisk, särskilt om inget annat alternativ erbjuds. Att säga "jag vet inte" i detta fall är något få vågar erkänna. Men logik bör driva dig här till det mest ärliga alternativet - att inte acceptera fiktiva sagor som sanning bara för att de gör dig bekväm.

Jo, de har du nog helt rätt i. Jag tänker mig dock att den primära funktionen för religion är att orientera oss i vår tillvaro. Vår världsbild är vår karta och religionen blir så att säga en kompass för att guida den troende (eller få denne att uppleva att hon blir guidad). Hur som helst måste människan uppleva att hon har en strävan för att existensen ska bli uthärdlig.

Att söka meningen med vår tillvaro är en del utav denna strävan. Det blir alltså ett syfte, till skillnad från ett mål. Och det sökandet baseras troligtvis på vår medvetenhet om att livet är förgängligt. För mig som inte tror på himmel eller helvete, så är dock målet i denna värld och inte någon utomjordisk belöning.

Som invandrare kan jag ... om jag nu skall 'kritisera' Svensson .... snarare säga att den svenska 'dum-snällheten' är påfallande. Svensson är egentligen tämligen orädd för att hjälpa ..... utan paranoia och utan att ha en dold 'prislapp' för sin hjälp.