2024-08-06, 09:09
  #109
Medlem
Ördögs avatar
Leif GW Persson lovordar Brandbilen som försvann. Ja, boken.

https://www.filmtopp.se/nyhet/leif-gw-persson-utser-basta-beck-sallan-avundsjuk-pa-andra-forfattare
Citera
2024-09-28, 20:25
  #110
Medlem
Ördögs avatar
Sångar-, pianist- och låtskrivarlegenden Randy Newman gav år 1977 ut plattan Little Criminals, där en av låtarna heter Jolly Coppers on Parade. I samtida artiklar heter det att Newman lånat låttiteln från en svensk deckare. Det måste väl rimligtvis handla om Den skrattande polisen, där ju en annan, drygt 40 år äldre låt med precis samma titel flyktigt citeras?

https://www.nytimes.com/1977/09/25/archives/randy-newman-the-moral-is-implicit-randy-newman.html
It's hard not to wonder what sort of person would come up with such eccentric ideas for pop songs, and Newman says he wonders, too.

Asked to remember why it occurred to him to write about the German killer, he can only come up with the fact that his wife is from Dusseldorf. He took the title of “Jolly Coppers On Parade” from a Swedish mystery novel.
https://eee.columbia.edu/files/seasdepts/applied-physics-and-applied-math/pdf-files/Pages_from_Columbia_1978-02-15_0001.pdf (Columbia Daily Spectator 1978/02/15)
Newman's imagery has never been more powerful than in "Jolly Coppers on Parade," which was suggested by the title of a Swedish movie:

They're coming down the street
They're coming right down the middle
Look how they keep the beat
Why, they're as blue as the ocean.
Även på denna webbplats nämns uppgiften.

https://delawareliberal.net/2020/07/02/song-of-the-day-7-2-randy-newman-jolly-coppers-on-parade/
This song, its title taken from a Swedish mystery novel, got little notice then or since, probably because most people didn’t and don’t know what to make of it.

Newman himself once said, who knows how seriously, that it “isn’t an absolutely anti-police song.
Här är båda låtarna:

Charles Penrose: Jolly Coppers on Parade (1934?)
https://www.youtube.com/watch?v=sqRe18LufRw

Randy Newman: Jolly Coppers on Parade (1977)
https://www.youtube.com/watch?v=H3AC8NNFR-k
__________________
Senast redigerad av Ördög 2024-09-28 kl. 20:42.
Citera
2024-12-18, 16:26
  #111
Medlem
Ördögs avatar
I augusti 1975, en månad efter att cancern knäckt Per Wahlöö, kort efter att Polismördaren kommit ut på engelska, skrev Martha Duffy i Time (mer om henne här) om romanserien och dess upphovspersoner. Artikeln finns på Times webbplats.

Books: Martin Beck Passes
https://time.com/archive/6851467/books-martin-beck-passes/
Last month Per Wahlöö died at 48 of pancreatic disease. Since his widow does not intend to continue their Martin Beck series, the literary toll seems higher than the one in the bus. It is as if an entire family of friends were abruptly wiped out.
Läs själva resten. Jag återger bara vad Duffy anser om samhällskritiken ...
The Wahlöös’ command of police procedure has always been formidable, but they have a deep knowledge of more elusive territory: the people for whom socialism does not work. The books are full of divorced women who cannot get jobs because there is no room for their children in day-care centers and pitiable alcoholics chased from park to park by patrolmen who cannot think of anything better to do. In The Locked Room (1973), probably the best book in the series, Beck ruminates about Sweden, which has problems surprisingly similar to those of capitalistic countries: “The so-called welfare state abounds with sick, poor and lonely people, living at best on dog food, who are left uncared for until they die in their rathole apartments.”
... och om det första försöket att överföra Becks bedrifter till bioduken, ett år före Bo Widerberg.
The sole film adaptation (of The Laughing Policeman, starring Walter Matthau) might have been made by Kvant and Kristiansson.
Det har snart gått 20 år sedan denna tråd öppnades, och jag har varit med ända från början!
__________________
Senast redigerad av Ördög 2024-12-18 kl. 16:29.
Citera
2025-06-09, 14:52
  #112
Medlem
Ördögs avatar
En läsvärd presentation av författarparet och romansviten på engelska.

Maj Sjöwall and Per Wahlöö: A Crime Reader’s Guide to the Classics

https://crimereads.com/maj-sjowall-and-per-wahloo-a-crime-readers-guide-to-the-classics/
__________________
Senast redigerad av Ördög 2025-06-09 kl. 14:57.
Citera
2026-08-01, 21:00
  #113
Medlem
Ördögs avatar
I en ganska ny tråd på litteraturforumet diskuteras författare, som tidigare varit uppburna men som nu är glömda eller nedvärderade. I några inlägg görs insiktsfulla observationer om Sjöwall-Wahlöö, vars böcker ännu efter 50-60 år kommer ut i nytryck och finner nya läsare. Henning Mankells Wallander-svit, som under 1990-talet hyllades omåttligt, verkar däremot snabbt ha tappat sin status.

Jag tycker inläggen passar bra i denna tråd, så jag citerar dem - något förkortade ...

(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt
Citat:
Ursprungligen postat av Madagascar
Ja, Sjöwall-Wahlöö är intressant mot-exempel. Jag förmodar den aldrig sinande floden av nya Beck-filmer har bidragit till att hålla liv i orginalböckerna.

Jag själv läste nyligen Brandbilen som försvann - med behållning. Det fanns visserligen särskilda skäl att jag läste den - dels var jag nyfiken på ett delat författarskap och dels var jag på jakt efter skildring av Stockholm runt 1970.

(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt
Citat:
Ursprungligen postat av Bremerlyckan
Att Sjöwall-Wahlöös böcker har behållit sin status gissar jag också beror på att de utspelar sig främst i Stockholm, vilket gör att det framstår mer trovärdigt både vad gäller brotten som skildras och som levande tidsdokument. De skildrade faktiskt en värld som fanns på riktigt, även om det så klart är tillspetsat på sina ställen.

Mankells lilla Ystad känns bara märkligt att placera det ena spektakulära brottet efter det andra i. Detta i kombination med litterära pretentioner som en god deckarförfattare vet att inte larva sig alltför mycket med eller helt ge fan i. Snutar och kriminella är i regel inga Bergman-figurer.

Sjöwall-Wahlöös sociala patos känns också mer äkta än Mankells. Mankells sociala patos känns mycket som en ursäkt för att skriva spänningslitteratur. Hemskt att säga så kanske många tycker, men vad för värde har hans deckare som samhällsskildringar? Jag kan faktiskt inte komma på nånting. Samma med Guillou, vad för socialt värde har hans spänningsböcker? Avancerad pojkrumslitteratur kan man väl på sin höjd beteckna hans spänningsromaner som.

Både Mankell och Guillou framstår som falska i sitt samhällsengagemang, inte minst i efterhand. Skillnad är det med Sjöwall-Wahlöö. Låt gå för att de var tossiga kommunister men för dem var det samhälleliga engagemanget i vart lite mer än en livsstil och fetisch. De var också pionjärer som bröt ny mark och öppnade upp för just den samhällsengagerade typen av deckare i Sverige.

Och fan är om de inte är de enda som lyckats med bedriften att skriva samhällsengagerad svensk spänningslitteratur. Resten verkar mest ha det som falskt alibi för att känna att de har litterärt existensberättigande.

(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt
Citat:
Ursprungligen postat av kilo98
Författarskap som åldrats dåligt: nyss nämndes i tråden kriminal/spänningsförfattare. Såsom Mankell och Guillou, inte så högt hållna idag, samt Sjöwall-Wahlöö, som ännu läses med behållning.

Jag har gjort samma iakttagelse i min egen läsvurm. Guillous 80- och 90-talsromaner går trögt att ta till sig, medan Sjöwall-Wahlöös 70-talsverk går lättare ner. Ja detta författarpar briljerar stundom.

Jag hyllar dem med förbehåll. Till exempel störs jag av vänsterismen i deras romaner. Jag störs av den programmatiska predikan här och där -- men ändå, jag kan överse med den. Eftersom helheten övertygar.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö hade båda litterär feeling, Sjöwall som målerisk beskrivare, Wahlöö som effektiv romanförfattare. Så mycket vet jag att han skrivit flera romaner innan Beck-serien påbörjades. Och det märks i den tajta form romanerna har, inget är narrativt onödigt, och stilbriljanta utbroderingar hålls hårt i schack. Det är samma tajta stil som hos Chandler och Patricia Highsmith. Det är "tight but loose" som i Led Zeppelins musik: här lika med stor lärdom, lätt buren, elegant förmedlad i prosaiskt berättande.
__________________
Senast redigerad av Ördög 2026-08-01 kl. 21:10.
Citera
2026-08-02, 03:52
  #114
Medlem
Tavastehuss avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Ördög
I en ganska ny tråd på litteraturforumet diskuteras författare, som tidigare varit uppburna men som nu är glömda eller nedvärderade. I några inlägg görs insiktsfulla observationer om Sjöwall-Wahlöö, vars böcker ännu efter 50-60 år kommer ut i nytryck och finner nya läsare. Henning Mankells Wallander-svit, som under 1990-talet hyllades omåttligt, verkar däremot snabbt ha tappat sin status.

Jag tycker inläggen passar bra i denna tråd, så jag citerar dem - något förkortade ...

(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt


(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt


(FB) Författarskap vars status åldrats dåligt
Sjöwall/Wahlöö är lite som Kellogg’s Corn flakes - The Original and Best.

Är man först med något och bildar skola för efterföljande håller det också i längden. Åtminstone är det rättvist att S/W finns kvar i våra medvetanden.

Tror att Habers Beck och Persbrandts Gunvald Larsson är frikopplade från folks sinnevärld när vi läser böckerna - för att de som diggar ”nya” Beck inte läser böcker kanske?

Jag ser framför mig Gösta Ekman, Rolf Lassgård och Kjell Bergqvist när jag läser. Önskar jag kunde frammana den sympatiske Niklas Hjulström också, men han är dessvärre ett 90-talspåhitt och inte med i några romaner.


Mankell till sist. Han föll från tronen iom fiffel med skatter samt att han uppehöll sig i Mozambique av alla ställen. Men nog är han mera omhuldad än t ex Håkan Nesser? Där har vi verkligen en fånig poliskaraktär i en fiktiv värld få kan finna något gemensamt med.
Citera
2026-08-16, 22:16
  #115
Medlem
Madagascars avatar
1985 sågar T Kallifatides svenska deckarförfattare i denna essä:

https://www.svd.se/a/MgGMp5/den-svenska-kriminalromanens-sju-brister

Jag förmodar det är Sjöwall-Wahlöö som han åsyftar? Eller? Vilka fler?

Det är en välskriven och underhållen essä. Läs den!
Citera
2026-08-17, 01:25
  #116
Medlem
Saltkatts avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Madagascar
1985 sågar T Kallifatides svenska deckarförfattare i denna essä:

https://www.svd.se/a/MgGMp5/den-svenska-kriminalromanens-sju-brister

Jag förmodar det är Sjöwall-Wahlöö som han åsyftar? Eller? Vilka fler?

Det är en välskriven och underhållen essä. Läs den!

Tack för tips, det var kul läsning. Det var lite ögonöppnande att få läsa att det jag trodde var en sentida sjuka (all möjlig ovidkommande skit ska redovisas, så att man kan få upp antalet sidor och därmed arvodet) i själva verket grasserade för fullt redan 1985:

Citat:
Sällan har folk sovit så mycket som i den svenska kriminalromanen. Här snusas det ordentligt, stup i ett, länge, överallt, när som helst. Begreppet tempo verkar helt enkelt inte existera. Den minsta anledning att fylla ut texten tas till vara. Måltider, ovidkommande möten, turistskildringar – allt registreras och redovisas och man har under tiden hunnit glömma vad saken gällde, om den nu gällde någonting överhuvudtaget.

Men av det här avsnittet att döma är det knappast Sjöwall & Wahlöö som är slagpåsen:

Citat:
Den sjätte stora bristen är konservatismen, ja i flera fall det rena bakåtsträveriet. De svenska kriminalförfattarna med enstaka undantag tycks vara emot allt som välfärdens Sverige vilar på och inte minst dem som här byggt upp denna välfärd.
Ofta möter man öppet människoförakt, knivhugg mot socialdemokratin i allmänhet och facket i synnerhet, snytingar åt vänsterungdomen, tjuvnyp mot daghemmen o.s.v.

S&W hade heller inte utkommit med någon bok sedan 1975. Men vem var stor kring 1985? K Arne Blom? Jean Bolinder? Maria Lang, som fortfarande var verksam på den tiden? Ja, de flesta verkar ju falla för bilan, med de fåtaliga undantag TK nämner, eftersom han tydligen hade plågat sig igenom tjugo svenska kriminalromaner på ett år. (Satt stackarn i någon prisjury eller stipendienämnd?)
Citera
2026-08-17, 03:44
  #117
Medlem
Madagascars avatar
Citat:
Ursprungligen postat av Saltkatt
Tack för tips, det var kul läsning. Det var lite ögonöppnande att få läsa att det jag trodde var en sentida sjuka (all möjlig ovidkommande skit ska redovisas, så att man kan få upp antalet sidor och därmed arvodet) i själva verket grasserade för fullt redan 1985:



Men av det här avsnittet att döma är det knappast Sjöwall & Wahlöö som är slagpåsen:



S&W hade heller inte utkommit med någon bok sedan 1975. Men vem var stor kring 1985? K Arne Blom? Jean Bolinder? Maria Lang, som fortfarande var verksam på den tiden? Ja, de flesta verkar ju falla för bilan, med de fåtaliga undantag TK nämner, eftersom han tydligen hade plågat sig igenom tjugo svenska kriminalromaner på ett år. (Satt stackarn i någon prisjury eller stipendienämnd?)
Ja, Kallifatides är skicklig på svenska.

Aha. S-W skrev sista boken redan 1975.

Roland Hassel av Svedelid är en 80-talsdeckare som dycker upp i mitt medvetande. Men inget jag läst. Endast sett snuttar av film tror jag. Kan det vara en av Kallifatides slagpåsar?
Citera
2026-08-17, 11:01
  #118
Medlem
Citat:
Ursprungligen postat av Saltkatt
Tack för tips, det var kul läsning. Det var lite ögonöppnande att få läsa att det jag trodde var en sentida sjuka (all möjlig ovidkommande skit ska redovisas, så att man kan få upp antalet sidor och därmed arvodet) i själva verket grasserade för fullt redan 1985:



Men av det här avsnittet att döma är det knappast Sjöwall & Wahlöö som är slagpåsen:



S&W hade heller inte utkommit med någon bok sedan 1975. Men vem var stor kring 1985? K Arne Blom? Jean Bolinder? Maria Lang, som fortfarande var verksam på den tiden? Ja, de flesta verkar ju falla för bilan, med de fåtaliga undantag TK nämner, eftersom han tydligen hade plågat sig igenom tjugo svenska kriminalromaner på ett år. (Satt stackarn i någon prisjury eller stipendienämnd?)

Maria Lang var visserligen i livet och aktiv 1985, men hade tappat sina stora läsarskaror och hade sina bästa böcker två eller tre decennier bakom sig. Jag tror att en som Kallifatides resonemang passar bra på är Jan Mårtenson och dennes Homan-deckare. Homan själv konstaterar själv ibland att han borde ha levat i en annan tid, och böckerna känns ibland som om de faktiskt är från mitten av seklet snarare än sjuttio- och åttiotalen (det är så långt jag har kommit i sviten).
Citera
  • 9
  • 10

Skapa ett konto eller logga in för att kommentera

Du måste vara medlem för att kunna kommentera

Skapa ett konto

Det är enkelt att registrera ett nytt konto

Bli medlem

Logga in

Har du redan ett konto? Logga in här

Logga in