Författarskap vars status åldrats dåligt

Per-Gunnar Evander var enormt populär och i ropet på 70 - och 80-talet men i dag är det inte särskilt många som läser honom. Läser just nu Ängslans boningar, riktigt gripande och märkligt medryckande trots ämnet krisande medelålders man.

Ja, och det finns och kommer säkert alltid att finnas ett politiskt stöd för hans författarskap. Mobergs fokus på den otillräckliga svenska staten och dess folk varifrån man gärna utvandrar - till råga på allt till många liberalers drömland, Amerikat.

Migration, religion, självförverkligande. Moberg kommer aldrig minneshålas.

Hahahaha!
Jag tänker dra ett säkert kort.

Camilla läckberg, en sån tråkig förnfattrare,
Som aldrig kommer bli bättre än innan.

Jag tänker att deckarförfattare glöms snabbt bort. Vem läser t ex Henning Mankell idag? Han var megaläst när det begav sig på 90-talet.

En indikator på att det är liv i ett svenskt författarskap är att det finns ett litterärt sällskap i författarens namn. Det finns drygt 100 sådana aktiva litterära sällskap:

https://dels.nu/sallskapen/

T ex finns det för Lars Ahlin och Sven Delblanc men ej Lars Gyllensten.

Mankell ja, vars böcker t o m gick som följetonger i kvällstidningarna. Ingen har Brandvägg på nattygsbordet nuförtiden.

Vad gäller döda författare i samma genre, som Per Wahlöö och Maj Sjöwall, ligger landet annorlunda. Deras böcker trycks än, gissar jag?

Han skrivande tog väl också som utgångspunkt dåtidens samhällsdebatt ur vänstervinkel maskerat som "polis-drama". Visst många läste både det och Guillous Hamilton, både lika passé idag.

Så en icke aktuell samhällsdebatt kan vara orsak till att författare glöms bort.
Vilka andra orsaker kan det vara?

Jag har ofta undrat vilka dessa böcker är som censurerats i det tysta för oss. Vad är det vi inte ska få läsa eller ska få veta? Finns det antikvariat eller boklådor med icke PK litteratur idag, förutom logik och allt vad de heter på nätet? Vilka böcker var det tex som hamnade i bokbålen på 30-talet söderut? Enbart porr och dekadens?

Förvisso. Å andra sidan gjorde ju Sjöwall & Wahlöö lite samma sak, långt tidigare, och dem läser folk fortfarande i relativt stor utsträckning.

Delvis kan det kanske vara en indikator men jag noterar samtidigt att flera författare som nämnts här i tråden likväl tycks ha aktiva sällskap tillägnade åt sig. T ex Ahlin och Delblanc.

När det gäller avsaknaden av ett sådant i fråga om Gyllensten misstänker jag att det mer handlar om att hans litteratur var för avancerad och akademisk för att locka till grundandet av något dylikt. Hans böcker är knappast lämpliga för högläsning framför öppna spisen. Inte heller känns hans litterära miljöer såsom särskilt inbjudande som litterära utflyktsmål.

Ja, Sjöwall-Wahlöö är intressant mot-exempel. Jag förmodar den aldrig sinande floden av nya Beck-filmer har bidragit till att hålla liv i orginalböckerna.

Jag själv läste nyligen Brandbilen som försvann - med behållning. Det fanns visserligen särskilda skäl att jag läste den - dels var jag nyfiken på ett delat författarskap och dels var jag på jakt efter skildring av Stockholm runt 1970.

Visst är det så. Tycker kanske att Sjöwall och Wahlöö har lite högre nivå än Mankell i sina historier.



Har läst Mankell på 90-talet. Har säkert läst några S&W också fast tidigare. Gillar S&W-filmerna framför allt filmatiseringarna med Gösta Ekman. Det är en svunnen tid man ser där. Beck fram till 2006 med Haber är sevärda och sedan spårar de ur helt med PK. Obegripligt hur man kan få filmatisera en levande författares verk och sedan ta död på en huvudrollsinnehavare och det mot författarens uttryckliga vilja. Det begriper jag inte.

Att Sjöwall-Wahlöös böcker har behållit sin status gissar jag också beror på att de utspelar sig främst i Stockholm, vilket gör att det framstår mer trovärdigt både vad gäller brotten som skildras och som levande tidsdokument. De skildrade faktiskt en värld som fanns på riktigt, även om det så klart är tillspetsat på sina ställen.

Mankells lilla Ystad känns bara märkligt att placera det ena spektakulära brottet efter det andra i. Detta i kombination med litterära pretentioner som en god deckarförfattare vet att inte larva sig alltför mycket med eller helt ge fan i. Snutar och kriminella är i regel inga Bergman-figurer.

Sjöwall-Wahlöös sociala patos känns också mer äkta än Mankells. Mankells sociala patos känns mycket som en ursäkt för att skriva spänningslitteratur. Hemskt att säga så kanske många tycker, men vad för värde har hans deckare som samhällsskildringar? Jag kan faktiskt inte komma på nånting. Samma med Guillou, vad för socialt värde har hans spänningsböcker? Avancerad pojkrumslitteratur kan man väl på sin höjd beteckna hans spänningsromaner som.

Både Mankell och Guillou framstår som falska i sitt samhällsengagemang, inte minst i efterhand. Skillnad är det med Sjöwall-Wahlöö. Låt gå för att de var tossiga kommunister men för dem var det samhälleliga engagemanget i vart lite mer än en livsstil och fetisch. De var också pionjärer som bröt ny mark och öppnade upp för just den samhällsengagerade typen av deckare i Sverige.

Och fan är om de inte är de enda som lyckats med bedriften att skriva samhällsengagerad svensk spänningslitteratur. Resten verkar mest ha det som falskt alibi för att känna att de har litterärt existensberättigande. Eller ja, Leif GWs Samhällsbärarna och Grisfesten är goda arvtagare till Sjöwall/Wahlöö, kanske rent av är de bättre än föregångarnas. Men förutom det är efterföljarna vad gäller svensk genuint samhällsengagerade deckare jävligt mycket en myt som läsarna givetvis inte går på.

Jag har inte gjort många försök med Lars Ahlin men de jag gjorde fick mig att ge upp relativt kvickt.

När jag läser mer samtida hyllninar av Ahlin får jag för mig att hyllningarna av honom var påbjudna av ideologiska skäl - typ att han var rättrogen kommunist och hade ambitionen att skapa en "icke-borgerlig" roman eller dylikt. Eller om han anknöt till modefilosofin i hans samtid - existentialismen?

Ett sätt att förstå hela modernismen är att studera vår samtid och se hur "författare" och kotterier lyfter fram varandra på kultursidorna och samlas kring olika ideologiska mode-slagord.

Det var till stor del likadant ända sedan 30-talet. Även hela den kanon som sozzestaten skapade för oss som obligatorisk läsning. Den är utknådad i samverkan med lärarfacken av svenskalärare för vars omdöme Tidningen Vi och Bonniers Bok-klubbs identitetskapande medlemstidning med hemma hos reportage hos Göran Tunström eller Sara Lidman och reportage av Sven Lindqvist var ungefär vad modemagasinen var för unga kvinnor på 00-talet: Högsta lag! Vilket sedan tricklade ned och blev de böcker som svenskalärarna hade sina elever att läsa. Eller så darrade de litet extra på rösten när de nämnde dem vid namn så att de mest receptiva av oss plugghästar förstod att: PC Jersild, minsann, det är något alldeles extra!

Så om man med färska ögon och med ett försök till objektivitet läser våra inhemska kanoniserade författare så upptäcker man en hel del pekoral av karaktärer av samma slag som Alex Schulmann och hans polare. Samma patetiska slagord och reflexmässiga politisk ställningstaganden i de litterära tidskrifterna. Samma imitationer av "det senaste från Paris" som senare blev "det senaste från NY eller LA".

Men det fanns också så klart verkliga begåvningar och ordkonstnärer på den tiden. Och så fanns det deprimerade och alkoholiserade posörer som Erik Lindegren - som likförbannat fick ur sig ett par tre riktiga mästerverk till dikter bland all hetluft.