Sjöwall-Wahlöö

Flamman, men tydligen även litteraturvetaren Tapper, ägnar sig väl åt en ganska frejdig historierevisionism när de försöker knyta ihop socialdemokratins välfärdsstat med 68-vänstern, inklusive Sjöwall-Wahlöö. Den senare gruppen bestod ju i hög grad just av romantiska skönandar och akademiker, inte sällan med borgerlig bakgrund, som med all kraft motsatte sig välfärdsstatens modernitetsideal. Almstrid; kår- och andra husockupationer, proteater och musikfestivaler; proggens attacker på industri- och betongsamhället; gröna vågen; anti-kärnkraftsrörelsen; attackerna på socialdemokraterna som klassförrädare och Wallenbergs springpojkar; de symboliska Palmemorden i såväl Guillous Om kriget kommer som Sjöwall-Wahlöös Terroristerna... allt detta är alltså "en förståelse som liknade borgerlighetens". och igen.

Jag råkade snava över en sån här gammal bloggpost om Polismördaren.

http://variadelingua.blogspot.com/2012/12/om-saol-i-en-sjuttiotalsroman.html

Och här har vi en bloggare som roat sig med att skriva ner uttrycksfulla och ovanliga ord som förekommer i romansviten!

http://nobodycouldcarelessaboutyrprivatelife.blogspot.com /2011/01/orden.html

solenn, diminutiv, vederstygglig, klutar, jugendtorn, frottera (bokstavligen, med en handduk), presidera, notationsblock, rökverket, patineras, krenelerad, perspektivfönstren, förrött, hugnades, knoga, interfolierade, karakteristika, lugubert, bussigt, fisbaron, relatera (återberätta), procentarkontor, kameraderi, sällsport, ämabelt, kneippade, alabasterhyn, ljungande, förtrytelse, pliktförgätet, böra

Jag har inte fått Erlandssons bok i min hand ännu, men det går att hitta en del bloggposter och recensioner. Bengt Eriksson tycker det snarast handlar om ett långreportage som tänjts ut för att fylla en alldeles för tunn bok. Innehållet består alltför mycket av skvaller om Wahlöös supande och konstaterande av rena självklarheter, som att författarna var kommunister.

https://deckarlogg.wordpress.com/tag/johan-erlandsson/

Så mycket som saknas i det som ändå är en antydan till analys. Jag hade velat ha en ordentlig genomgång av varenda roman och analyser på – observera – djupet också av filmerna. Det är så lätt att slentriantrycka att filmatiseringarna av eller utifrån romaner och personer blev sämre – men det finns ju nyanser till och med i TV-serien.

Allt är långt ifrån dåligt, vad gäller filmerna/TV-serien, om än allt längre ifrån romanerna.

En diskussion på allvar om romanerna kontra sin tid och den tiden kontra vår tid. Poliserna och andra personer som människor i tiden, kontra poliser och människor i vår tid. En riktigt genomgång av stilistiken, Sjöwalls Wahlöös skönlitterära prosa i förhållande till annan skönlitterär prosa och till journalistikens randande. Genomgång av lärjungar, de som lärde sig av Sjöwall Wahlöö och tog efter, än idag börjar skriva polisromaner i deras stil.

Några författare nämns, men inte den viktigaste, han nämns aldrig, troligen… ursäkta eller ursäkta inte… på grund av okunnighet i Sveriges deckarhistoria. Nämligen K Arne Blom, ingen säger ingen har skrivit så nära Sjöwall Wahlöö som Blom (bortsett från politiken).

En ordentlig genomgång av hur polisromanförfattarna Sjöwall Wahlöö togs emot under sin livstid – och hur de betraktas idag – hade också förtjänat ett långt kapitel, om inte flera.

Eriksson undrar också stillsamt:

Blev någon övertygad kommunist efter att ha läst Sjöwall Wahlöö? Hur många läste romanerna som deckare utan att reflektera över att böckerna ju lär ha varit kommunistisk propaganda? Jag tror nog jag vågar slå fast att Sjöwall Wahlöö måste ha varit rätt usla som propagandister.

Böckerna kan inte ensamma avgöra den saken, utan debatten om dem inom vänstern vid tiden för utgivningen måste också tas i beaktande. Allt från Aftonbladet och Arbetet till Clarté och Proletären (eller varför inte finlandssvenska Ny tid).

Det var väl, vågar jag påstå, med Gösta Ekman som verken blev ”schysta deckare” – enbart och endast.

"Ett större antal" busar har gått till angrepp mot polis i Bollmora. Verkligheten i dagens Svärje är nu vad den är - men vi kan åtminstone fantisera om hur ortens mest kände litteräre snut skulle ha hanterat dem.

Till försvar för: Gunvald Larsson
https://vi.se/artikel/sNRmMxXV-a0j2LRwp-e3de6

Vissa romanpersoner får ingen kärlek alls av sina författare. Men som läsare kan man ibland upptäcka andra sidor av sina litterära vänner. Kanske kan den förfärlige Gunvald Larsson slappna av med ett metspö vid en norrländsk tjärn?

En sak som nämndes tidigare i tråden var det starka palmehat som genomsyrade de senare böckerna i serien.
Vad ingen tycks komma ihåg är att det fanns en motbild till Palme i böckerna, nämligen justitieministern, där man anar Lennart Geijer som beskrivs som den enda vettiga personen i regeringen.
Det visar på något som är totalt bortglömt i dag.

Innan bordellskandalen var Lennart Geijer en mycket uppskattad politiker inte bara inom socialdemokratin utan även hos opposition och journalister.
Jag kände själv en folkpartistisk riksdagsman som sade att Geijer var det enda minister han kunde uppskatta.
Där ser man hur det kan bli.

”Larsson, som förskjutits av sin överklassfamilj…”

Jag har fått uppfattningen att det är precis tvärtom.

Med nyårshelgen helt bakom knuten bör man kanske påminna om, att Martin Beck fyller 100 år nästa år. I Polismördaren får vi veta att han är född den 25 september 1922. Jag tror inte att bemärkelsedagen kommer att märkas i någon av de massproducerade filmerna, men åtminstone i denna tråd kan vi gratta honom när dagen är inne.

Det är Martin Becks 100-årsdag i morgon! Kom i håg det!

https://www.piratforlaget.se/2022/09/21/beck-fyller-100-ar/

Måste ju vara att han, rätt eller fel, uppfattades som sympatisk. Om både politiker inom den borgerliga oppositionen, och berömda författare på den yttersta vänsterkanten, tycks ha tyckt bättre om honom än andra ministrar.

Ännu en rolig och tankeväckande essä om Sjöwall-Wahlöös romansvit, den här gången på danska. Här nämns både hatporträttet av Olof Palme och fixeringen vid kvinnogestalters bröstvårtor och behåring. Eftesom ordet sensualist inte nämnts en enda gång i denna tråd (och inte så värst ofta på FB överlag) ska jag åtgärda bristen medelst ett lämpligt citat.

Per Vadmand: “Roman om en forbrydelse” – holder den?
https://pov.international/sjowall-wahloos-ikoniske-serie-roman-om-en-forbrydelse-holder-den/

En detalje, der irriterede mig allerede dengang i tresserne, var hyppige overflødige beskrivelser af personers egenskaber. For eksempel står der adskillige gange sætninger som ”Kollberg var sensualist, så han …” Som regel som indledning til et knald med hans kone der – som vi også gentagne gange får at vide – er både smuk, klog og perfekt og har været ”værd at vente på”.

Hvad en ”sensualist” så er, har jeg aldrig fundet ud af, medmindre det bare betyder, at han godt kan lide sex. Men så skriv dog det. Disse personbeskrivelser er så meget desto mere overflødige, fordi forfatterne absolut mestrer den kunst at vise personernes karakter gennem deres tale og handlinger. Man kunne kalde det show and tell.

Även detta stycke om romansvitens "samhällskritik" kan återges.

Problemet er, at nok er jeg et langt stykke af vejen enig i kritikken, men efterhånden som serien skrider frem, bliver den fremført i en mere og mere vrængende og bedrevidende tone, som nærmest giver en lyst til at protestere, at så slemt er det altså heller ikke, især fordi kritikken i stigende grad bringes som det, man i en avis ville kalde ”faktabokse” i stedet for enten at fremgå af handlingen eller personernes tale og tanker. Jeg har nævnt eksemplet med Becks mor og plejehjemmene, men også senatorens besøg i bind ti giver anledning til en længere indføring i Vietnamkrigen og USA’s udenrigspolitik, som på det tidspunkt, bogen blev skrevet, må have været velkendt til opkastning for langt de fleste af læserne. Preaching to the choir kalder man det på engelsk.