Författarskap vars status åldrats dåligt

Du undfägnar oss med en tämligen kreativ litteraturexpose. Ahlin rättrogen kommunist?
Sozzestatens kanon?

De som nämnts är inte irrelevanta.

Var Lars Ahlin rättrogen kommunist hela livet? Det var han väl främst i ungdomen, om ens då? Tåbb med manifestet är väl mycket mellan raderna en existentiell skildring av att upptäcka att man står vid sidan av även sina politiskt likasinnade? Efter det blev han dessutom reformistisk och på det också kristen.

På mig låter det som att det är mer du som gör ideologisk sak av det hela. Sara Lidman och Göran Tunström slår så klart Alex Schulman rejält på fingrarna, varefter de äter honom till frukost. En förklaring varför är så klart överflödig för de med nos för god litteratur.

Lidmans förmåga som episk berättare av både samhällsförändringarna under industrialiseringen som enskilda människoöden kan man inte ha annat än djup respekt för. Och så den burleskt skarpa Tunström, en berättarnas berättare som grävde där han stod och fann att göra litterärt guld av en håla som Sunne på ett sätt som passar bättre att jämföra med Latinamerikas stora magiska realister än en beräknande skvallerkäring till skithusförfattare som Schulman. Både Lidman och Tunström skapade varsitt litterärt universum, bara en sådan sak.

1900-talet var ett fantastiskt århundrade vad gäller svensk litteratur, inget tvivel om den saken. Under 2000-talet har svensk litteratur inte ens varit i närheten av att leverera på samma genomgående höga nivå.

Och det där med kotterier kommer först med 70-talet då kultursidorna började politiseras. Ta Ahlin och andra 40-talister, det är sinsemellan rätt olika författare både litterärt och politiskt precis arbetarförfattarna dessförinnan.

Det var ett grovt syftningsfel från min sida om du uppfattade att jag jämförde Lidman med Schulman. Jag kan inte avfärda Lidman som författare även om jag har problem med en hel del av hennes ideologi. Ja faktiskt uppskattar jag en hel del av hennes andra ideologi. Jernbaneeposets grundbudskap är faktiskt riktad specifikt gentemot monopolkapital och usura.

Ahlins kristendom skulle jag nog vilja syna. Vid närmare läsning av föregivet kristna modernistiska författare har jag funnit att det som på ytan kallats för kristendom under ytan visat sig vara samma gamla kommunism men i en annan dräkt.

Min placering av modernistiska kotterier redan från 30-talet är hämtat ur Johan Svedjedals sociologiska beskrivning av vänsterkotteriet kring tidskriften Spektrum. Något som ligger nära till hands som pinsamt ideologiskt pekoral är den senare av svensklärarna förgudade Ekelöfs inledning till hans mycket korta urval i antologin "Fransk surrealism". Som utgavs av Spektrum. Spektrum kom att bli en slags template för efterkommande kotterier samlade kring sk kulturtidskrifter. Men bortsett från det pinsamma förordet, hans kassa och långtråkiga essäer samt hans explicita satanism - så uppskattar jag verkligen den tidige Ekelöf!

Och jag kan inte riktigt släppa insikten att det även finns en likhet mellan Spektrum och andra "unglitterära tidskrifter" och vad som sedan blev "trendig ungdomskultur" där trenderna hela tiden uppkommer genom att ett antal "spejare" håller utkik mot kontinenten, behärskar språk och koder och gör besök i Paris eller NY och "snappar upp det senaste, kommer hem och plagierar, fast på svenska". På så vis ser jag en likhet med Andres Lokko, Strage mfl och deras Pop, Bibel etc. Var Artur Lundkvist kanske bara en tidigare version av Strage? Jag uppskattar verkligen mycket av Lundkvists poesi och reseskildringar - men hans fanatism inför den modernistsika litteratur och konst som han "upptäcker" är en slags devot fanboy-entusism (till exempel som den kommer till uttryck i hans mycket välformulerade men konventionella essä Ikarus) som tar sig uttryck genom upprepning av slagord och färdiga tolkningar som han verkar ha fått i sig genom att läsa utländska tidskrifter.

Dvs. det är rimligt att fråga sig HUR konstnärliga, litterära och musikaliska OCH ideologiska trender sprider sig från kulturcentrum och ut till ett perifert land som Sverige. Kanske är det just den trendkänsligheten som raderat ut våran egen krativa skaparkraft och att det är därför vi står med Schulmann och Co istället för riktig litteratur?

Lagerkvist läses flitigt i skolan.

Annars går nog de flesta stora litterära namn mot glömskans vrå just nu.

Den läsande kulturen ser ut att gå under med de som nu är 30+.

Eller blir det en bokläsar-revival?

Ah intressant. S-W är helt enkelt bättre och mer trovärdig. Nu har jag iofs endast läst en bok av dem vardera. Ja, jag tyckte det var tramsigt med den operaälskande Wallander - antagligen kopierat av från Dexter's Morse. Ja, Guillou skriver pojklitteratur - en god vän likställer hans produktion med Biggles :-)

En annan ohyggligt populär spännigsroman och författare (med socialt patos) som förhoppningsvis närmar sig slaskhinkens öde är Män som hatar kvinnor av Felstavad Stig. Den där ön Hedebyön (?) som skulle vara nån slags agatha-christie-scen... och en industripamp med förkärlek att tortera kvinnor... det blev inte mer än en bok för min del; jag kanske missminner. Satans orealistiskt dravel tyckte jag i kompakt motvind.

Men vänta nu... mina varningsklockor ringde inte utan anledning...

Det där med rättrogen kommunist var bara en hypotes / eller grovt exempel som utgick från ett antagande vad som skulle ge Ahlin varaktiga applåder från ett håll som Lagerkcrantz.

Tror DU på allvar att Lagercrantz skulle applådera en "kristen" författare?

Vad menas ens med "kristen" i detta sammanhang?

Är det "kristen" i samma betydelse som Gidés Pastoralsymfonin eller Jonas Gardells evangelium?

Gidé skapade ett template där dem modernistiske författaren kunde "arbeta" eller "forska" med "kristna teman". Men om man läser Pastoralsymfonin ser man att det inte är en kristen bok utan en attack på kristendomen. Gidé sätter en präst i olika etiska dilemman och låter honom komma till korta. Givetvis beror detta på att pedofilen Gidé ogillar det kristna budskapet.

Gardell har ett något annorlunda modus. Han börjar med att deklararera sig som kristen och använder kristna teman och symboler. Givetvis är kristendomens syn på homosexualitet ett problem för honom. Det löser Gardell genom att själv kommunicera direkt med Gud och förklara att kyrkan tolkat den homofoba Bibeln fel i 2000 år. Kristendomen ska alltså anpassa sig efter Gardells vision av vad kristendom ska vara enligt honom.

Något säger mig att Ahlins "kristendom" är av detta slaget och att hans "nåd och ångest" utgår från bakfyllans metafysik på samma sätt som Genets nåd utgår från sexualsadismens och rövknullets i Rosenmiraklet. Vars transformation av en kristen symbol bygger på samma trick som Gidés. Som i grunden handlar om det gamla bohemeriets insikter om att "borgaren är så dum att han inte fattar att vi hånar honom i konsten som vi säljer till honom1". Detta visade sig faktiskt vara en korrekt analys i många fall!

Författarskap som åldrats dåligt: nyss nämndes i tråden kriminal/spänningsförfattare. Såsom Mankell och Guillou, inte så högt hållna idag, samt Sjöwall-Wahlöö, som ännu läses med behållning.

Jag har gjort samma iakttagelse i min egen läsvurm. Guillous 80- och 90-talsromaner går trögt att ta till sig, medan Sjöwall-Wahlöös 70-talsverk går lättare ner. Ja detta författarpar briljerar stundom.

Jag hyllar dem med förbehåll. Till exempel störs jag av vänsterismen i deras romaner. Jag störs av den programmatiska predikan här och där -- men ändå, jag kan överse med den. Eftersom helheten övertygar.

Maj Sjöwall och Per Wahlöö hade båda litterär feeling, Sjöwall som målerisk beskrivare, Wahlöö som effektiv romanförfattare. Så mycket vet jag att han skrivit flera romaner innan Beck-serien påbörjades. Och det märks i den tajta form romanerna har, inget är narrativt onödigt, och stilbriljanta utbroderingar hålls hårt i schack. Det är samma tajta stil som hos Chandler och Patricia Highsmith. Det är "tight but loose" som i Led Zeppelins musik: här lika med stor lärdom, lätt buren, elegant förmedlad i prosaiskt berättande.

Detta kan då kontrasteras med Guillous Hamiltonserie. Många passager i dessa romaner är helt enkelt onödiga. Det är inte stil, det är jargong. Det är ansträngda lustigheter, genomskinliga ironier, prickskytte mot den ena och andra tidstypiska felaktigheten. Alltför mycket sådant skymmer det som i romanerna förvisso har värde.

Men Sjöwall-Wahlöö sysslade också med privat agendadrivande...? -- Ja, men inte så det störde, inte så mycket som det gör i Hamiltonserien.

+++

För att bli folkkär måste man ha stilbriljans. Som Sjöwall-Wahlöö. Det är min teori. GW Persson är ännu ett exempel. Han hålls högre i popularitet än gamle kompisen Guillou. Eftersom GW har aningen mer stilvilja i sina texter.

Stil, enkannerligen frånvaro av stil, är en viktig faktor när det gäller huruvida ett författarskap glöms bort. Det som denna tråd alltså handlar om.

Väldigt vad mycket synpunkter du turnerar kring en författare som du enligt egen utsago aldrig har läst en hel bok av...

Diskussioner om Ahlins numera föga lästa författarskap är med fördel välkommet i Lars Ahlin-tråden där det varit klent med inlägg. Ser fram emot dina analyser av idé-innehållet om socialism och kristendom i de tidiga romaner som gjorde Ahlins namn känt, Tåbb med manifestet och Min död är min.

Tack, men det tar nog ett tag innan jag hinner ta mig tillbaka till Ahlin. Visst har jag läst honom - men jag förblev frågande.

Det är först på senare år jag förmår binda samman detta med traditionen av "approprierad kristendom" hos Gidé, Genet, Mauriciac och Gardell. Sara Lidman sysslar också med detta i Jernbaneeposet - men det är med betydligt större respekt för det bibliska kulturarvet som hon skrider till verket. Men även hon smyger naturligtvis in sin socialistiska, feministiska och multikulturella tolkning.

Lustigt nog har inget fått för sig att kalla Lidman för en "kristen" färfattare - trots att hennes appropriering är otroligt mild och respektfull i jämförelse med de andra...

I alla dina inlägg använder du ett förlegat kvasi-sociologiskt angreppssätt mot vad litteratur är. Detta illaluktande moln du lägger över allt läsande ser texterna som symptom på... något annat; och du anser att alla modernister är bohemer som skall trilskas med alla dessa kälkborgare som sedan dessutom är så dumma att de ändå "köper" de perversa konstnärernas verk.

Du "approppipierar" de mest ogenomtänkta paradigmen när du låtsas diskutera litteratur -- som du uppenbarligen inte har läst.

Det kan inte bli värre, Herr Besserwisser.

Hmmm...

Det var mycket känslor där...

Nog måste du väll erkänna att det finns en genomgående anti-borgerlig ton inom den modernitiska traditionen - och att den är ett arv från 1800-talsbohemens retorik?

Det är ett resonemang som återfinns såväl hos Murger - som hos en högmodernist som Rothko när denne nöjt konstaterar att "De jävlarna [som dinerar italiensk lyxmat på lyxrestaurangen Four Seasons där han ska utföra några paneler] ska sätta maten i vrångstrupen när de tvingas dinera framför mina målningar!". För att inte nämna Duchamps klassiska kommentarer kring mastubations-metaforerna på "Det stora glaset" - eller Duchamps hela gärning som är just en gliring åt kälkborgarens konstsyn...

Tycker du jag raljerar? I sådana fall kan jag säga att just detta anti-borgerliga drag är något av det som jag sympatiserar mest hos modernisterna med.

Min litteratursyn är holistisk, dvs jag betraktar litteratur och konst som en återspegling av ekonomiska, tekniska och sociala förändringar och dynamik i samhället. Jag är inte så fäst vid art-pour l-art-ideologin om man säger så.

Men kul om du har några synpunkter på själva argumenten!

Detta stämmer, men jag själv sympatiserar ej med detta ett dugg, och eftersom jag erkänner endast konungen, så kan jag inte förstå hur de vänstervridna borgarna ( som numer ses som höger ) kan ses med ett milt öga.

Min tanke är den, att vi hela tiden likriktas alltmer och när konungen/ kejsaren ej längre accepterades, så började helvetet på riktigt att släppas löst.

Men utan denna hegelianska acceptans/ delning/ utspädning så skulle vi ej överhuvudtaget kunna ha denna diskussionen, så vi får lov att tala med varandra ett tag till om detta strunt.