Citat:
Ursprungligen postat av
Madagascar
1985 sågar T Kallifatides svenska deckarförfattare i denna essä:
https://www.svd.se/a/MgGMp5/den-svenska-kriminalromanens-sju-brister
Jag förmodar det är Sjöwall-Wahlöö som han åsyftar? Eller? Vilka fler?
Det är en välskriven och underhållen essä. Läs den!
Tack för tips, det var kul läsning. Det var lite ögonöppnande att få läsa att det jag trodde var en sentida sjuka (all möjlig ovidkommande skit ska redovisas, så att man kan få upp antalet sidor och därmed arvodet) i själva verket grasserade för fullt redan 1985:
Citat:
Sällan har folk sovit så mycket som i den svenska kriminalromanen. Här snusas det ordentligt, stup i ett, länge, överallt, när som helst. Begreppet tempo verkar helt enkelt inte existera. Den minsta anledning att fylla ut texten tas till vara. Måltider, ovidkommande möten, turistskildringar – allt registreras och redovisas och man har under tiden hunnit glömma vad saken gällde, om den nu gällde någonting överhuvudtaget.
Men av det här avsnittet att döma är det knappast Sjöwall & Wahlöö som är slagpåsen:
Citat:
Den sjätte stora bristen är konservatismen, ja i flera fall det rena bakåtsträveriet. De svenska kriminalförfattarna med enstaka undantag tycks vara emot allt som välfärdens Sverige vilar på och inte minst dem som här byggt upp denna välfärd.
Ofta möter man öppet människoförakt, knivhugg mot socialdemokratin i allmänhet och facket i synnerhet, snytingar åt vänsterungdomen, tjuvnyp mot daghemmen o.s.v.
S&W hade heller inte utkommit med någon bok sedan 1975. Men vem var stor kring 1985? K Arne Blom? Jean Bolinder? Maria Lang, som fortfarande var verksam på den tiden? Ja, de flesta verkar ju falla för bilan, med de fåtaliga undantag TK nämner, eftersom han tydligen hade plågat sig igenom tjugo svenska kriminalromaner på ett år. (Satt stackarn i någon prisjury eller stipendienämnd?)